Målvaktsrollen är den som genom åren förändrats och utvecklats mest i fotbollslaget. Från början fanns han inte ens utmärkt i laguppställningen. I dag har bollmotaren bland annat blivit en schackpjäs för tränare som vill fördröja spelet. Vägen dit har varit lång och ingen annan position i laget har fått sina villkor omformade på samma sätt. The Football Associations (FA:s) första regelbok från 1863 sade ingenting om särskilda regler för målvakten eftersom alla spelare ännu hade rätt att fånga eller slå iväg bollen. Att ta bollen med händerna totalförbjöds dock 1870. Det var först året därpå som regelboken fick begreppet ”målvakt”. Denne fick rätt att ta bollen med händerna ”för att skydda sitt mål”. Flera förändringar (mest begränsningar) kom under de följande åren:
• 1873: Målvakten fick inte bära med sig bollen.
• 1883: Målvakten fick inte ta mer än två steg med bollen.
• 1887: Målvakten fick inte längre använda händerna på motsatt planhalva.
• 1901: Målvakten fick ta bollen med händer när han så önskade, inte bara för att försvara det egna målet.
Mannen mellan stolparna framstod snabbt som en särling, kanske en spelare med speciella personlighetsdrag som skilde ut honom från övriga i laget, någon som hade mer gemensamt än man kan tro med senare tiders rocktrummisar.
Mödosamt sökte fotbollens höga herrar sig framåt i reformarbetet. År 1882/83 prövades en regel som sade att om ett givet målskott stoppades med händerna skulle det laget som hindrats få tillgodoräkna sig ett mål. Målställningens ribba kom in i regelboken via Sheffield, som länge hade en egen regelbok, och ersatte ett band mellan stolparna. 1890 prövades straffsparken som kom in i reglerna för gott året därpå. Dessförinnan bestod bestraffningen för ett begånget regelbrott i att få en indirekt frispark emot sig. Nu berättigade det till en straffspark, lagd var som helst utmed den linje som gick tvärsöver planen 12 yards (knappt 11 meter) från den egna mållinjen.
Målvakten kunde då röra sig fram till målgårdslinjen (från och med 1905 stående på mållinjen, från och med 1930 utan att röra sig förrän straffen är slagen, från och med 1997 återigen tillåtet att röra sig på linjen) och skytten var under första säsongen med regeln tillåten att dribbla (en föregångare till den shoot-out som gällde i North American Soccer League under 1970- och 80-talen).
1891 var första året med nät i målen. Inför säsongen 1901/02 kritades planen om. Strafflinjen rakt över gräset, 12 yards framför mållinjen, togs bort och minskades till dagens straffområde. Målgårdens fanns alltså redan på plats. Straffpunkten tillkom.
Man kan konstatera att utvecklingsarbetet nådde sin slutpunkt 1912, när målvakten begränsades till att få ta med händerna enbart i eget straffområde.
Mannen mellan stolparna framstod snabbt som en särling, kanske en spelare med speciella personlighetsdrag som skilde ut honom från övriga i laget, någon som hade mer gemensamt än man kan tro med senare tiders rocktrummisar.
William ”Fatty” Foulke (1874-1916), var imponerande redan i kraft av sin längd (193 cm) och lär som mest ha vägt 152 kg. Han var som bäst och smidigast när han spelade för Sheffield United men övergick till det groteska när han avrundade karriären i Chelsea och Bradford City (han slutade 1908). Hans enda landskamp för England kom redan 1897.
I Sverige fanns en motsvarighet, vattenpolospelaren Erik ”Tjocka Berka” Bergqvist (1891–1954). Träningen gjorde honom smidig trots kroppsstorleken. Han spelade för Mariebergs IK, IFK Stockholm, Örgryte IS och AIK samt gjorde fyra landskamper, alla mot Norge.
Foulkes och Bergqvists kilon kunde verka avskräckande i den tidens ganska tuffa klimat. Man ser på gamla ryckiga filmbilder hur målvakten plockar upp bollen och omgående sparkar eller hivar iväg den. Om han behöll den fanns alltid risken att bli påsprungen av någon rå anfallsspelare.
Det finns åtminstone två synbara bevis på vad som kunde hända. Två dödsfall som båda drabbade 22-åringar. Först John Thomson, för Celtic mot Rangers på Ibrox, den 5 september 1931, sedan Jimmy Thorpe, för Sunderland mot Chelsea på Roker Park den 9 februari 1936.
Thomson rusade ut och kastade sig framför Rangersspelaren Sam English, vars knä mosade en artär i Thomsons ena tinning. Skallen var intryckt på en fläck 5 centimeter i diameter. Man gjorde en akut operation för att lätta på trycket från den svullna hjärnan men han dog senare samma kväll.
Thorpe tog emot sparkar i huvudet och bröstet när han skulle ta hand om en bakåtpassning. Han spelade hela matchen men kollapsade hemma och avled fyra dagar senare på sjukhus. Hans diabetes anses ha bidragit till komplikationerna.
Övervåldet mot Thorpe ledde till en regeländring. Det blev inte längre tillåtet att måtta sparkar mot målvakter som hade greppat bollen. Priset blev det högsta för Thorpe men alla målvakter världen över har sedan dess haft anledning att vara tacksamma för att det ledde till att de blev ”fridlysta”. När Sunderland och Chelsea möttes 2011, någon vecka före 75-årsdagen av den tragiska händelsen, bar båda målvakterna sorgband till Thorpes minne. En av dem var Chelseas Petr Cech, tjecken som lanserade hjälmen som huvudskydd för fotbollsmålvakter.
