Vi har nog alla stött på – och stört oss på – personer som försöker smita undan ansvar genom att skylla ifrån sig, ljuga eller inte berätta hela sanningen om vad som hände. Det är ett ganska osympatiskt beteende och därför är det knappast förvånande att frågan i rubriken är vanlig bland föräldrar jag möter.

Så hur gör man? Eftersom jag är övertygad om att barn oftast gör som de vuxna gör är mitt första och viktigaste tips: Gör dig medveten om hur du själv gör och anpassa ditt eget beteende i enlighet med de mål du har för ditt barn.

Om vuxna inte tar fullt ansvar för sitt eget handlande finns ingen anledning att tro att barnen kommer att göra det.

I den här artikeln kommer jag att lyfta fram två vanliga sätt på vilka vuxna säger förlåt till barn, två sätt som jag inte tror visar på den sorts goda exempel som föräldrar egentligen önskar. Jag kommer också att prata om de problem jag ser med att kräva av barn att de skall säga förlåt (något som inte är helt ovanligt att vuxna gör). I nästa artikel, som kommer på onsdag om en vecka, skriver jag sedan om hur man kan göra istället, om man vill lära barn att ta ansvar för sina handlingar och säga förlåt. Men låt oss alltså först titta på hur många vuxna vanligen gör och vilka risker som finns med det.

”Förlåt för att jag gjorde som jag gjorde, men det var faktiskt ditt fel!”

Nej, så säger föräldern förstås inte rakt ut, men mellan raderna tror jag ändå att detta är vad många barn uppfattar. Jag hörde till exempel en pappa prata med sitt barn på bussen häromdagen. Bussturen hade uppenbart föregåtts av en konflikt och nu bedömde pappan att det var läge att prata om det som hänt. Han tog pojken i famnen och sa: ”Förlåt för att jag skrek på dig förut. Jag blir bara så himla arg när du inte kommer när jag ropar. Du måste lyssna på mig, okej?”

Ärligt talat, det här är ju ingen riktig ursäkt! Det är en (falsk) beskrivning av orsak och verkan som handlar om att när barnet inte kommer så får det till följd att föräldern skriker. Med andra ord: Det är barnet som orsakar förälderns beteende. Om vuxna ber om ursäkt på det här sättet är det kanske inte så konstigt att vi får barn som säger ”Jag kallade honom för idiot för att han tog min keps utan att fråga!” eller ”Han får skylla sig själv att jag slog honom. Det gjorde jag bara för att han sa att han inte vill leka med mig!” Om vuxna inte tar fullt ansvar för sitt eget handlande finns ingen anledning att tro att barnen kommer att göra det.

”Förlåt för att jag gjorde som jag gjorde. Det var dumt av mig att göra det”

Är detta verkligen vad vi vill lära våra barn, att det är dumt att göra fel? Vi vill att barnen skall lära sig att ”ta ansvar för sina handlingar”. Jag tror inte att ”förlåt, jag gjorde dumt” är ett exempel som känns tilltalande för barn att ta efter i någon större utsträckning. Vem vill gå omkring och känna sig dum, liksom? (Nu misstänker jag att någon invänder att det är skillnad på att ”vara dum” och att ”göra dumt”, men jag tvivlar starkt på att barn förmår göra den typen av sofistikerade distinktioner. Om man gör dumt ligger det i farans riktning att man också är dum.)

Är det ens dumt att göra fel? Jag tänker att det är helt naturligt att vi inte alltid gör som vi i efterhand skulle ha önskat. Livet är rätt komplext. Ibland hinner eller förmår jag inte ta in alla tänkbara konsekvenser av mitt handlande i förväg. Ibland missar jag helt enkelt att göra det. Betyder det att jag är dum? Jag vill snarare påstå att det betyder att jag är en ofullkomlig och helt vanlig människa. (Fullkomliga människor är ju ganska ovanliga.)

Det sägs att barn gör som vuxna gör. Men om det här är modellen för att be om ursäkt kommer nog barnet inte att be om ursäkt särskilt ofta. Inte frivilligt. Kanske är det därför en del vuxna får för sig att det är en bra idé att tvinga barn att säga förlåt?

Säg förlåt till Anna nu!

– Ser du inte att Anna blev ledsen? Nu måste du säga förlåt till henne!
– Jag vill inte! Hon är dum!
– Så säger man inte! Kom tillbaka när du är beredd att säga förlåt. Fram till dess kan du inte vara med och leka på studsmattan.
– Förlåt, då!
– Nähä du! Det där duger inte. Förlåt är inget man bara kan haspla ur sig. Man måste säga det på riktigt.
– Förlåt.
– Det var bättre.

Det finns åtminstone två problem med den här typen av vuxenkrav på att barn skall säga förlåt. För det första är det ganska olustigt – oavsett om man är barn eller vuxen – att vara den som får ta emot en ”beordrad” ursäkt. Jag skulle för egen del känna mig obekväm om chefen krävde av min arbetskollega, som begått ett misstag som drabbat mig, att hon skulle säga förlåt och ”låta som om hon menar det”. Jag skulle ha en stark misstanke om att ursäkten snarare var sprungen ur egenintresse (rädsla för chefen och eventuella sanktioner) än ur äkta ånger och omsorg om mig. Inte desto mindre skulle jag uppleva ett tryck att acceptera ursäkten. Om kollegan förväntas klämma ur sig ett ”förlåt” på kommando, förväntas jag förmodligen acceptera samma förlåt. Jag misstänker att det är en förklaring till att konflikter lever vidare under ytan, och påverkar den sociala miljön på ett sätt som ibland är svårt att sätta fingret på – och än svårare att göra något åt.

Det andra problemet när vuxna kräver att ett barn skall säga förlåt är den outtalade, men ändå tydliga, lärdom som barnet drar. Min dotter var 9 år när hon klädde den i ord för första gången. Vi var på väg hem från stranden, där vi bevittnat ett bråk mellan två syskon:

– Hörde du att den där mamman på stranden sa att pojken måste säga förlåt till flickan?
– Mm, det gjorde jag.
– Jag tycker inte att vuxna borde göra så.
– Inte?
– Nej, för när vuxna tvingar ett barn att säga förlåt lär sig barnet att det är ett jobbigt och svårt ord och att man inte måste vara ärlig när man säger det.

Så hur kan man göra istället, om man vill lära barn att ta ansvar för sina handlingar och säga förlåt – utan att samtidigt lära dem att det är jobbigt och svårt att göra det och att uppriktighet inte är nödvändigt? Jag hoppas att du vill återkomma på onsdag nästa vecka för att läsa om det!

Fortsättning följer ...

Petra Krantz Lindgren

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.  

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld.

Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd!

Här ser du hur du kan stödja oss.