Sublimitet är ett ord som liksom ordet mystik är svårt att definiera exakt, men de flesta av oss har haft någon form av erfarenhet av det. När vi upplever det, och om vi inte är känslomässigt döda, gör det ett outplånligt intryck på oss.

Att sublimitet ger oss sådana outplånliga intryck beror på att det ger en upplevelse som, likt kärlek, är något som vi längtar efter att få återuppleva om och om igen. Precis som med ordet mystik finner vi emellertid i vårt moderna samhälle att begreppet sublimitet är begränsat till svårbegripliga bakvatten – kanske kan de lärda som skriver någon akademisk artikel referera till det, men det är definitivt inget begrepp som förekommer i populärkulturen.

Är det någon som nuförtiden läser eller skriver poesi för dess sublima innehålls eller forms skull? (Här fokuserar jag på poesi, men det kan förekomma också i andra konstformer, skrifter och i naturen själv.) I en tidigare artikel för Epoch Times talade jag om att sublimitet är något som uppkommer när godhet, sanning och skönhet infinner sig samtidigt i ett verk, med i stort sett samma styrka. När detta händer upplever vi sublimitet, inte så mycket medvetet – åtminstone inte i stunden – eftersom ens medvetna sida är överväldigad; vi befinner oss i ett tillstånd av förvåning eller vördnad.