Beskedet om att Centern och Liberalerna till sist valde att bli stödhjul åt en S-regering var inte helt överraskande. Deras forna allianskamraters ilska är naturlig, men även de borde ha anat vartåt det blåste.
Den som följt med i debatten och framför allt tittat på hur olika opinionsbildare och medier uttryckt och positionerat sig i olika frågor, både före och efter valet, har kunnat se ganska tydligt att det finns en djup klyfta bland dem som kallar sig ”liberaler”. Emellanåt är det tydligt att definitionerna av ordet skiljer sig åt rätt kraftigt, men ibland får man också en känsla av att det handlar om olika prioriteringar.
När debattens vågor rullat i såväl sociala som asociala medier det senaste året har man i alla fall kunnat se vilka ”liberaler” det är Lööf och Björklund nu lutar sig på för det stundande samarbetet. Det är de som gärna tar avstånd i ord från kommunism, och gärna polemiserar lite mot socialdemokraterna, men som man märker på punkt efter punkt delar de rödgrönas grundläggande värderingar. Och det är viktigare för dem att markera mot SD, och ibland till och med KD, än att undvika Stefan Löfven 2.
”Liberalismen” för dem framstår i ett visst ljus lite som ett utanpåverk. Som SvD:s Ivar Arpi bittert konstaterade på facebook så är Annie Lööf och Centern ”vattenmeloner”, alltså syftande på färgen på utsidan respektive insidan. Frågan är hur många klassiska liberaler eller rentav libertarianer det bor i L och C, och exakt hur missnöjda de är? Vad kommer det här rätt nakna sveket mot tidigare väldigt tydliga utfästelser att betyda?
Det är många som förutspått att Liberalerna kommer att rasa ihop och falla ur riksdagen. Men det forna Folkpartiet har en rätt lång historia av att gå stenhårt mot strömmen, hysa ungefär lika många skiljaktiga uppfattningar som man har medlemmar och ändå på något sätt komma vidare. Det verkar på sätt och vis vara deras livsluft.
Hur ligger det till med Centern? Centerpartiet anno 2018 känns framför allt byggt kring en urstark partikassa och Annie Lööfs person. Vad finns det mer där inne? Hur mycket finns kvar av den ”gamla” Centern, och vad kommer de att i så fall spela för roll? Hur många av väljarna och medlemmarna kommer att känna sig svikna, och kommer de att ta strid mot Lööf eller gå någon annanstans? Det blir intressant att se den dynamiken.
Uppenbarligen har Lööf bedömt att det här är den rätta vägen. Om det främst är grundat i djupa personliga övertygelser eller kalla kalkyler om att det kommer att skada henne mindre att svika alliansen än att ge efter i sin retorik mot SD kan man bara spekulera i. Men det framstår som ett mycket högt spel för en ung politiker som tycks ha större ambitioner än partiledare och näringsminister.
Om den stödhjulsförsedda S-regeringen håller till 2022 kommer Annie Lööf troligen att få ägna väldigt mycket tid fram tills dess åt att försöka övertala sina väljare och medlemmar att hon valde rätt väg. Kommer de verkligen att nöja sig med den rätt abstrakta, negativa segern av att på papperet ha lyckats hålla SD ute i kylan, eller kommer de att kräva konkreta politiska framsteg? Frågan är så klart också om de missnöjda egentligen har något annat parti att gå till.
Det står onekligen en annan aura kring 35-åriga Annie Lööf än 56-årige Jan Björklund. Det har spekulerats en hel del i om hon ska bli Sveriges första kvinnliga statsminister, medan få talar om Björklund som en kandidat. De närmaste fyra åren lär bli ett rejält test för henne.
