Disciplin, straff och reprimander – de allra flesta av oss är överens om att detta är inslag som vi inte vill se i relationer mellan män och kvinnor, vita och svarta, medelålders och gamla. Jag längtar efter en värld där det är lika självklart att dessa inslag inte heller hör hemma i relationer mellan vuxna och barn.

Det fascinerar mig att denna längtan ofta tolkas som en längtan efter gränslöshet, otydlighet och eftergivenhet. När jag säger att jag vill se relationer mellan vuxna och barn som inte inkluderar disciplin, straff och reprimander uppfattas det ofta som att jag tycker att barn skall få göra precis vad de har lust med, oavsett hur det påverkar andra människor. Som om det bara fanns två alternativ när det gäller relationer mellan vuxna och barn (till skillnad från relationer mellan män och kvinnor, vita och svarta, medelålders och gamla): Om man inte är auktoritär så måste det betyda att man är eftergiven och låter barnen göra precis som de vill. Så är det förstås inte!

Självklart behöver vi vuxna uttrycka våra gränser och tydliggöra vad vi accepterar och inte accepterar! 

Personligen vill jag inte använda mig av vare sig hot, straff, mutor eller kränkningar i mitt föräldraskap. Jag är samtidigt övertygad om att barn, precis som vi vuxna, mår bra av ordning och tydlighet. Barn vill och behöver veta vad som gäller i olika situationer, vad andra människor gillar och ogillar, längtar efter och vill undvika. Ingen, varken barn eller vuxen, mår bra av eller vill leva med människor som är otydliga med sina egna gränser.

Självklart behöver vi vuxna uttrycka våra gränser och tydliggöra vad vi accepterar och inte accepterar! Om mitt barn kastar spelpjäserna när spelet går dåligt för henne så reser jag mig förmodligen och går därifrån. Om mitt barn inte sitter still på restaurangen är det möjligt att jag tar med henne hem. Om mitt barn lämnar sina kläder på golvet i hallen berättar jag för henne hur jag vill ha det och vad som är viktigt för mig.

Vilket budskap förmedlar jag

För mig är den viktigt frågan hur jag är i dessa sammanhang. Vilket budskap jag förmedlar med hjälp av ord, kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck. Sänder jag signalen: ”Det här är viktigt för mig. Det här accepterar jag och det här accepterar jag inte därför att…”? Eller sänder jag signalen: ”Du duger inte. Du borde skämmas. Du borde veta bättre.” Annorlunda uttryckt: Har jag fokus på mina egna behov eller har jag fokus på barnets fel och brister? Stor skillnad. Det ena väcker (förhoppningsvis) barnets empati och förståelse. Det andra väcker rädsla, skuld och skam hos barnet.

Jag vill inte se lydiga barn. De verksamma ingredienserna i lydnad är rädsla, skuld och skam. När barnen lyder oss vuxna gör de det för att slippa uppleva skuld och skam eller för att de är rädda för oss. Man kan förstås välja att uttrycka det som att de har ”respekt” för oss, men det är inte den sortens hierarkiskt präglad respekt jag längtar efter att se.

Det jag vill se är samarbete mellan vuxna och barn. Jag längtar efter en värld där vuxna och barn försöker förstå varandra och är måna om att hitta lösningar som fungerar för alla. När barnen är små ligger ansvaret för att hitta sådana lösningar fullt ut på de vuxna. I takt med att barnen växer och blir mer språkligt och kognitivt utvecklade kan barnen också vara med och ta ansvar för att hitta lösningar som tillgodoser allas behov. Till skillnad från när det gäller lydnad finns det ingen quick-fix för att uppnå samarbete. (De snabba lösningarna för att få lydnad heter hot, straff, mutor och kränkningar.) Samarbete är något som uppstår i en relation mellan vuxen och barn. En långsiktig relation där den vuxne tar ansvar för kvaliteten i umgänget. En relation där de verksamma ingredienserna är intresse, respekt (likvärdig och dubbelriktad), empati, ärlighet och åtminstone en liten gnutta humor.

Vad vill du ha? Lydiga barn, gränslösa barn eller barn som väljer att samarbeta?

Petra Krantz Lindgren

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg. 

Hjälp oss att driva tidningen vidare! 

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.