Tvärtemot det intryck man kanske fått från den svenska, oftast gravt anti-Trump-vinklade medierapporteringen så var mellanårsvalet i USA inget nederlag för sittande presidenten Donald Trump. Snarare stärker det hans aktier och agenda på längre sikt.
Det kan tyckas underligt att han kallade det hela för en ”enorm framgång” med tanke på att Republikanerna förlorade sin majoritet i representanthuset, vilket på papperet kommer göra det klart svårare för hans parti att få igenom sin politik, men det finns ett antal saker att beakta.
För det första var det helt väntat att Republikanerna skulle tappa representanthuset – det är närmast obligatoriskt numera att sittande presidents parti backar kraftigt i mellanårsvalet – men marginalen blev om något oväntat liten. Republikanernas 26 tappade platser kan jämföras med de 63 platser Barack Obama tappade 2010, eller de 52 som Bill Clinton tappade 1994.
För det andra hade Trump också så pass många republikaner i representanthuset emot sig i viktiga frågor under sina första två år att det inte lär göra någon större skillnad i praktiken. Nu när Demokraterna tar över ordförandeklubban tvingas de också ta initiativet i den lagstiftande församlingen i stället för att, som man till stor del gjort hittills, bara obstruera. Kanske kan det rentav närma de två sidorna till varandra något.
För det tredje utökade Republikanerna sin knappa majoritet i det övre huset i kongressen – senaten – vilket innebär att det demokratkontrollerade representanthuset kommer att få det svårt att få igenom sin politik i strid med presidentens vilja. Det var under den gångna perioden ett stort problem för Trump att han hade två uttalade fiender i senaten inom sitt eget parti, senatorerna Bob Corker och Jeff Flake, som nu båda är borta.
Senaten är också den instans som godkänner domare, vilket kan tyckas som en orelaterad fråga för oss svenskar, men domstolar har en mycket viktig roll i amerikansk politik vad gäller att pröva olika lagar, och inte minst presidentordrar, alltså det sätt som presidenten kan styra direkt via dekret, utan att behöva gå via den lagstiftande församlingen, kongressen.
För det fjärde är de republikanska guvernörerna, alltså ”presidenterna” på delstatsnivå fortfarande i majoritet, och där vanns ett par segrar som kan bli viktigare längre fram, till exempel i Florida och Ohio. Det här är kanske ännu lite knepigare att förstå hur det kan påverka rikspolitiken, men guvernörerna har veto när det gäller att rita om valdistrikten, något som båda partier konstant försöker göra för att få fördelar i presidentvalet. Både Florida och Ohio är så kallade ”battleground states” som traditionellt är oerhört viktiga att vinna i presidentvalet.
Det är också värt att notera att merparten av de demokratiska kandidater som tog över platser i representanthuset från republikaner var moderata pragmatiker som av allt att döma lockat över mer moderata republikanska väljare som inte tycker om Trump. Det kan i bästa fall betyda att det blir lättare att nå breda överenskommelser över partigränserna i frågor som inte är så extremt infekterade, som till exempel infrastruktur.
Till sist är så klart frågan vilken väg Demokraterna väljer i representanthuset när det gäller den personliga konfrontationen med Trump. Flera aggressiva Trumpkritiker väntas nu ta över viktiga utskottsposter, exempelvis Adam Schiff som tros bli ordförande i underrättelseutskottet, där han kan fortsätta att driva den hittills resultatlösa evighetsmaskinen om att Trump skulle ha samarbetat med Ryssland för att störa presidentvalet. Kommer man att göra allvar av hoten att försöka ställa Trump inför riksrätt? Eller kommer man att anlägga en mer pragmatisk ”vuxen-i-rummet”-attityd?
Som senatorn Lindsey Graham påpekat så kostade det mer än det smakade i form av förlorade platser för Republikanerna när de gav sig på Bill Clinton. En majoritet av det amerikanska folket tenderar att vilja se sina representanter genomföra praktiska förändringar som påverkar deras liv, inte ägna sig åt konstanta bittra partistrider.
