Det är när man vilar som man verkligen känner hur man mår. Om man börjar må dåligt är det lättare att köra på som vanligt och undvika problemet i stället för att sätta sig ner och ta reda på vad som är fel.
På en promenad ner mot vattnet går jag förbi en ödetomt. Jag tror att det är en allmänning men har faktiskt ingen aning om ifall någon äger marken. Det är i vilket fall som helst en liten skogsdunge mellan två hus och i mitten av dungen har någon ställt ut stolar och bord.
På en av tomterna bredvid står en man och tittar på en skulptur. Jag vill egentligen gå fram och prata med honom. Är det han som ställt ut stolarna och bordet? Varför står de mitt ute i en vildvuxen skogsdunge? Det är alltså inga utemöbler vi pratar om utan vanliga köksstolar i furu. Jag går in på allmänningen och närmar mig tomten med mannen, men han står där helt försjunken i sin skapelse.
