Susanne Rydén vid Kungliga Musikaliska Akademien berättar om sin passion för sång och musik. Efter en fin karriär som operasångerska vill hon nu skapa möjligheter för unga att upptäcka musikens fantastiska värld.

Bakom Grand hotell i Stockholm ligger anrika Kungliga Musikaliska Akademien, med lokaler i Utrikesministerhotellet på Blasieholmstorg. Fastighetens utsida gör inget väsen av sig, men innanför finns vackra och smakfulla rum. I pampiga ledamotssalen är väggarna klädda med porträtt av ledamöter och funktionärer. Bland dessa återfinns den svenska näktergalen Jenny Lind och tonsättaren och hovkapellmästaren Joseph Martin Kraus. På en framträdande plats hänger Akademiens grundare, Gustav III.

I den här historiska och praktfulla miljön möter jag Susanne Rydén, som är preses vid Akademien. Hon är lika elegant som omgivningen och hälsar välkommen med ett varmt leende. Hon utstrålar lugn och beslutsamhet, en kombination som behövs i hennes arbete för tonkonsten och musiklivet. Det framkommer under intervjun att det inte bara är nedförsbackar och medflyt, utan också en hel del utmaningar för att tillgängliggöra musiken i alla dess former.

Musiker drivs av viljan att låta fler erfara musikens underbara värld. 

—Susanne Rydén Preses vid Kungliga Musikaliska Akademien

Susanne vet vad hon pratar om. Med en bakgrund som operasångerska känner hon väl till musik- och scenkonstområdet. Hennes uppväxt med kulturintresserade föräldrar lade en bra grund. Men det som gav henne den nödvändiga inspirationen och utvecklingen var främst två saker.

– Det fanns en kantor som fångade upp bygdens barn. Vi sjöng och spelade teater, och hon undervisade även i piano. Så där tog jag mina första pianolektioner, och så är jag i allra högst grad en produkt utav den kommunala musikskolan. Det var en medveten politisk satsning under 60- och 70-talet som var oerhört viktig för min generation. Där växte mitt intresse, och det fick frodas och odlas på olika sätt. Jag bestämde mig tidigt för att jag ville ägna mig åt musik på ett eller annat sätt.

Under flera års tid utbildade sig Susanne, först till kantor och därefter sångpedagog. Det som så småningom tog överhand var sången och hon medverkade i en mängd ensembler. En avgörande vändpunkt var när hon deltog i ett projekt som involverade barockmusik. Där kände hon att hennes röst hittade hem. Under de följande tjugofem åren har hon ägnat mycket av sin tid åt barocksången. Parallellt har hon också drivit egna scenkonstnärliga projekt.

– Ett av de större projekten är föreställningen Christinas resa, som framfördes första gången 2004 i Rikssalen på Uppsala Slott, 350 år efter drottning Kristinas abdikation. Föreställningen spelades sedan på olika platser längs med Kristinas resväg ner till Rom. Det var ett omfattande projekt som jag var engagerad i under många år.

Numera står inte Susanne på scen utan arbetar bakom kulisserna för att stödja andra inom musikområdet.

– I mitt uppdrag, vilket är mycket givande, arbetar jag med att skapa förutsättningar för ett levande musikliv med utrymme för såväl frilansande musiker som institutioner. Det handlar om att tillgängliggöra musiken och medvetandegöra vikten av kulturen i samhället. En viktig sak som pandemin förde med sig var att fler fick en förståelse för hur det är när musiken tystnar. Det som vi vanligtvis tar för givet och kanske inte värdesätter tillräckligt mycket, försvann plötsligen. Det ger nya perspektiv på och större medvetenhet om kulturens roll i samhället och hur viktig den är.

Gustav III, vår egen svenske teaterkung, var medveten om konstens och kulturens kraft. Han instiftade Kungliga Musikaliska Akademien 1771. Det är den äldsta ännu existerande musikaliska akademien norr om Alperna. I dag är Akademien en fristående institution, under kungligt beskydd, som förenar tradition med ett aktivt engagemang i dagens musikliv. Akademien har till ändamål att främja tonkonsten och musiklivet. Den ska följa utvecklingen inom det svenska och internationella musiklivet, ta initiativ för att gagna musikkulturen samt stödja utbildning, forskning och konstnärligt utvecklingsarbete. Men det finns som sagt utmaningar, en av dem är politiska beslut som drastiskt kan förändra barns och ungas möjligheter att utöva konst och kultur.

