Kommunerna får 26 miljoner om året för att erbjuda medling vid brott. Men var tredje kommun låter bli.
– Jag tror att medlingen är på väg att dö bort i många kommuner, säger Maritha Jacobsson vid Umeå universitet.
Tanken är att den unga gärningspersonen i ett möte med brottsoffret ska få chans att förstå vad brottet betydde för den som utsattes.
– Medling är det bästa mötet som finns, säger Catarina Moisä Persson, som jobbat många år som medlare i Malmö.
Många ber om förlåtelse. För brottsoffret kan det ge en möjlighet att ställa frågor och i bästa fall kan det bli lättare att bearbeta traumat efter brottet.
– Det kommer in två nervösa människor och så går de härifrån stärkta. Det är ett häftigt möte.
Lag sedan 2008
Umeåforskarna Maritha Jacobsson och Lottie Wahlin har granskat hur det egentligen går med den medling som 2008 blev obligatorisk för kommunerna att erbjuda när unga begått brott. I minst 76 kommuner erbjuds ingen medling alls, visar undersökningen.
Staten satsar 26 miljoner på verksamheten varje år - men pengarna är inte öronmärkta.
– Du vet ju hur det ser ut i kommunerna i dag. De behöver inte satsa det på medling, utan kan göra något annat med pengarna. Och det tror jag att många kommuner gör, säger Maritha Jacobsson, som är universitetslektor vid institutionen för socialt arbete.
I Malmö genomfördes bara nio medlingar förra året, i Stockholm 17. Och det är städer där det ändå fungerar förhållandevis bra.
– Vi jobbar med världens bästa insats, sett till vad det kan få för effekter, men man har skapat ett system som gör att det är svårt att få det att fungera och få kontinuitet, säger Jesper Abelin, medlingssamordnare i Malmö.
Färre ärenden
Vid det första polisförhöret ska unga brottsmisstänkta (upp till 21 år) tillfrågas om de vill träffa brottsoffret i ett medlingssamtal. Sedan ska polisen förmedla detta intresse till medlarna. Men polisen lämnar över allt färre medlingsärenden.
– När polisen gör en jätteomfattande omorganisation och haft en enorm belastning med väldigt grova brott, så kan det vara en del av förklaringen till att andelen ärenden minskar, säger Jesper Abelin.
Linda Löfberg, gruppledare för medlingsverksamheten i Stockholms stad, delar den bilden.
– Omorganisationen kan vi inte bortse ifrån. Vi sitter hos polisen och vi ser hur den har påverkat varje polis, säger hon.
Hur medlingen organiseras varierar stort över landet och i många mindre kommuner handlar det bara om någon enstaka medling per år.
Pessimistisk
Maritha Jacobsson pekar på Göteborg som ett lysande undantag. Där har medlingen breddats och sätts numera ibland in även innan det har hunnit bli några anmälda brott, till exempel vid konflikter mellan ungdomsgäng.
Men i stort är hon pessimistisk när det gäller medlingens framtid i Sverige. Det som måste till är en nationell samordning, anser hon.
– Ska vi ha det, då får man väcka liv i det och se till att det blir bra. Annars är det lika bra att vi slutar med det. Det finns en lag som är helt tandlös, som ingen tittar på över huvud taget, och då kan man ju undra vad den ska finnas till för.
(TT)
