Inför ett nytt läsår på jobbet är det dags att uppdatera sig i fråga om lektionsplaneringar, undervisningsteorier och naturligtvis häftiga slöjdprylar. För visst är en del av det att kunna hantverka att tillverka häftiga, användbara saker.

På min silversmideskurs vid Leksands folkhögskola bestämde jag mig alltså för att göra mig en kaffekopp. 

Jag började med att bocka plåten till en triangel så att den lättare skulle kunna lödas för att sedan slå den rund.

Då en ciselering går ganska djupt in i metallen kunde jag inte slå in mönstret utan att ha något som tog emot på insidan. Här började vansinnet. Det som används som motstånd är något som kallas Beck. Beck är en brun sörja som går att smälta. Denna sörja fick smältas och hällas inuti muggen, hela muggen smältes också fast på en skål med Beck för att lättare gå att arbeta med.

En kopparplåt blir mjukare om den glödgas, alltså värms upp och kyls ner igen. Problemet denna gång är att jag måste värma ut den sega massan, värma loss muggen från skålan, glödga den och sedan hälla tillbaka becket och värma fast den igen. Men skam den som ger sig, här övar vi tålamod.

Efter ciselering och rengöring löddes ett öra på och det enda återstående var färgen. Koppar ändrar färg vid värmning vilket ger en ganska bred möjlighet till naturlig ytbehandling.

När muggen blivit färdig förtennades den inuti. Att dricka ur en ren kopparmugg är inte att rekomendera hälsomässigt. 

Jag som bloggar heter Anton Nilsson och är i grunden slöjdlärare, träbildhuggare och konsthantverkare. Jag driver företaget Livshantverk. För mer information besök min sida.