Begreppet ”vandel” har hamnat i centrum av den politiska diskursen.

I stora drag tycks det beskriva någonting likt levnadssätt, eller uppförande, ur en moralisk synvinkel – med tanke på regeringens uttalande om att utvisa individer med ”dålig vandel”. I dagens postmoderna samhälle är det förstås vanskligt att göra omdömen om bra och dåligt. Det kan låta som diskriminering.

Faktum är att det är så, och att diskriminera – det vill säga att tillämpa standarder för att missgynna en sak till förmån för en annan – är något vi gör dagligen, i allt. Om vi inte diskriminerar tar en farlig moralrelativism över, som eventuellt utkonkurrerar det som är anständigt. Tillåts svenskarna fastslå vad de förväntar sig av de människor som söker sig till Sverige?