Kulturpolitiska beslut har stakat ut en riktning som medfört att klassisk scenkonst i form av balett har monterats ner i stora delar av Sverige. Mångfaldstanken har urholkats och likriktningen inom dansområdet har skapat en chimär.
Nedmonteringen av klassisk konst och kultur har pågått länge. Många konstnärliga uttrycksformer var under 1900-talet en motreaktion mot kulturarv och tradition. Det har fortsatt under 2000-talet och har liksom tidigare ett politiskt förtecken. Det är i och för sig inget nytt då kultur använts som maktmedel så länge vi haft ett kultursamhälle. Det som dock blivit extra tydligt de senaste decennierna är den likriktning och brist på mångfald som kulturlivet i Sverige uppvisar.
Den svenska kulturpolitiken tar sig olika former. Det som är mest tydligt är vilka verksamheter som får stöd och bidrag, kort och gott vilka som får möjlighet att leva vidare och vilka som läggs i malpåsen. Det finns ofta en stark folkopinion när scenkonstnärliga verksamheter blir utan stöd och tvingas lägga ner, trots omtyckta och välbesökta produktioner. Varför fattar då politiker beslut som det stora flertalet inte tycker om och som förefaller tilltala endast en liten skara kulturpersoner och beslutsfattare?
Tre verksamheter, som arbetade med klassisk scenkonst i form av balett, lades ner under en period av några få år. Vilka konsekvenser har det fått för svenskt kulturliv och hur påverkar det dagens Sverige?
Under stora delar av 1900-talet hade Sverige fyra professionella kompanier som framförde balett och dans i olika former; Kungliga Baletten i Stockholm, Stora Teaterns balett i Göteborg, Malmöbaletten och Cramérbaletten. Av dessa finns endast Kungliga Baletten vid Operan i Stockholm kvar.
Stora Teaterns balett i Göteborg fanns mellan 1920 och 1994. Efter nedläggningen skapades Göteborgsoperans Danskompani som framför endast modern och samtida dans. Malmöbaletten bildades 1944 och fanns fram till 1995. Samma år som nedläggningen bildades Skånes Dansteater som fristående danskompani. Repertoaren består av samtida dans. Nya Cramérbaletten skapades i Riksteaterns regi 1968 och var verksamma fram till 1986. Inget kompani har ersatt Cramérbaletten. Sedan nedläggningarna har inga nya professionella balettensembler bildats.
Likriktningen inom dansområdet som den här utvecklingen har fört med sig innebär att stora delar av befolkningen i Sverige inte får ta del av det klassiska kulturarvet i form av balett. Balett kan endast ses vid Kungliga Operan och ur geografisk synvinkel diskrimineras alla som bor utanför Stockholmsområdet.
Den mångfaldsfråga som drivs starkt i Sverige är viktig för att den ger intryck, upplevelser och infallsvinklar som berikar och vidgar kunskapsfältet. Att som inom dansområdet begränsa utbudet till samtida dans är tvärtemot mångfaldstanken. Som en konsekvens, och ur en demokratisk synvinkel, nekas större delen av befolkning att ta del av eller känna till sin egen kultur och historia såsom den avspeglas i balettkonsten.
Att inte känna till sin egen kultur och historia är att inte förstå sin bakgrund och samhällets framväxt. Den är våra rötter till dem som levat och verkat innan oss, och som vi är en del av. Under 1900-talet växte modernismen och efterföljande ismer fram. På olika sätt bröt och bryter de med det förgångna och tidigare konstnärliga uttryck, synsätt och skolningstraditioner.
Det objektiva har ersatts med det subjektiva, och har lett till att det inte anses finnas felaktiga konstnärliga uttrycksformer; allt kan visas och är ett uttryck för konstnärens egen smak och vilja. Universella principer som är dominerande i historisk och klassisk konst och kultur förkastas. De universella principerna grundas på generationers utforskande under århundraden, och berör gestaltande av skönhet som ett objektivt uttryck och diskuterar konstnärens roll som förmedlare av andlig visdom och kraft.
I balett finns en kunskapstradition som berör skönhet baserad på geometriska formationer, riktningar i rummet och gyllene snittet. Antika skulpturer och renässansens och barockens världsbild ligger till grund för utformandet av balettens dansteknik, system och formspråk. Under historiens gång har efterföljare påverkat och förändrat stilen, men än idag baseras baletten på tankar om skönhet, elegans, förfining och människans strävan uppåt.
Även de svåraste ämnen som död och lidande gestaltas med skönhetens formspråk. Att låta skönhet vara vägledande kan vara att välja ett positivt och andligt fokus på människan, naturen och livet. I kontrast kan ett materiellt och sekulärt fokus reducera människan till en maskin i en dyster utopi. Frågan är vad för slags kultur vi vill ha, eller rättare sagt vilken kultur som beslutsfattare väljer åt oss?
De politiska besluten grundas inte på behoven och efterfrågan hos allmänheten, det är snarare kulturpolitiska dogmer som sätter agendan för svensk scenkonst. Ser man på efterfrågan av de klassiska helaftonsbaletterna vid Kungliga Operan är de i jämförelse de mest populära dansföreställningarna och säljer snabbt slut. Intresset hos publiken är stort.
Det tomrum som uppstått efter nedläggningen av balettkompanierna har inte kunnat fyllas av den samtida dansen. I och med det stora antalet mindre och större grupper inom fältet för den samtida dansen, hade man kunnat förvänta sig en större mångfald än vad som nu presenteras. Den samtida dansens formspråk är homogent, scenografin likartad och de ämnen som lyfts fram är desamma. Det finns tydliga trender och få vågar sticka ut. Ofta diskuteras aktuella och politiskt korrekta frågor såsom miljö, genus och normer.
Så varför fattas dessa kulturpolitiska beslut? Det är en komplex fråga som omfattar politiska ställningstaganden och långvarig styrning av kulturen. Kultur är en maktfaktor och kan vara en väckarklocka, vitamininjektion eller ett sömnpiller. Den kan skapa eftertanke, reflektion och väcka människors sinne för skönhet och moral. Den kan skapa hopp, kraft och framtidstro. Å andra sidan kan den passivisera, likrikta, skapa hopplöshet och aggression.
I grund och botten speglar konst och kultur samhället i stort. Tyvärr är spegelbilden som visas nuförtiden i många fall en chimär. Att Sverige har monterat ner den klassiska baletten i stora delar av landet reflekterar den kulturpolitiska agendan som vill skapa ett sekulärt och normkritiskt kulturliv.
Visste du att vi även finns som papperstidning med veckoutgåva? Svenska Epoch Times – en traditionell nyhetstidning med klassisk, objektiv journalistik. Teckna din provprenumeration på papperstidningen idag – endast 99kr – klicka här för mer information.
