– Alla i min klass har en mobiltelefon! Jag vill också ha en. Kan jag inte få det?
– Får jag åka in till stan själv?
– Snälla mamma, bara en glass till!

”Nej!”. Alla vuxna säger ”nej” till barn ibland. Somliga gör det ofta, andra mer sällan. En del säger nej till A, andra till B. Alla vuxna har olika gränser. Mer jag har lagt märke till något som tycks vara gemensamt för de flesta: sättet att säga nej på. Det har slagit mig att vuxna många gånger inte nöjer sig med att säga ”nej”. De tycks mig som att de också vill ”få sista ordet” i det meningsutbyte som följer på det nekande svaret.

Jag tror att barnet upplever att hon inte har rätt till sina egna känslor – sin besvikelse. Det får det henne att vilja ta strid med föräldern och bråket kommer snabbt igång.

Jag tar ett exempel för att det skall bli tydligare vad jag menar. Tänk dig att din dotter ber om en ny vinterjacka. Hon fick en förra säsongen och den passar fortfarande, men enligt dottern är den löjligt omodern och pinsamt ful. Du berättar att du inte är villig att köpa en ny jacka till henne och hon blir både ledsen och arg.

I den här typen av situationer tycker jag mig se att många föräldrar agerar som om de måste få barnet att ”förstå” beslutet. Därför radar de upp ett antal argument till stöd för sitt beslut.

”Ja men det förstår du väl att jag inte har någon lust att spendera tusen kronor på en ny jacka när du har en som är fortfarande passar? Dessutom var du själv med och valde den förra året. Det är faktiskt inget fel på den!”

Det är som att föräldern hoppas att barnet skall säga: ”Ok, jag hajjar. Du har förstås helt rätt mamma: Jag behöver ingen ny jacka. Det var dumt av mig att fråga.”

Det här tror jag blir väl mycket för barnet, som just i stunden är väldigt besviken: hon hade verkligen sett fram emot att komma till skolan i en ny cool jacka! När föräldern spär på sitt ”nej” med logiska argument tänker hon: ”Inte nog med att jag inte får en ny jacka, nu begär hon att jag skall vara glad och tacksam också!” Jag tror att barnet upplever att hon inte har rätt till sina egna känslor – sin besvikelse. Det får det henne att vilja ta strid med föräldern och bråket kommer snabbt igång:

– Du är så taskig! Jag får aldrig någonting!
– Hur kan du säga så!? Jag som köpte nya jeans till dig förra veckan! Är lite tacksamhet för mycket begärt!?
– Du fattar ju inte ett skit!

Jag är medveten om att jag sticker ut hakan litegrann, men jag vill påstå att föräldrar många gånger förklarar för mycket för sina barn.

Mitt tips till föräldern i det här exemplet är att helt enkelt nöja sig med att säga: ”Nej, jag är inte villig att köpa någon ny jacka till dig. Jag har andra saker som jag hellre vill lägga mina pengar på just nu”. Utan att följa upp det med argument för beslutets rationalitet – och underförstått barnets irrationalitet.

Jag är medveten om att jag sticker ut hakan litegrann, men jag vill påstå att föräldrar många gånger förklarar för mycket för sina barn. Självklart har barnen rätt till en förklaring när de ber om en. Men när man förklarar för att få barnens gillande av sina beslut – för att barnen inte skall bli arga och besvikna – då tror jag faktiskt att man ber om för mycket av sina barn. Att de inte bara skall acceptera våra beslut och gränser, utan dessutom gilla dem – det är att be om mer än vad barnen förmår. Det är också att bjuda in till konflikt och maktkamp.

För ett tag sedan pratade jag med en mamma och pappa i en familj. De hade haft ett jättebråk med sin son kvällen innan. Sonen hade legat på soffan och bett sin pappa om en kopp varm choklad när han gick förbi.

– Pappa kan inte du göra en kopp choklad till mig?
– Nej, det vill jag inte.

Ungefär här hade samtalet kunnat vara avslutat om pappan bara passerat vidare istället för att stanna kvar och fika efter pojkens godkännande.

– Jag vet att du klarar av göra choklad själv. Det behöver inte jag göra åt dig. Det finns mjölk i kylen och kakao i skafferiet.
– Du gör aldrig någonting för mig!

Här lade sig mamman i samtalet:

– Hur kan du säga så till pappa!? Han som alltid brukar…

Så var familjebråket igång. Vad föräldrarna istället kunde ha gjort var att avstå från att bråka genom att helt enkelt gå därifrån. Pappan hade meddelat sitt beslut. Han ville inte göra varm choklad. Om sonen blev besviken över det så kunde han väl få vara besviken ifred?

Hur gör du? Låter du ditt barn ha sina känslor i fred eller försöker du prata bort hennes reaktioner?

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.           

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.