Kapitel 9: Kommunismens ekonomiska fälla (Del 1)
Översättning i artikelserieform av boken "Hur kommunismens spöke styr världen"


Epoch Times publicerar här i artikelserieform en svensk översättning av boken "Hur kommunismens spöke styr världen". Den är skriven av samma redaktionella team som skrev "Nio kommentarer om kommunistpartiet". Om ni inte läst det rekommenderar vi att ni först läser förordet. Artikelseriens samtliga delar finns här.

Kapitel 9: Innehåll

Introduktion

1. Utvecklade västländer utövar kommunism under ett annat namn

I. Höga skatter och omfattande välfärdsstat

i. Dold socialism

ii. Höga skatter

iii. Omfattande välfärd

iv. Sociala förmåner riskerar att sprida korruption och öka motsättningar mellan rika och fattiga

v. Fattigdomskulturen

vi. Vänsterns användande av välfärdspolitik för att vinna röster

II. Aggressiva ekonomiska interventioner i väst

i. Statliga interventioner

ii. De verkliga konsekvenserna av interventionism

III. Socialistisk ekonomi leder till totalitär kommunism

2. Kinesiska kommunistpartiets dystopiska socialism

I. Kinesisk ekonomi: fortsatt kommunistisk kontroll

II. Sanningen bakom Kinas ekonomiska uppgång

III. Konsekvenser av den kinesiska ekonomiska modellen

3. Socialismens härjningar i utvecklingsländer

I. Socialismen hemsöker fortfarande Östeuropa

II. Utvecklingsländer som förstörts av socialistisk ekonomi

i. Venezuela: Hur socialismen gjorde ett blomstrande land bankrutt

ii. Zimbabwe: Från Afrikas spannmålsbod till svält

***

Introduktion

För över 150 år sedan publicerade Karl Marx ”Kapitalet”, där han förespråkade avskaffandet av privat egendom till förmån för offentligt ägande. Ett århundrade senare genomfördes kommunismens idéer om offentligt ägande över en tredjedel av världens länder.

Efter att Sovjetunionen upplöstes i början av 90-talet genomgick många östeuropeiska länder ”chockterapi” för att återvända till marknadsekonomi. Andra länder, som inte hade styrts av kommunistpartier, men som ändå genomfört socialistiska nationaliseringar och drabbats av elände och fattigdom som följd tvingades till sist till marknadsreformer.

Kommunismens spöke drog igång offensiver över hela världen för att uppnå global dominans. Om man ser på de länder där kommunismen eller den socialistiska ekonomiska modellen övergavs är det lätt att tro att spöket misslyckades med sitt syfte. Men verkligheten är inte så enkel. Kommunismens spöke följer ingen uppsättning med fasta principer, utan ändrar metod och form hela tiden utifrån vad som passar för situationen. Tidigare handlingar kan överges eller kritiseras, som en del av det högre syftet, och ingenstans är det här mer sant än inom den ekonomiska sfären.

Om vi noggrant analyserar vårt nuvarande ekonomiska system och dess bakomliggande verklighet ser vi hur kommunismens spöke spridit sig överallt. Önsketänkande och blind tro på staten har lett till att nästan varje land på jorden rör sig bort från den fria marknadens principer. Nationerna förlorar sina moraliska grundvalar och rör sig mot kommunism. Det är dags att vi vaknar upp till den här verkligheten och börjar agera.

1. Utvecklade västländer utövar kommunism under ett annat namn

I ”Det kommunistiska manifestet” skrev Marx att den kommunistiska teorin kan sammanfattas i en mening: Avskaffa det privata ägandet. För individer innebär det här ”avskaffande av borgerlig individualitet, borgerligt oberoende och borgerlig frihet”. För samhället innebär det att "[p]roletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom fråntaga bourgeoisin allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i statens d.v.s. i det som härskande klass organiserade proletariatets händer samt fortast möjligt öka mängden av produktionskrafter." [1]

För att nå detta mål använde kommunisterna våld och massmord i kommunistländer. Men allt eftersom den våldsamma kommunismen miste sin lockelse uppfanns ickevåldsvarianter. Dessa varianter på socialism infiltrerade hela samhället så till den grad att de är svåra att identifiera.

