Nyligen har det rasat en trend på sociala medier där frågan ställts om hur ofta män tänker på romarriket. För mig är svaret: nästan dagligen. Men jag tänker inte nödvändigtvis mer på det än på stormaktstidens Sverige, antikens Mesopotamien, USA på 1960-talet eller finska vinterkriget. Jag tänker helt enkelt väldigt ofta på andra perioder och platser och konsumerar mycket historia, i form av poddar, böcker och dokumentärer. Det är jag långt ifrån ensam om att göra.

Det är intressant att betänka hur pass modernt det här historieintresset är, utanför en väldigt liten specialintresserad klick. Även om dagens historieundervisning i skolan lämnar mycket övrigt att önska (min gjorde det definitivt) så är mängden kunskap om förflutna tider och andra länder, även hos en genomsnittlig invånare i ett industrialiserat land i dag, troligen spektakulär jämfört med tidigare perioder. Vårt enorma intresse för händelser i det förflutna, i form av både historia, arkeologi och äldre tiders finkultur, är något som skulle kunna definiera vår tid. Lika väl som vi kan tala om atomåldern eller den digitala eran skulle vi kunna tala om att vi lever i historieåldern. Men vi simmar i det här som fisken i vattnet och ser det därför knappt.