Det var hertigen av Chesterfield – inte någon särskilt djup tänkare – som sade: ”Varje människa med sunt förnuft kan, med hjälp av kultur, noggrannhet, uppmärksamhet och arbete, bli vadhelst han vill, med undantag för en stor poet.”

Hertigen av Chesterfield var aristokrat med all den fåfänga och de befogenheter som dessa aristokrater bestod sig själva med på den tiden (och senare), och då han dessutom var välkänd som skribent var detta en nog så tung begränsning som han lade på alla människor överallt: Man kunde helt enkelt inte göra sig till poet vad man än tog sig för! Och trots att det här är lika ojämlikt som det låter pekar det på en verklig svårighet för en blivande poet (och, tror jag, alla slags konstnärer: kompositör, konstnär eller dramatiker, för att nämna tre andra stora och närbesläktade discipliner).

Läroverk, högskolor och universitet citerar säkert inte det här så mycket nu för tiden, för vem som helst kan bli poet nu när vi har både modernism och postmodernism; vem som helst, ja, var och en är poet, uttryck dig själv och låt oss inte döma detta klotter hur slappt det än må vara. Om vi dessutom överger formbunden vers för fri vers kommer ändå ingen att kunna bedöma förtjänsten i det du gör.