Västländer använder många sorters ekonomisk politik som inte verkar ha någon relation till socialism, vare sig i namn eller form, men de spelar rollen av att begränsa, försvaga eller ta ifrån folk rätten till deras privata egendom. Andra försvagar den fria företagsamhetens mekanismer, utökar statsmakten och leder samhället allt mer mot socialism. Det görs med höga skatter, omfattande välfärdsstat och aggressiv statlig inblandning.

I. Höga skatter och omfattande välfärdsstat

En viktig del av kommunistisk och socialistisk ekonomi i väst är de omfattande välfärdssystemen. När människor som levt i kommunistiska system kommer till väst ser de ofta ingen större skillnad i det här avseendet.

i. Dold socialism

Ett lands regering skapar i sig själv inget värde. Alla sociala förmåner betalas genom skatter eller genom en ökande statsskuld. Hög välfärd är på så vis ett slags kommunism, fast utan våldsam revolution.

Hög beskattning är egentligen samma sak som storskalig tvångsnationalisering av privata resurser, och samtidigt ett dolt sätt att gravdis fasa ut det privata ägandet.

Slutresultaten av hög beskattning är det samma som vid det offentliga ägande och egalitarism som kommunistregimer inför. Den enda skillnaden är huruvida nationaliseringen sker före eller efter produktionen. I kommunistiska planekonomier kontrolleras produktionskrafterna direkt av staten. I väst kontrolleras produktionen privat, men vinsten omvandlas till statliga tillgångar genom beskattning och omfördelning. I båda fallen är det dock detsamma som att råna människor på deras ägodelar. I väst gör man det här utan våld och dödande, genom demokrati och lagstiftning.

En del statligt stöd är rimligt, som socialförsäkringar för människor som drabbas av katastrofer. Men de positiva aspekterna av välfärd gör det till ett lämpligt instrument för bedrägeri, och det blir den ursäkt som används för att höja skatterna. På det här sättet har välfärdssystemen redan haft samma destruktiva konsekvenser som kommunistisk ekonomi för människorna, samhället och moralen. Kommunistisk ekonomi tar genom sin natur fram det värsta i människor. Det här är anledningen till att spöket förespråkar kommunistiska ekonomiska värderingar över hela världen, både i fria samhällen och de som kontrolleras av kommunistregimer.

ii. Höga skatter

Social välfärd i utvecklade västländer äter upp en stor del av skatteintäkterna, som kommer från de privata tillgångarna. Det finns inget annat sätt att upprätthålla den här nivån av generöst statligt spenderande.

I USA går över hälften av skatteintäkterna till socialförsäkringar och vård. Mer är 80 procent av de här pengarna kommer från inkomstskatter och socialförsäkringsskatter; 11 procent kommer från företagsskatt. [2] Många västländer går betydligt längre än USA, med mycket mer omfattande välfärdssystem.

Enligt data från 2016 om 35 marknadsekonomier, som publicerades av OECD, så hade 27 av länderna en inkomstskatt på över 30 procent. Länderna med den högsta inkomstskatten, på 54 respektive 49,4 procent, låg båda två i Europa. Utöver detta tillkommer moms på ibland över 20 procent i stora delar av Europa. [3] Företagsskatt och andra skatter bidrar också till det sammanlagda skattetrycket.

Annan data visar att år 1900 hade bara sju av femton undersökta länder någon inkomstskatt överhuvudtaget. Högst var Italien på 10 procent. Australien, Japan och Nya Zeeland hade inkomstskatt på omkring 5 procent. 1950 låg den genomsnittliga maximala skattenivån i 20 undersökta länder på 60 procent; i dag har det sjunkit något, till omkring 40 procent. [4]

Hög beskattning är inte bara en börda för de välbeställda; de fattiga drabbas också ofta på olika sätt. De rika har ofta olika juridiska sätt att skydda sig från skatter, men de fattiga blir ofta av med vissa välfärdsförmåner om deras inkomst ökar över en viss nivå. Men andra ord straffas människor för att de anstränger sig.

iii. Omfattande välfärd

1942 förespråkade den brittiske ekonomen William Beveridge välfärdsstaten, en plan som var ”allomfattande vad gäller människor och behov”. I det moderna samhället har välfärdssystemet utökats till att gälla arbetslöshet, sjukvård, pension, arbetsskador, boende, utbildning, barnomsorg och så vidare, långt bortom det traditionella konceptet med välgörenhet för dem som är i omedelbart behov av hjälp.

