Stuckaturen speglar olika tidsideal
Kungssalen ligger mitt i Wrangelvåningen, mellan grevens och grevinnans rum. Kungaporträtt pryder väggarna. Det rikt dekorerade taket visar fyra världsdelar. Ljuskronan har hängt på samma plats sedan 1672. Foto: Erik Lernestål


Som stormakt började Sverige att smycka sina byggnader med ornament och mulliga små änglar, säger docent Torbjörn Fulton. Ett tag var konsthantverket nära att dö ut, men ännu idag kan man hitta yrkesverksamma stuckatörer. En av dem är Rachid Guadji, som har en verkstad i Stockholm.

Stuckaturens glansperiod i Sverige var under landets korta tid som stormakt på 1600-talet. Samhällets mer välnärda medborgare fick i uppdrag att bygga vackra hus.

– Man skämdes något så gruvligt i Sverige över att man inte hade något att visa upp av arkitektur eller kultur, som var i jämnhöjd med vad som fanns på den mycket rikare europeiska kontinenten, säger docent Torbjörn Fulton, expert på arkitektur och arkitekturdekoration med inriktning 1500- och 1600-tal. Han är numera pensionerad från Konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet.

Tidigare hade stuckaturen varit förbehållen kungligheter, men efter att en fransk diplomat på 1630-talet uttryckte förvåning över de svenska stormännens enkla levende, så ville man komma ifatt vad gäller materiell kultur. Det var då de privatägda slotten, som Ericsberg och Mälsåker, dök upp "som svampar ur jorden", berättar Fulton.

– Det här yviga sättet vilket de här byggnaderna ibland blev dekorerade med olika stuckarbeten, kryllande av små flygande överviktiga änglar – så kallade putti, och vapensköldar och annat, skulle visa att "Sverige kunde också".

Putti. Foto: Susanne W Lamm/ Epoch Times

Stuck är ett samlingsnamn för olika murbrukstekniker. På 1500- och 1600-talen blandade man ofta kalk, gips och sand, utrört med vatten. Ibland mjukade man upp röran med hår av nötkreatur. Skulle det vara riktigt fint blandade man i finmalet marmormjöl. Inte bara länder, utan också olika grupper av stuckatörer, kunde ha sina egna recept för den här materialsammansättningen, säger Fulton.

Många stuckarbeten gjuts i form, särskilt om det är upprepade mönster. Men fram till slutet av 1700-talet modellerades de livliga dekorationerna även fram på fri hand, och var således mer av ett konsthantverk än enbart ett hantverk. Man ritade upp ett mönster med kol, och sedan hackade man ut det ur den stelnande stucken.

Sedan Vasatiden

Några mil norr om Stockholm står Skoklosters slott. Det byggdes i mitten av 1600-talet, och räknas som ett av Europas främsta barockslott. Höjer du blicken när du går in i kungssalen mitt i Wrangelvåningen kommer du att se det som Fulton tycker är "Sveriges roligaste tak" – en färgglad stuckatur föreställande drake som kastar upp en kristallkrona ur munnen.

– Det vill säga, han håller en kristallkrona i gapet, som sedan hänger ned över rummet. Han är också attackerad av en figur klädd i en antikiserad kostym. Det är inte helt klarlagt vad det här motivet egentligen förställer, men det är troligen baserat på antik mytologi.

Draken i Skokloster. Foto: Holger Ellgaard

Stuckaturkonsten kom till Sverige under renässansen när Vasaslotten byggdes. Bland de bäst bevarade stuckarbetena från den tiden finns i Kalmar slott; en jaktfris med jägare, hundar och vildsvin.

Dess glansperiod var över när stormaktstiden var förbi, och man bar vidare traditionen i en långt mindre omfattning. Idag är stuckatöryrket en ganska liten sysselsättning, och även om det finns människor som fortfarande nyskapar i stuck så är det i restaureringsarbeten som en stuckatör gör mest nytta.

Nutida stuckatör

En nutida stuckatör är Rachid Guadji. Han "fastnade i gipset" när han skolade om sig efter 40 år som frisör, och har sedan många år en liten verkstad i Hässelby i Stockholm.

Precis innanför dörren står en halvmeter hög gipslist uppradad i bitar. De ser ut som sent 1600-tal, med putti, akantusrankor och blomgirlander.

– Man såg ingenting av det förut. Den såg ut som en smutsig tårtbit när den kom, berättar Guadji.

Rachid Guadji i sin stuckaturverkstad. Foto: Susanne W Lamm/ Epoch Times

Vanligen brukar han själv åka ut och montera ned stuckaturen varsamt, men den här gången har fastighetsägaren anlitat billig arbetskraft till det jobbet. Varken listerna eller den stora takrosetten var armerade, så Guadji fick sätta ihop dem så gott det gick.

Det är vanligt med restaureringsjobb som det här, säger han. Har han tur tvättade de inte bort limfärgen innan de målade stuckaturen med plastfärg på 70-talet. Plastfärgen sitter som berget.

– Man jobbar och jobbar och misslyckas och fortsätter. Med vissa saker är det svårare, andra är lättare. Men det handlar alltid om tålamod. Gipset är min bästa kompis.