– Det är till exempel extremt olyckligt att de estetiska ämnena på gymnasienivå inte längre ger meritpoäng. Nu arbetar vi aktivt för att de ska återinföras. Vi behöver de estetiska ämnena för att reflektera över hur det är att vara människa och hur vi lever tillsammans. Förutom kulturens egenvärde, som vi värnar allra främst, behöver vi kultur i alla dess olika aspekter.

Musikens och kulturens roll i läroplaner och undervisningen har minskat, vilket oroar många. Kungliga Musikaliska Akademien gör en nationell satsning mellan 2020 och 2025 med projektet Sjungande barn. Projektet ska synliggöra och utveckla musikundervisningen i förskola och skola genom att tillvarata den svenska sångskatten och förstärka den med bland annat nyskrivna sånger och musik från olika kulturer. Akademien arbetar för att sången åter ska ta plats i förskola och skola, och vill skapa möjligheter för att alla barn ska få växa upp med rösten och sången som resurs för självförtroende, psykisk hälsa och kraft.

– Jag tycker att vi börjar möta en större förståelse för kulturens roll och nödvändighet, inte bara från kulturpolitiker utan även från andra håll. Vi behöver nå utbildningspolitiken, och vi ser äntligen framsteg i dialogen med beslutsfattare. Kungliga Musikaliska Akademien genomför sedan några år tillbaka ett riksting för västerländsk konstmusik tillsammans med Kungliga Musikhögskolan och Svensk Scenkonst. Där hade vi senast ett samtal som belyste vikten av att koppla ihop det kommunala och statliga utbildningsväsendet. Som det är nu finns det hål inbyggda i systemet. Det vi vill är att det ska hänga ihop. Det behöver ges möjligheter för barn att få börja sjunga i förskolan och att de som bor på landsbygden ska kunna fortsätta att ta del av kulturskolans undervisning och få möjlighet till sin individuella musiklektion under skoldagen, precis som det varit tidigare under många år utan problem. Barn behöver också få möta utbildade musiklärare som kan stödja dem hela vägen. Det jag nämnde ovan är väldigt viktigt och avgörande för återväxten av vårt svenska musikliv.

– Det finns så många undersökningar som visar hur viktig musiken och kulturen är för inlärning, kommunikation, empati och för hela människans utveckling. För mig är det en gåta att man i många fall fortsätter att blunda för den evidensbaserade forskning som finns.

Kungliga Musikaliska Akademien fyllde 250 år förra året. I samarbete med över 50 musikorganisationer och andra aktörer runt om i Sverige genomfördes en mängd evenemang i hela landet. I år uppmärksammas tonsättaren Hugo Alfvéns födelse för 150 år sedan. Firandet sker genom olika evenemang. Den årligt återkommande Alfvéndagen på Alfvéngården utanför Leksand, hölls traditionsenligt första lördagen i juli. Förutom musik av tonsättaren så var det utdelning av pris, stipendier och guldmedaljer. Akademien delar under året ut ett flertal stipendier till musiker, sångare och tonsättare som stöd till fortsatt musikalisk gärning. – För att utvecklas som musiker och konstnär behöver man beredas möjligheter. När konstnärskapet utvecklas och mognar växer det ofta fram en vilja att förmedla det man bär med sig, det som man fått möjlighet att förkovra. Det är en kombination av passion och övertygelse om musikens kraft. Genom musiken kan man få fantastiska upplevelser och musiker drivs av viljan att låta fler erfara musikens underbara värld. Ett musikaliskt framförande kan innebära en aha-upplevelse som gör att man kommer i kontakt med sina känslor och sitt inre.

Kungliga Musikaliska Akademien länkar samman det historiska med samtiden. Det centrala är en stor drivkraft för att förvalta och utveckla vårt gemensamma kulturarv. Ett arv som i högsta grad är levande, men som vi inte får ta för givet.

– Jag ser musiken och kulturen som kittet mellan människor, som får oss att reflektera och förstå varandra. Kulturen bidrar i högsta grad till människors utveckling, kreativitet och förståelse för varandra. Att mötas i kulturella uttryck kan vi göra oavsett vilket språk vi talar. Där kan man hitta de gemensamma nämnarna. Kulturen är det som bär oss och är vår grund som vi relaterar till. Den är kort och gott oerhört viktig i vårt samtida samhälle.

Kontakta journalisten: [email protected]