En rapport från Heritage Foundation visade att 2013 tog mer än hundra miljoner amerikaner – en tredjedel av befolkningen – emot någon form av välfärdsförmåner för i genomsitt 9 000 dollar per person (om man inte räknar socialförsäkring och sjukförsäkring). [5] Enligt statistik från USA:s folkbokföringsbyrå så levde omkring 12,7 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen 2016, men deras faktiska levnadsvillkor kan vara överraskande för många.

Enligt statliga undersökningar sade 96 procent av föräldrarna i fattiga hushåll att deras barn aldrig hade behövt gå hungriga. Nästan 50 procent av de fattiga hushållen bodde i fristående hus, och 40 procent bodde i villa. Bara nio procent bodde i uppställda husvagnar. 80 procent hade luftkonditionering och två av fem ägde en stor platt-tv. Tre fjärdedelar av de fattiga hushållen hade bil. [6] Den här kategoriseringen av ett stort antal människor som ”fattiga” är avsiktlig, och ger ammunition till dem som vill utöka välfärden.

Då ligger ändå de förmåner som den amerikanska staten ger under genomsnittet för OECD-länderna. De flesta som bor i Norden och övriga Västeuropa har mycket mer omfattande välfärd än amerikaner. I exempelvis Danmark har till och med de rikaste ett socialt skyddsnät från vaggan till graven, som inkluderar gratis vård, högre utbildning och andra generösa förmåner.

Innan Greklands ekonomi kollapsade hade grekerna lön motsvarande 14 månader på ett år, en pensionsålder på 61 och en pension som motsvarade över 90 procent av deras lön. Svenskar har 550 dagars sammanhängande sjukledighet och andra förmåner.

Expansionen av välfärden från dess traditionella roll av välgörenhet till nödställda, till konstanta förmåner för hela befolkningen är en del av kommunismens spökes plan att genomföra en kommunistisk ekonomi.

iv. Sociala förmåner riskerar att sprida korruption och öka motsättningar mellan rika och fattiga

Ur en ekonomisk synvinkel så är själva kärnan i välfärd att man tar pengar från vissa människor och för över deras värde till någon annan. Men det är staten som är ansvarig för den här omfördelningen, vilket försvagar den viktiga lärdomen att man måste arbeta för att vinna något. Förlusten av den här moraliska principen är särskilt tydlig i norra Europa.

Den svenske forskaren Nima Sanandaji demonstrerade den här poängen med hjälp av data från World Values Survey. I början av 80-talet höll 82 procent av svenskarna och 80 procent av norrmännen med om uttalandet att ”det är fel att ta emot förmåner från staten som du inte förtjänar”. När samma fråga ställdes i Norge 2005 och i Sverige 2008 höll bara 56 procent av norrmännen och 61 procent av svenskarna med. [7]

I ett generöst välfärdssystem får de som arbetar hårt mindre tillbaka, och de som anstränger sig mindre får mer. Över tid förvrider det här subtilt de moraliska traditionerna, när de som växt upp med omfattande välfärd förlorar den företagsamhet, det oberoende och den flit som deras förfäder hade. De tar systemet för givet och tänker till och med på välfärd som en mänsklig rättighet. De har format en vana av att förlita sig på staten och förväntar sig ständigt stöd. Värderingarna har förändrats på ett sätt som är nästan irreversibelt. Som i bilden med grodan, som sakta kokas utan att märka det när värmen stiger, har den omfattande välfärd som kommunismen fört in nött ner den moraliska visdomen.

Omfattande statlig välfärd tränger också ut den traditionella välgörenheten, vilket berövar givare möjligheten att göra gott och mottagare chansen att känna tacksamhet.

I ett traditionellt samhälle ägnar man sig åt välgörenhet av eget val, endera genom att direkt hjälpa de mindre lyckligt lottade eller genom att donera till välgörenhetsinstitutioner som kyrkor. Det fanns tydliga givare och mottagare, och att få hjälp var ett privilegium, inte en rättighet. Mottagarna kände tacksamhet för donatorernas vänlighet och motiverades till att använda välgörenheten som ett stöd för sina egna ansträngningar för att förbättra sin situation. De som fick välgörenhet och lyckades få ett bättre liv skulle troligen själva vara benägna att hjälpa andra som gick igenom samma utmaningar som de hade gjort.

