Det blir allt vanligare att mindre skolor läggs ner. Barn förväntas leva i en större och mer opersonlig värld, liknande den värld som vuxna verkar inom. Men vad sker med barn som måste leva under sådana förutsättningar?

För ett tag sedan fick jag veta att grundskolan jag gick på har lagts ner. Det var en liten skola, under min tid med knappt ett tiotal elever i varje klass. Jag har fått förklarat för mig att det nu för tiden är för svårt att driva en liten skola. Små skolor läggs ned över hela landet, och ersätts av allt färre och större sådana. Det är dessutom inte längre möjligt att öppna en liten skola, på grund av de rådande direktiven.

Skolan var waldorfpedagogisk. Rent konkret innebar detta (i de lägre klasserna) att vi gjorde våra egna böcker och skrev ner och illustrerade vad läraren skrev på tavlan. Utöver elektricitet till lamporna och matlagningen förekom ingen egentlig teknologi. De estetiska ämnena stod högt, och historieundervisningen och sagan levde sida vid sida. Traditioner var viktiga, både de allmänt vedertagna svenska och andra mer oortodoxa. Bland annat fanns Den helige Mikaels dag för att uppmärksamma modet, och S:t Martin för att uppmärksamma generositeten. Dessa traditioner tog plats i skogarna, genom lekar och teater. Betyg och liknande bedömningar kom på tal först under det nionde skolåret.