Den nytillträdde amerikanska presidenten Joe Biden har med sina hittills 43 stycken presidentdekret visat att hans ambition är att göra den tidigare presidentens agenda ogjord.
Offentligheten reagerade med jubel och lättnad när det började bli klart att Joe Biden blev den deklarerade vinnaren av det amerikanska presidentvalet 2020.
Kontrasten till hur Donald Trumps valvinst 2016 mottogs är påfallande. Trump vann oväntat med ett budskap om att bedriva agendan ”Amerika först” vilket innebar att i första hand jobba för det amerikanska folkets intressen. Kontroverserna har varit konstanta under dessa fyra år med anklagelser om rasism, inkompetens, tyranni och en sammansvärjning med Ryssland.
Joe Biden har deklarerat att det nu är slut med ”Amerika först”. Det är samarbete och internationella avtal som gäller istället: ”Amerika är tillbaka, diplomati är tillbaka.” Statsminister Stefan Löfven uttryckte sina förhoppningar med den nya administrationen i sin gratulation till Biden:
... arbeta tillsammans för multilateralism, demokrati och global säkerhet. Tillsammans kan vi leda en grön transformation för att skapa framtidens jobb.
Trump har som bekant lämnat WHO, Iranavtalet samt Parisavtalet under tiden som president. Det är uppenbart att ”nationen först” framställs som motsats till denna multilateralism och klimatomställning. Är det så enkelt att det är en fråga om oansvarig nationalistisk egoism ställd mot ansvarsfull internationell solidaritet?
Vinnare och förlorare
Biden satte stopp för Trumps ambition att göra USA energioberoende när han avslutade bygget av oljeledningen Keystone XL. Det är möjligt att miljörörelsen hurrar för detta, men det gör även de konkurrenter USA blir beroende av för sin energi.
USA lämnade Parisavtalet under Trump med motiveringen att avtalet orättvist belägger amerikansk ekonomi med stora restriktioner och avgifter, medan Kina vars utsläpp övergår de i USA, inte alls hanteras likvärdigt. Detta utgör förstås en stark konkurrensfördel för Kina.
Trump lämnade även WHO efter att det visade sig att WHO officiellt framhöll den kinesiska hållningen angående hotet från Covid19, trots att man enligt läckta dokument redan visste att detta inte var sant.
Det framstår således att trots retoriken om solidaritet, ansvar och multilateralism, så finns det i praktiken fortfarande specifika vinnare och förlorare. Det är uppenbart att internationell diplomati inte är ett enkelt nollsummespel.
Det framstår också att Kina står som vinnare i många av dessa förändringar av policy under Biden. Han hävdade tidigt i presidentvalskampanjen att han anser Kina vara varken motståndare eller ens konkurrent. Liknande exempel kan hittas hos flertalet tillsatta poster i administrationen. Till exempel tog den nominerade till posten som FN-ambassadör, Linda Thomas-Greenfield, tidigare emot betalning av Kinesiska kommunistpartiet för att hålla ett tal i vilket hon hävdade att Kinas roll i Afrika är ett föredöme för jämställdhet.
Hotet från kinesiska kommunistpartiet
Detta går strikt emot vad många säkerhetsanalytiker anser om hotet från kommunistpartiets geopolitiska ambitioner. Den tidigare chefen för USA:s nationella underrättelsetjänst John Ratcliffe, uttryckte i december förra året att han anser att ”Kommunistkina är det största säkerhetshotet mot USA” samt ”det största hotet mot demokrati och frihet världen över sedan andra världskriget”.
Perspektivet på Kina verkar således spela en central roll i skillnaden mellan den föregående policyn av nationen först, och den nuvarande av multilateralism först. Det framstår som budskapet att detta är en fråga om egoism mot solidaritet endast är onyanserad retorik. Retorik som egentligen argumenterar för specifika särintressen, trots att det försöker ge sken av neutralitet. ”Kina först” hade knappast gått hem som politisk slogan i USA.
Närmare bestämt ser vi i detta konkurrensen mellan länder, företag, politiker och statstjänstemän involverade i ett system av traditionell frihandel, med de som är investerade i en alternativ politisk och ekonomisk ordning kallad den kinesiska modellen. Denna modell innebär en form av kapitalism baserad på byråkrati, reglering och omfördelning av resurser, snarare än fri marknad och konkurrens.
Det bör nämnas att Biden-administrationen på senare tid gjort uttalanden där man ansluter sig till uppfattningen att Kina och kommunistpartiet utgör ett stort hot. Det är välkommet och det ligger i Joe Bidens intresse att föra en nyanserad debatt om detta. Om argumentet framförs att vi med den kinesiska modellen bör införa en mer auktoritär ekonomisk ordning, behöver vi först prata om den förföljelse och de människorättsbrott som systematiskt skett och fortfarande sker i dess spår. Vi får hoppas att Joe Biden står för sina ord och tar den diskussionen.
Hjälp oss att driva tidningen vidare! En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Här ser du hur du kan stödja oss.
