Del 23
I ”Det kommunistiska manifestet” skrev Marx att den kommunistiska teorin kan sammanfattas i en mening: Avskaffa det privata ägandet. För individer innebär det här ”avskaffande av borgerlig individualitet, borgerligt oberoende och borgerlig frihet”.
För samhället innebär det att ”proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom fråntaga bourgeoisin allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i statens, d.v.s. i det som härskande klass organiserade proletariatets, händer samt fortast möjligt öka mängden av produktionskrafter”.
Västländer använder många sorters ekonomisk politik som inte verkar ha någon relation till socialism, vare sig i namn eller form, men de spelar rollen av att begränsa, försvaga eller ta ifrån folk rätten till deras privata egendom. Andra försvagar den fria företagsamhetens mekanismer och utökar statsmakten. Det görs med höga skatter, omfattande välfärdsstat och aggressiv statlig inblandning.
Höga skatter
Hög beskattning är ett dolt sätt att gradvis fasa ut det privata ägandet.
Slutresultaten av hög beskattning är detsamma som vid det offentliga ägande och egalitarism som kommunistregimer inför. Den enda skillnaden är huruvida nationaliseringen sker före eller efter produktionen.
I väst kontrolleras produktionen privat, men vinsten omvandlas till statliga tillgångar genom beskattning och omfördelning. Det här fråntagandet sker utan våld och dödande, det sker genom demokrati och lagstiftning.
Hög beskattning är ett dolt sätt att gradvis fasa ut det privata ägandet.
En viktig del av kommunistisk och socialistisk ekonomi i väst är de omfattande välfärdssystemen. En del statligt stöd är rimligt, som socialförsäkringar för människor som drabbas av katastrofer. Men de positiva aspekterna av välfärd gör det till ett lämpligt instrument för bedrägeri, och det blir den ursäkt som används för att höja skatterna. På det här sättet har omfattande välfärdssystem redan haft samma destruktiva konsekvenser som öppet kommunistisk ekonomi för människorna, samhället och moralen.
Social välfärd i utvecklade västländer äter upp en stor del av skatteintäkterna, som kommer från de privata tillgångarna. Alla socialiserade förmåner måste i slutänden betalas av folket, via skattsedeln eller skatteskulder. Det finns inget annat sätt att upprätthålla den här nivån av generöst statligt spenderande. I USA går över hälften av skatteintäkterna till socialförsäkringar och vård. Mer än 80 procent av de här pengarna kommer från inkomstskatter och socialförsäkringsskatter; 11 procent kommer från bolagsskatt.
Många västländer går så klart betydligt längre än USA, men den här nivån av beskattning är ett fenomen som uppstått under det senaste århundradet. År 1900 hade bara sju av femton undersökta länder någon inkomstskatt överhuvudtaget. Högst var Italien på 10 procent. Australien, Japan och Nya Zeeland hade inkomstskatt på omkring 5 procent.
Enligt data från 2016 om 35 marknadsekonomier, som publicerades av OECD, så hade 27 av länderna en inkomstskatt på över 30 procent. Länderna med den högsta inkomstskatten, på 54 respektive 49,4 procent, låg båda två i Europa. Utöver detta tillkommer moms på ibland över 20 procent i stora delar av Europa. Bolagsskatt och andra skatter bidrar också till det sammanlagda skattetrycket.
Hög beskattning är inte bara en börda för de välbeställda; de fattiga drabbas också ofta på olika sätt. De rika har ofta olika juridiska sätt att skydda sig från skatter, men de fattiga blir ofta av med vissa välfärdsförmåner om deras inkomst ökar över en viss nivå. Med andra ord straffas människor för att de anstränger sig.
Expansiv välfärd
I det moderna samhället har välfärdssystemet utökats till att gälla arbetslöshet, sjukvård, pension, arbetsskador, boende, utbildning, barnomsorg och så vidare, långt bortom det traditionella konceptet med välgörenhet för dem som är i omedelbart behov av hjälp.
En rapport från Heritage Foundation visade att 2013 tog mer än hundra miljoner amerikaner – en tredjedel av befolkningen – emot någon form av välfärdsförmåner för i genomsnitt 9 000 dollar per person (om man inte räknar socialförsäkring och sjukförsäkring). Enligt statistik från USA:s folkbokföringsbyrå så levde omkring 14,8 procent av befolkningen det året under fattigdomsgränsen, vilket var ungefär samma siffra som 1967, ett par år efter att president Lyndon B. Johnson förklarat krig mot fattigdomen i USA. Den enormt utvidgade välfärden under Johnson minskade alltså inte andelen människor som levde under fattigdomsgränsen.
Den här fattigdomen är dock beräknad på inkomst, och räknar inte med olika förmåner som man får genom välfärdssystemet. Den franske tänkaren Alexis de Tocqueville sade redan för över hundra år sedan att när man ger bidrag enbart baserat på fattigdomströsklar är det omöjligt att veta om de som är berättigade till stöd faktiskt lider av omständigheter bortom deras egen kontroll, eller om de själva är att skylla för sin olycka.
