Justitieminister Morgan Johansson klarade misstroendeomröstningen med minsta möjliga marginal. Ryktena om att han skulle avgå självmant visade sig falska. Det här utfallet var inte särskilt oväntat, och det som kanske är mer intressant är vad hela episoden säger om vart den politiska kulturen är på väg.

Statsminister Magdalena Andersson har i ord och attityd låtit förstå att hon uppfattar misstroendevotumet som lättsinnigt, även om hon så klart måste klä det i andra ord, för att själv plocka politiska poäng. I någon mening ÄR det lättsinnigt, eftersom det används primärt som ett sätt att skapa medialt momentum för en opposition som kört fast. Huvudsyftet är inte att avsätta Morgan Johansson, utan att få debatten att handla mer om brottsligheten.

Men någonstans landar ändå hela den här historien i ett konstaterande att misstroende mot en enskild minister som politiskt verktyg framstår som rätt överspelat. Det har väl sällan använts på ett särskilt seriöst vis, men nu liknar det närmast en charad, en ritual som ingen av sidorna riktigt tar på allvar.