Den franske tänkaren Alexis de Tocqueville noterade att välgörenhet kombinerar dygderna generositet och tacksamhet, vilka samverkar för att förbättra samhället och har positivt moraliskt inflytande. Relationen mellan givare och mottagare hade funktionen att mildra konflikter och fiendskap mellan rika och fattiga, eftersom olika individers välgörenhet sammankopplade människor från olika ekonomiska klasser. [8]

I det överlastade moderna välfärdssystemet är givaren och mottagaren främlingar för varandra på grund av byråkratin. ”Givarna” i dag är skattebetalare som tvingas ge upp sina tillgångar snarare än att dela med sig av dem frivilligt. Samtidigt har de som tar emot välfärden ingen koppling till några välgörare och kan därmed inte känna någon tacksamhet för deras uppoffringar.

Tocqueville trodde att välfärd förvärrar konflikterna mellan rika och fattiga. De rika, som får en del av sina tillgångar konfiskerade med tvång, blir ovänligt inställda till mottagarklassen. Tocqueville sade att även de fattiga fortsätter att känna missnöje, eftersom de kommer att ta den ekonomiska hjälpen för given: ”Den ena klassen ser fortfarande på världen med rädsla och avsky, medan den andra ser på sin olycka och känner desperation och avund.” [9]

För omfattande välfärd blir också något som leder till avundsjuka och politisk konflikt, vilket kommunismen använder för att förstöra människors moral och sammanhållning. Det här har man kunnat observera i den grekiska krisen: Snarare än en konflikt mellan rika och fattiga blev den en kamp mellan medelklassen och överklassen. Hos den sistnämnda var skattesmitning en ”nationalsport” enligt grekiska myndighetsföreträdare som citerades av The Economist. [10] Samtidigt, för att inte uppröra väljarna, tog den grekiska regeringen lån för att täcka upp för de förlorade skatteintäkterna och kunna hålla samma nivå av välfärd som i andra europeiska länder.

I den ekonomiska krisens kölvatten har den grekiska regeringen försökt skära ner på välfärden, men mötts av hårt motstånd från allmänheten. Människor har krävt att de rika ska beskattas ännu hårdare, vilket har skapat problem för regeringen som ännu inte kunnat lösas.

Välfärdssystemet nöter ner den traditionella arbetsmoralen och gör att människor känner att de har rätt till saker de inte förtjänat. Eftersom arbetsamhet i praktiken bestraffas blir hela ekonomin lidande.

2010 visade en praktisk studie av Martin Halla, Mario Lackner och Friedrich G. Schneider att välfärd på lång sikt försämrar motivationen att arbeta hårt. Resultatet syns alltså inte förrän långt senare. De tre ekonomerna drog slutsatsen att välfärdsstatens dynamik är skadlig för en nations ekonomiska bas. [11]

v. Fattigdomskulturen

2012 publicerade New York Times ett reportage som handlade om hur välfärdspolitiken påverkade låginkomsttagare i Appalacherna i östra USA.

I artikeln berättas om hur många fattiga familjer slutade skicka sina barn till skolan för att de skulle kunna bli berättigade till stöd. ”Mammor och pappor är rädda för att om deras barn lär sig läsa så är det mindre chans att de kvalificerar sig för den månatliga utbetalning man kan få om man har ett intellektuellt funktionshinder.” [12]

”Många människor som bor i husvagnar i bergsområdena här är fattiga och desperata, och den check på 698 dollar i månaden per barn från Supplemental Security Income-programmet räcker till mycket – och de checkarna fortsätter att komma tills barnet fyller 18.”

Det här stödprogrammet inleddes för omkring 40 år sedan, med målet att hjälpa familjer som hade barn med fysiska eller mentala funktionshinder. När New York Times rapporterade om fallet var över 55 procent av barnen som var berättigade till stöd kategoriserade som mentalt funktionshindrade, men de hade inget definierat tillstånd. Över hela USA finns det nu sammanlagt 1,2 miljoner ”mentalt funktionshindrade” barn, för vilka skattebetalarna betalar 9 miljarder dollar per år. [13]

I det här fallet ser man hur välfärden och den mänskliga naturens brister skapar en ond cirkel. Trots de goda intentionerna hos dem som förespråkar och formulerar välfärdspolitiken så har den indirekt hjälpt kommunismens spöke mot dess mål att förstöra mänskligheten.