Guadjis verkstad är klädd i dammigt vitt gips. På väggarna hänger reliefer och medaljonger, små skulpturer och bitar av list. Under åren har han samlat på sig avgjutningar av alla de slag.

En avgjutning av Jenny Lind. Foto: Susanne W Lamm/ Epoch Times

Gustav III bredvid Bellman, kringelförsäljerskan från Södertälje och köpmannen som hängt på en kyrkport på Gotland sedan Hansatiden. Reliefformen av Jenny Lind är original, kanske den första i Sverige, berättar han. Den gjordes i Tyskland på 1800-talet.

– Jag ska vara med på Jenny Linds 200-årsjubileum. Då ska jag ställa ut lite saker från den tiden.

Egen skola

Mest stolt är han över den lilla hyllan med små skulpturer som är hans hobbyprojekt. Många av dem hade hamnat i soporna om han inte tagit hand om dem, säger han. Han ger dem nytt liv.

– När man lyckas med miniatyrer så lyckas man med vad som helst, säger han och visar en tunn liten kvinnofigur som har tappat sin högra arm.

– Den här är vår skola. Om man inte håller på med hobbyn klarar man inte sitt jobb heller, för vårt jobb är rutiner – man fixar till och lagar och fixar så att det ser rent ut, säger Rachid Guadji.

Rachid Guadji diskuterar ett hobbyprojekt i form av två rådjur med sin medhjälpare. Foto: Susanne W Lamm/ Epoch Times

Stuckatureren säger en hel del om dem som beställde dem, säger Torbjörn Fulton. På 1600-talet skulle det till exempel vara vapensköldar.

– De är väldigt noga med att redovisa sina anor tillbaka i tiden. Det ska också gärna framhållas deras dygder, att de har varit duktiga som civila eller militära ämbetsmän. Då använder de sig av symboliska dygdfigurer, som styrkan, hoppet och uppmärksamheten, i form av bland annat kvinnliga gestalter.

Modernister uppfattade krusidullerna från 1500-, 1600- och 1700-talen som någonting dåligt, nästan på gränsen till kriminellt, säger Fulton. Man tyckte att den äldre arkitekturen var onödigt utrustad, ingenting att spara på. Därför rivdes många gamla hus. 

Det var även en politisk fråga. Fulton nämner två socialdemokratiska borgarråd i Stockholm i mitten av 1900-talet som pratade om "gamla äckliga Strandvägen" i Stockholm. På Strandvägen står många hus från 1890-talet, fulla av tinnar och torn.

Gustav III i Guadjis stuckatörverkstad. Foto: Susanne W Lamm/ Epoch Times

– De retade sig på vad de kallade för "borgarsvinen", alltså att det fanns så många rika människor som slösade sina pengar på dyrbarheter och annat. De där husen var bara minnesmärken över människor som man egentligen inte borde komma ihåg.

– Det gick ju också tillbaka på att det verkligen var eländigt i början av 1900-talet. Där fanns många fattiga i Sverige och ett antal synnerligen rika affärsmän och andra. Det var ju det som socialdemokraterna ville balansera. Men det kunde gå lite till överdrift i sådana här yttranden om äldre arkitektur.

Det är roligt att se hur stuckaturen speglar olika tidsideal, säger Torbjörn Fulton, hur man har uppfattat omgivning och konst:

– Ska man vara filosofisk så kan man säga att man kan i byggnader och deras utseende se någonting av hur den tiden förhöll sig estetiskt och kanske också allmänmänskligt, säger Torbjörn Fulton.

Fakta

Stuckatur

Arkeologiska fynd visar att stuckliknande material förekom redan under neolitisk tid. I det forntida Egypten var användningen av stuck för reliefer, väggutsmyckningar och skulpturer utbredd, som exempelvis i Tutankhamuns gravkammare eller bysten av Nefertiti. Under romersk tid fortsatte stuck att vara ett viktigt material. Den romerske arkitekturteoretikern Vitruvius skriver i sitt traktat om arkitektur utförligt om stuck och dess användning som dekorativ väggutsmyckning, och bevarade exempel i Pompeji och Herculaneum visar prov på stuck både som underlag för väggmåleri och som utsmyckning i lågrelief. Efter att under medeltiden ha mist sin betydelse som arkitektoniskt material, återupplivades intresset för stuck under renässansen.

Stuckaturkonsten gjorde sitt intåg i Sverige under renässansen när Vasaslotten byggdes. Stuckaturens storhetstid började således på 1500-talet. Konstarten blomstrade som mest under det följande seklet och hade allmänt sin högkonjunktur under barocken och rokokon. Därefter tappade stuckaturen dess tidigare status, men fick åter ett uppsving i slutet av 1800-talet och det fanns en efterfrågan ända in på 1900-talet, om än under andra former än tidigare. Utvecklingen av stuckaturen som konstform och dekorationsmedel har berott på en kombination av faktorer; konsthistoriska stilideal, materialutveckling och industrialisering samt behov och efterfrågan. Konstens uttryck och utförande såväl som det konstnärs- och hantverkskunnande som associeras med stuckatur har därigenom förändrats.

Källa: "Kalk- och gipsstuckatur: En studie i traditionella hantverksmetoder, användningsmaterial och restaureringsåtgärder" av Anna Nestrup