Det verkar ibland svårt för människor att se skogen för alla träden, att bli varse ideologiska tendenser eller sätta fingret på oroväckande samhällsutvecklingar när man lever mitt ibland dem.
Från ett år till ett annat verkar det ske en successiv förskjutning av våra normer och värderingar, som är långsam nog för att de måttligt vaksamma inte skall reagera, men snabb nog för att man över en period på 10–20 år skall kunna observera förskjutningen. Steg för steg blir det avlägsna nära, det opåtagliga blir kännbart och det oacceptabla tolereras, men alltför få stannar upp och säger: Stopp, men vänta, vad händer?
I likhet med Sokrates allegori om grottan tycks det snarast som att de som kliver upp till ytan, ser solen, och blir varse hur deras kamrater har förletts av skuggbilder och falska sken, är de som blir föraktade när de återvänder för att berätta för sina bröder och systrar att de har bedragits. För det är lättare att lura någon än att övertyga den om att den har blivit lurad.
