Svenska folket har sagt sitt. I skrivande stund finns inte ett valresultat, eftersom det är så jämnt. När denna tidning går i tryck kan den saken ha ändrats, men såsom landet ligger nu ser det ut som ett enda mandats övervikt för Ulf Kristerssons regeringsalternativ.
Det är minst sagt paradoxalt när man granskar siffrorna och konstaterar att det ur ett perspektiv är Liberalernas "blockbyte" som fällt avgörandet; samtliga i lag blå utom SD backade, och både S och MP gick fram. Vad vi sett är alltså inte primärt något jordskalv bland väljarna, utan en omformering av lagen.
På så vis kanske det här valet, om resultatet står sig, kan ses som ett slags korrektiv till vad många uppfattat som en onaturlig parlamentarisk situation de senaste två mandatperioderna. Januariavtal och decemberöverenskommelser har prövats och haft sin tid.
Inte därmed sagt att en Kristerssonregering med stöd av SD skulle bli en oproblematisk allians. Framför allt L lär i så fall få kämpa hårt med sin själ och självbild. Att SD, som största parti – och med Jimmie Åkessons utfästelse på valnatten att man har ambitionen att sitta i regering – kommer att låta sig tyglas av ett parti som är en fjärdedel så stort och dessutom den kanske mest tvivlande och udda medlemmen av blocket är inte troligt.
Kanske kommer det här valet också att kommas ihåg som ett där partiernas uppdaterade maktbaser blev ännu lite synligare. Att S gick fram starkt i Stockholm i allmänhet och på platser som Östermalm och Bromma i synnerhet kan ge en fingervisning om att M må vara näringslivets parti, men S är den urbana kulturelitens.
Att C fortsatt tappar bland sina traditionella landsbygdsväljare förstärker bilden av ett parti som nästan helt bytt innehåll, men av identitetsmässiga och kanske taktiska skäl fortfarande försöker hålla kvar lite av sitt gamla yttre skinn. Många av S och C:s traditionella väljare i glesbygd har gått till SD över tid.
Framför allt kommer det här valet dock troligen att kommas ihåg som det där den "muslimska rösten" blev en explicit sak. Efter att under 2000-talet de flesta riksdagspartier försökt dra till sig muslimer lite under radarn, genom att ta in uttalat muslimska profiler till sina riksdagsstolar, så kom en backlash där i stort sett samtliga försvann.
Att Nyans nu skördar mycket stora framgångar lokalt är fullkomligt logiskt och närmast oundvikligt. Möjligen överraskar det lite grand hur pass snabbt man lyckats få med sig så många, med tanke på de sekteristiska faktorerna, men att tiden var kommen för ett muslimskt parti var en demografisk och parlamentarisk självklarhet.
Det här kommer givetvis bli en fråga för alla partier att ta tag i, men kanske framför allt S. Det är primärt deras väljare i de utsatta områdena som Nyans plockat. Hur man kommer att bemöta utmaningen blir intressant att se.
Tendensen har ju varit tydligt bort från att bejaka de uttalat muslimska intressena. Den i delar närmast kryptoislamistiska falangen Tro och solidaritet var nära att strykas som sidoorganisation. Magdalena Anderssons utpekande av segregation som roten till allt ont rimmar också illa med särrättigheter för muslimer – vilket uppenbart utifrån Nyans framgångar är vad många muslimer i Sverige vill ha.
Eftervalsanalysen om vad S "förlorade" på (om resultatet står sig) kan bli en smula märklig, med tanke på att partiet i sig faktiskt gick rätt starkt framåt. Som utomstående kanske man bara kan konstatera att vi skördat ett resultat av en märklig och turbulent mandatperiod med pandemi och krig, men där de sista resterna av Stefan Löfvens allt mer impopulära modell för att styra Sverige försvunnit.
Bortsett från stödröster på framför allt MP, men säkert även L, så ligger de respektive partierna troligen nu ganska "naturligt" i detta resultat. Det är svårt att se att någon av dem skulle kunna lägga om politiken för att locka till sig många nya väljare utan att samtidigt förlora i andra änden. Hur det omsätts i hur Sverige ska styras under kommande mandatperiod är nästa fråga för dem att ta itu med.
