Den unge mästerpianisten Alexandre Kantorow bjöd, trots en något vacklande dagsform, på ett musicerande med ovanligt djup och fantasikraft i ett personligt och väl uttänkt konsertprogram där Brahms och Schubert var huvudpersonerna.

Söndagen den 2 april var stora salen i Stockholms Konserthus välbesatt och man kunde höra ett förväntansfullt sorl. Prick klockan tre släcktes ljuset i salongen och publiken tystnade. En enda lampa fortsatte att lysa över scenen. Den riktade sitt sken mot en flygel med öppet lock.

En ung, spenslig man av medellängd kom in på scenen med försiktiga steg som om han gick på en spång genom ett kärr. Den stillsamme och anspråkslöse mannen var Alexandre Kantorow, ett tjugofemårigt franskt pianosnille. Han bugade, satte sig vid flygeln, och förvandlades vid det första kraftfulla ackordet till en gestalt av änglar och demoner. En äkta artistsjäl hade inlett sitt framträdande.