Begrepp som konstnärlig frihet och armlängds avstånd är centrala i kulturpolitiken, ändå är det i Sverige tydligt att kulturen i större eller mindre utsträckning styrs av politiska beslut. Regeringens politiska agenda är riktlinje och skapar grunden för utformningen av kulturen. Journalister, kulturskapare och Myndigheten för kulturanalys har påtalat den reella politiska styrningen och att den inte går ihop med synsättet om kulturens frihet som man pratar om. Det är alltså en diskrepans mellan ord och verklighet. Vad är det som skapar diskrepansen?

Ett tydligt exempel är bidragssystemet inom kulturområdet som utvecklats under de senaste decennierna. Det framstår som ett rättvist system som ska gynna kulturutövare och kulturen, men som i verkligheten är ett starkt styrt system som regleras av en politisk agenda. Många kulturutövare har vittnat om styrningen under åren. Det handlar om att uppfylla vissa kriterier för att överhuvudtaget kunna komma med i urvalsprocessen. Kriterierna handlar delvis om sökandes kompetens och erfarenhet, samt eventuell organisations egenfinansiering etcetera. Det som är politisk styrning är att kriterierna även inkluderar begrepp som mångfalds-, jämställdhets- och hbtq-perspektiv. Utan att ha ett eller flera av perspektiven i sin ansökan blir det svårt. Många som söker bidrag från exempelvis Kulturrådet är mindre fristående grupper, vilka är beroende av bidrag för att verksamheten ska gå runt. Därför är det inte konstigt att det de senaste åren har framförts en mängd scenföreställningar och konstutställningar med ovan nämnda perspektiv. De här perspektiven kan kallas för politiskt korrekta och kan över tid förändras enligt den sittande regeringens politiska agenda. Det finns tydliga politiska trender där olika extra ”heta” frågeställningar kommer i fokus.

Förutom att kulturskapare anpassar sina produktioner efter ansökningskriterierna, så utesluter också systemet en hel del andra. Exempelvis kan det vara svårt för en organist som vill göra en konsertserie om Bach att finna ett naturligt mångfaldsperspektiv. Han eller hon har kanske dessutom arbetat fram ett eget konstnärligt tema som utgår från det musikaliska framförandet. Hela ansökningsförfarandet blir omständligt och krystat och är inte kompatibelt med den ursprungliga konstnärliga idén. Kulturskapare slutar ansöka då de inte finner naturliga ingångar och känner sig exkluderade. Själva mångfaldsperspektivet har på så sätt blivit diskriminerande och har skapat en likriktning inom svenskt kulturliv.