Skolslöjd på distans i pandemins spår
En såkallade automata där tomten åker nedför en backa vid vridning på en vev. Foto: Anton Nilsson


Distansundervisning i skolorna har visat sig ha både för- och nackdelar. Naturligt nog har utmaningen varit störst för de lärare som undervisar i praktiska ämnen.

Det är torsdag på sportlovet och jag är ledig. Ateljén ska isoleras och jag har av någon galen anledning valt att ha snedtak. Telefonen plingar till, ett sms från rektorn har kommit. Kommunen har bestämt att nästa veckas undervisning ska hållas på distans, information ska hem till föräldrar och jag ska lägga om nästa veckas undervisning.

Undervisning på distans har varit, och är, en utmaning för många lärare. Speciellt i de praktiska ämnena.

Jag har enbart haft distansundervisning i kortare perioder. Förra gången handlade det om två veckor efter jullovet och nu en vecka efter sportlovet. De slöjdlärare som ror hem detta under längre perioder är hjältar. Jag har ännu inte distanslett något praktiskt arbete utan enbart haft teoretiska pass, vilket även det kräver en annan typ av tänkande i yrket.

Fokus på den senaste perioden har varit frågan ”Vad är en slöjdare?”. Vi har tittat på reportage om slöjdare, konstnärer och hantverkare och diskuterat vad det är som driver dom. Vad vet en person som jobbat med ett hantverk i tiotusentals timmar? För mig väckte det frågan om hur otroligt olika vi är och i hur otroligt olika världar vi lever i. Vi tittade på Nisse Stormlod som går ut och blickar på träden, ser hur dom har vuxit, är raka, snea, krokiga. Vad passar till vad? Vad i detta yrsel av växtlighet ska bli en slev? Vad ska bli en pall, en stol, en krympburk?

Bildhugget motiv skuret av elev i årskurs 9. Foto: Anton Nilsson

Vi tittade på Beth Moen som hugger ut skålar och tråg. I slutet av reportaget nämner Beth att hon har vissa träd i skogen som hon ofta hälsar på, vissa hon tycker om extra mycket. Underligt, tycker flera elever, är det inte lite galet? Vi fäster oss vid saker vi av någon anledning älskar. Det är inte alltid vi vet varför, det är inte alltid just det är viktigt.

Vissa slöjdare pratar med träden. ”Vad vill du bli? Är du min nästa stol?” Samtidigt känner man in, tittar, tänker. Dialogen hjälper tankarna att förstå vilket material som är det bästa. I denna diskussion började jag förstå en annan del av vårt uppdrag som lärare. Det mänskliga. Det att förstå varandra, alla olika tankevärldar, alla olika sätt att känna och existera på. Det där som är så svårt att greppa men samtidigt så oerhört intressant.

Jag samtalade i en grupp på internet om hur jag skulle tänka när jag isolerar snedtak. Då kom frågan upp: ”Varför ska du isolera snedtak? Det är jättemycket mer jobb”. Jag stannade på att jag tycker det är snyggt. Men en del av mig ville bara skrika ut min fascination. Har du sett kyrktaken? De oisolerade vindarna? Verkstäderna med synliga balkar? Har du känt hur det luktar annorlunda med en lätt snedning på taket? Hur luften blir friskare på grund av kärleken till ett underbart tak? Har du tänkt på hur du skulle kunna linoljemåla takbjälkarna och känna hur det doftar underbart av slöjdtradition när du kliver in genom dörren?

Kanske skulle jag uttrycka dessa ord lite oftare. Kanske behöver också eleverna höra mig säga dom orden lite oftare? Kanske skulle jag skrika ut min kärlek till livet, traditionen och hantverket lite mer ljudligt? Kanske borde jag satsa på att ses som lite mer galen?

Sveriges nya satsning inom nationell och internationell nyhetsjournalistik i tryck. Teckna din provprenumeration idag – endast 99kr, avslutas automatiskt – klicka på bilden nedan för mer info: