Mitt i brinnande valrörelse kan det vara bra att påminna om att det pågår allvarliga saker i vår omvärld. Det gör frilansjournalisten Jojje Olssons viktiga reportage för Amnesty Press om den kinesiska kommunistregimens upptrappade kulturella folkmord mot den uiguriska minoriteten i landets nordvästra provins, Xinjiang.
För den som följt Epoch Times, eller för den delen Jojje Olsson, genom åren är de muslimska uigurernas situation inget nytt. De är en minoritet som liksom tibetanerna sakta håller på att utplånas kulturellt av Kinesiska kommunistpartiet. Förtrycket går i stort sett tillbaka till det kommunistiska maktövertagandet 1949, men det senaste årtiondet har ”sinofieringen” av Xinjiang blivit mycket tydlig. I dag är bara 45 procent av Xinjiangs befolkning uigurer, mot 80 procent 1949. De ekonomiska framstegen i den resursrika regionen kommer i stort sett bara inflyttade etniska hankineser till godo.
Olssons reportage är en skrämmande uppdatering även för den som hållit sig någorlunda a jour med utvecklingen i Xinjiang, och den visar tydligt upp den stenhårda totalitära kontrollstat som hela Kina egentligen är. Skillnaden är att i Xinjiang finns inga mjuka lager av ”social harmoni” som bäddar in den dystopiska mardrömmen: drakoniska lagar mot religionsutövande, formidabel högteknologisk övervakning kombinerad med gammal hederlig social kontroll ända in i hemmet, och även en ren polisiär belägring – Xinjiang har 40 gånger så många poliser per capita som exempelvis den sydliga Guangdongregionen, skriver Olsson i rapporten. Media och internationella organisationer kan i stort sett inte verka där.
På senare år, i kölvattnet av både etniska oroligheter och terrordåd, har förtrycket i Xinjiang skruvats upp till ytterligare nya nivåer. Internationella bedömare tror att upp till en miljon uigurer nu befinner sig i ”omskolningsläger”, där de tvingas idka ”självkritik” och avsvära sig sin religiösa tro och ”separatism” och sjunga kommunistpartiets lov. Hotet om våld och tortyr är ständigt närvarande.
Processen ger kusliga ekon av den ännu pågående förföljelsen av den andliga metoden Falun Gong, som inleddes 1999, och vars mer öppna fas kulminerade i omfattning under de följande åren. Även då samlade Kinesiska kommunistpartiet helt enkelt ihop folk i stora läger och försökte tvinga dem, med alla verktyg i den kommunistiska förtrycksapparatens verktygslåda, att avsvära sig sin tro. För de som vägrade stegrades i varje skede tvånget och sedermera våldet till närmast ofattbara nivåer.
I takt med att förföljelsen av Falun Gong blev mer dold i samhället inleddes ett regelrätt tyst, eller ”kallt”, folkmord, vars ultimata aspekt är att de gripna Falun Gong-utövarna blev till en levande organbank och dödades på beställning – en lukrativ verksamhet för kommunistpartiet. Som utredaren och författaren Ethan Gutmann visat så togs sannolikt de första stegen mot Kinas mordiska organhantering i just Xinjiang. Nu tyder oroande rapporter på att de hundratusentals uigurer som nu gripits, ofta utan någon som helst rättslig process eller dokumentation, kan komma att bli nästa grupp som i stor skala dödas för sina organ, enligt Gutmann.
Den amerikanska kongressens särskilda Kinautskott har redan reagerat på utvecklingen i Xinjiang, men svenska politiker har i vanlig ordning när det gäller Kina hållit en minst sagt låg profil i relation till vår förmodade status som ”humanitär stormakt”. Detta trots att Kina aktivt förföljer uigurer även i Sverige, som Olsson visar i sitt reportage.
Somliga kanske umgås med en falsk bild om att Kinas kommunistregim på något sätt rört sig i en mer upplyst riktning sedan det ideologiska vansinne som kulminerade i fullständigt kaos under kulturrevolutionen. Men den villfarelsen blir man i så fall snabbt och brutalt berövad bara genom att läsa ett enda stycke i Olssons rapport:
”Jag förtjänar bestraffning för att jag inte förstår hur president Xi Jinping och kommunistpartiet kan hjälpa mig!”, löd ett av budskapen en kvinna, som i somras intervjuades av den kanadensiska tidningen The Globe and Mail, tvingades återupprepa under sin lägervistelse. Under självkritiken fick hon repetera hur hennes själ är infekterad, samt att hon nu tror på kommunistpartiet istället för Gud. Hon pressades även att hänga ut sig själv som förrädare, separatist och terrorist.
Hur mycket kommunistpartiet än putsat på sin fasad så finns den här hårresande orwellska galenskapen precis under ytan. Det är för att kommunistpartiet fortfarande är just det – ett kommunistparti. Deras ideologi bygger på att moral är en ovetenskaplig villfarelse, och att makt är det enda som egentligen betyder något. När ett samhälle vägletts av ett sådant tänkande i 70 år finns följaktligen inte heller någon nedre gräns för ondskan.
