Mark Padmore och Kristian Bezuidenhout framför Schuberts kända sångcykel Winterreise på anrika scenen Wigmore Hall i London. Konserten som innehåller 24 sånger finns tillgänglig för lyssning på Festival O/Modernts webbplats.
Mark Padmore inleder konserten:
– Om det är ett stycke som är lämpligt för en tom salong så är det kanske Winterreise. Det är en cykel om ensamhet och enskildhet. Något som många av oss personligen har upplevt det senaste ett och ett halvt året.
– Det kan tyckas ledsamt att se ut över tomma säten och veta att vi inte kan nå er direkt. Men vi hoppas, som Beethoven säger i sin Missa Solemnis, att det som kommer från hjärtat leder fram till hjärtat, fortsätter Padmore och gestikulerar ut mot kameran.
Mjukt börjar den första sången i Schuberts sångcykel. Den heter ”God natt” och är ett avslut på någonting men samtidigt en början på hela cykeln. Sången är längre än de andra och har en upprepande struktur. Längre fram i sången går tonarten oväntat över från moll till dur. Genom texten får vi veta att huvudpersonen (vandraren), varit inblandad i en kärlekshistoria. ”Flickan talade om kärlek, modern till och med om äktenskap.” Vi får också veta att det kanske handlar om omöjlig eller obesvarad kärlek: ”Nu är världen dyster, vägen höljd i snö.”
Så börjar vandrarens ensamma resa genom vinterlandskapet och bearbetningen av den inre krisen. I första delen av cykeln är vandraren fast i tankarna på kvinnan. I den andra delen är fokuset mer vänt mot honom själv. Det är en djup och intim berättelse om en individs svårigheter berättat på ett romantiskt sätt.
Winterreise kom till vid två tillfällen under 1827, ungefär ett år innan Schubert dog. Vid den här tiden kände Schubert periodvis av sviterna av sin pågående sjukdom. Han framförde sångerna själv vid pianot hos vännen Franz von Schober. Där var även en annan nära vän, Joseph von Spaun, som berättade om händelsen:
– En dag sade han till mig: ”Kom över till Schobers i dag så ska jag sjunga en cykel med förfärande sånger för dig. Jag vill gärna veta vad du tycker om dem. De har kostat mig större möda än några andra sånger.” Han sjöng hela Winterreise för oss med rösten fylld av känsla. Vi blev fullständigt förbluffade över den sorgsna, dystra tonen i sångerna, och Schober sade att bara en, Der Lindenbaum, hade behagat honom. Schuberts svar lydde: ”Jag tycker mer om dessa sånger än om alla de andra, och du kommer också att tycka om dem.”
Sångcykeln är vacker och melankolisk. Den innehåller också glimtar av något slags hopp. Min skoltyska räcker inte till för att greppa alla ord men texterna som finns på nätet hjälper till med förståelsen. Det finns också en version av Winterreise med svensk text utlagd på SVT play med barytonsångaren Peter Mattei. Han sjunger sångerna i en lägre tonart.
I Mark Padmores version använder Mark skickligt hela sitt röstregister till att skapa berättelsen och sjunger med välkontrollerad röstklang och fin frasering. Det är intressant att genom Padmore höra vad som är möjligt att uttrycka med en tenorröst. Från de mjuka och ömsinta tonerna i ”Linden” till det förtvivlade uttrycket i till exempel ”Förfrysning”. Padmore har sjungit sångerna många gånger tidigare och spelat in dem på en CD-skiva tillsammans med Kristian Bezuidenhout.
Kristian Bezuidenhouts pianospel är i fin samklang med Padmores röst och bara hans lysande spel är en anledning till att lyssna på konserten fler än en gång. I pianoförspelen får vi en vink om vad sångerna kommer att handla om. Vi kan till exempel få en bild av vindflöjelns rörelser i sången ”Vindflöjeln”. Ett arpeggio som med energi vandrar upp och ner, ebbar sedan ut i toner som upprepas och avslutas i en drill. Vi får en känsla av ljudet som skapas när vinden leker med vindflöjeln. ”Vinden leker där inne med hjärtan alldeles som den gör på taket, bara inte så ljudligt”.
Sången ”Linden” är en av Schuberts mest omtyckta sånger. Den är mycket enkel och huvudtemat liknar en folkvisa. Här får vi genom pianot höra hur vinden susar genom trädens grenar och det prasslande ljudet från löven. När melodin går i dur upplever vandraren tillbakablickar och gamla, ljusa minnen. ”Vid brunnen framför stadsporten står en lind; jag drömde i dess skugga så mången ljuvlig dröm.”
I slutsången ”Vevliraren” är det första gången i sångcykeln som en annan människa kommer in i bilden. Vandraren möter en vevlirare (en person som spelar på en vevlira) och som går barfota på isen och inte har någon mat. ”Barfota på isen vacklar han av och an och hans lilla tallrik är tom hela tiden.”
Ingen ser honom och hundarna morrar åt honom. Det bekommer inte vevliraren. ”Och han låter allt gå som det vill, han vrider på hjulet och hans vevlira står aldrig still.” Det är någon som trots stora svårigheter ändå fortsätter framåt och spelar på sin vevlira. Vandraren och vevliraren kanske möts och fortsätter vandra tillsammans. I sångtexten upphör fler detaljer och det är upp till var och en att skapa ett eget slut.
Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!