En staty av den franske tänkaren Alexis de Tocqueville i staden Saint-Lo. Bilden är tagen 2005 i samband med tvåhundraårsjubiléet av hans födelse. Foto: Mychele Daniau/AFP via Getty Images
Att klassificera så många som ”fattiga” betyder något annat idag än på 60-talet. I statliga amerikanska undersökningar från 1999 sade 96 procent av föräldrarna i fattiga hushåll att deras barn aldrig hade behövt gå hungriga. Nästan 50 procent av de fattiga hushållen bodde i fristående hus, och 40 procent bodde i villa. Tre fjärdedelar av de fattiga hushållen hade bil. Två av fem hade en stor platt-tv.
Då ligger ändå de förmåner som den amerikanska staten ger under genomsnittet för OECD-länderna. De flesta som bor i Norden och övriga Västeuropa har en mycket mer omfattande välfärd än amerikaner. I exempelvis Danmark har till och med de rikaste ett socialt skyddsnät från vaggan till graven, som inkluderar gratis vård, högre utbildning och andra generösa förmåner. Sveriges föräldraledighet är närmast unikt generös. Innan Greklands ekonomi kollapsade hade grekerna lön motsvarande 14 månader på ett år och en pensionsålder på 57.
Expansionen av välfärden från dess traditionella roll av välgörenhet till nödställda, till konstanta förmåner för hela befolkningen är ett delmål för att införa kommunistisk ekonomi i ett land.
Sociala förmåner, korruption och klasskonflikt
Ur en ekonomisk synvinkel så är själva kärnan i välfärd att man tar pengar från vissa människor och för över deras värde till någon annan. Men det är staten som är ansvarig för den här omfördelningen, vilket försvagar den viktiga lärdomen att man måste arbeta för att vinna något. Förlusten av den här moraliska principen är särskilt tydlig i norra Europa.
Den svenske forskaren Nima Sanandaji demonstrerade den här poängen med hjälp av data från World Values Survey. I början av 80-talet höll 82 procent av svenskarna med om uttalandet att ”det är fel att ta emot förmåner från staten som du inte förtjänar”. När samma fråga ställdes 2010-2014 höll bara 55 procent av svenskarna med.
För omfattande välfärd blir också något som leder till avundsjuka och politisk konflikt.
I ett generöst välfärdssystem får de som arbetar hårt mindre tillbaka, och de som anstränger sig mindre får mer. Över tid förvrider det här subtilt de moraliska traditionerna, när de som växt upp med omfattande välfärd förlorar den företagsamhet, det oberoende och den flit som deras förfäder hade. De tar systemet för givet och tänker till och med på välfärd som en mänsklig rättighet. De har format en vana av att förlita sig på staten och förväntar sig ständigt stöd. Värderingarna har förändrats på ett sätt som är nästan irreversibelt.
I ett traditionellt samhälle ägnar man sig åt välgörenhet av eget val, endera genom att direkt hjälpa de mindre lyckligt lottade eller genom att donera till välgörenhetsinstitutioner som kyrkor. Det fanns tydliga givare och mottagare, och att få hjälp var ett privilegium, inte en rättighet. Mottagarna kände tacksamhet för donatorernas vänlighet och motiverades till att använda välgörenheten som ett stöd för sina egna ansträngningar för att förbättra sin situation. De som fick välgörenhet och lyckades få ett bättre liv skulle troligen själva vara benägna att hjälpa andra som gick igenom samma utmaningar som de hade gjort.
De Tocqueville noterade att välgörenhet kombinerar dygderna generositet och tacksamhet, vilka samverkar för att förbättra samhället och har positivt moraliskt inflytande. Relationen mellan givare och mottagare hade funktionen att mildra konflikter och fiendskap mellan rika och fattiga, eftersom olika individers välgörenhet sammankopplade människor från olika ekonomiska klasser.
I det överlastade moderna välfärdssystemet är givaren och mottagaren främlingar för varandra på grund av byråkratin. ”Givarna” idag är skattebetalare som tvingas ge upp sina tillgångar snarare än att dela med sig av dem frivilligt. Samtidigt har de som tar emot välfärden ingen koppling till några välgörare och kan därmed inte känna någon tacksamhet för deras uppoffringar.
De Tocqueville trodde att välfärd förvärrar konflikterna mellan rika och fattiga. De rika, som får en del av sina tillgångar konfiskerade med tvång, blir ovänligt inställda till mottagarklassen. Även de fattiga fortsätter att känna missnöje, eftersom de kommer att ta den ekonomiska hjälpen för given: ”Den ena klassen ser fortfarande på världen med rädsla och avsky, medan den andra ser på sin olycka och känner förtvivlan och avund.”
För omfattande välfärd blir också något som leder till avundsjuka och politisk konflikt. Det här har man kunnat observera i den grekiska krisen: Snarare än en konflikt mellan rika och fattiga blev den en kamp mellan medelklassen och överklassen. Hos den sistnämnda var skattesmitning en ”nationalsport” enligt grekiska myndighetsföreträdare som citerades av The Economist. Samtidigt, för att inte uppröra väljarna, tog den grekiska regeringen lån för att täcka upp för de förlorade skatteintäkterna och kunna hålla samma nivå av välfärd som i andra europeiska länder.
2010 visade en empirisk studie av Martin Halla, Mario Lackner och Friedrich G. Schneider att välfärd på lång sikt försämrar motivationen att arbeta hårt. De tre ekonomerna drog slutsatsen att välfärdsstatens dynamik är skadlig för en nations ekonomiska bas.