För över ett århundrade sedan observerade Tocqueville att välfärdsprogram inte gör skillnad på individer, utan bara ser till fattigdomströsklar. Det här gör det svårt att ge stöd på ett effektivt sätt, eftersom det är omöjligt att veta om de olika individerna som är berättigade faktiskt lider av omständigheter som de inte kan göra något åt, eller om deras olycka är ett resultat av deras eget agerande. [14]

Missbruk av välfärden binder inte bara upp offentliga medel; det påverkar också framtiden för de barn som växer upp i ett sådant system. Forskning från 2009 visar att två tredjedelar av de människor som fick bidrag från välfärdssystemet när de var barn fortsatte att få det i vuxen ålder, och att de troligen kommer att fortsätta att få det i resten av sina liv. [15]

Som valstrategi förfinar man hela tiden termen ”funktionshinder” för att göra en allt större del av befolkningen till potentiella mottagare av stödåtgärder. Kriterierna som bestämmer vilka som har rätt till välfärd skapar en atmosfär av negativ förstärkning som uppmuntrar till missbruk av de här förmånerna. Det resulterar i en nedgång i samhällsmoralen som hjälper kommunismens spöke att nå sitt mål.

Välfärd är en nödåtgärd för att hjälpa dem som verkligen behöver det, som till exempel vid arbetsskador, epidemier, naturkatastrofer och så vidare. Det borde inte vara en standardform av försörjning, eftersom det inte kan lösa fattigdomens dilemma. 2014, 50 år efter att President Lyndon Johnson lanserade sitt ”krig mot fattigdomen”, har 2,2 biljoner dollar av amerikanska skattebetalares pengar gått till välfärdsprogram. [16] Ändå visar statistik från USA:s folkbokföringsmyndighet att andelen människor i fattigdom har varit konstant under de senaste 40 åren. [17]

Enligt den amerikanske ekonomen William Arthur Niskanen har välfärdssystemet skapat en fattigdomskultur, vilken i sin tur matar en ond cirkel av beroende av statligt stöd, barn utanför äktenskapet, våldsbrottslighet, arbetslöshet och aborter. Hans analys av data för år 1992 från hela USA producerade uppskattningar av den förväntade effekten av att öka stödprogrammet Aid to Families with Dependent Children (AFDC) med 1 procent: Antalet mottagare skulle öka med 3 procent; antalet personer i fattigdom skulle öka med 0,8 procent; antalet barn som föds av ensamma mödrar skulle öka med 2,1 procent; och antalet arbetslösa vuxna skulle öka med 0,5 procent. Aborter och våldsbrott skulle också öka. [18] Niskanens resultat antyder att ett kraftfullt välfärdssystem ökar beroendet av systemet och avskräcker från personligt ansvar.

Familjens upplösning är en viktig ingrediens i fattigdomskulturen. I en studie av historisk och samtida fattigdom bland svarta i USA fann ekonomen Walter E. Williams att 85 procent av fattiga svarta barn levde med ensamstående tonårsmödrar. Välfärdssystemet stärker detta fenomen, eftersom det uppmuntrar ensamstående mödrar att inte ta ansvar för sina handlingar. De kan få bostadsbidrag, matkuponger och liknande stöd från det offentliga. Välfärden har varit en viktig förutsättning för att antalet ensamstående föräldrar växer, vilket i sin tur leder till mer fattigdom. [19]

Trots att välfärden har expanderat de senaste årtiondena, har gapet mellan fattiga och rika också hela tiden växt. Genomsnittslönen, justerad för inflation, ökar i snigelfart, medan välståndet flödar till de allra rikaste. En klass av fattiga arbetande har uppstått. Med dessa samhällsfrågor som ammunition har vänstern drivit på för större stat, högre skatter och mer välfärd för att bekämpa fattigdomen – genom att ytterligare förvärra den.

vi. Vänsterns användande av välfärdspolitik för att vinna röster

Vänsterpolitiker vill ofta se mer välfärd och högre skatter. Genom att använda diverse valbudskap för att övertyga väljarna om att de har ett ädelt syfte, utmålar de sig själva som de moraliskt högre stående. Men dessa politiker är inte de som kommer att betala för välfärden – den tas från över- och medelklassen och delas ut bland de fattiga. Eftersom systemet döljer förhållandet mellan givare och mottagare är det lätt för politikerna att framhäva sin egen roll i processen. Välfärdsmottagarna visar sin tacksamhet genom att ge dem sina röster.

II. Aggressiva ekonomiska interventioner i väst

i. Statliga interventioner

Den fria världens regeringar tillämpar redan omfattande interventionism i sina nationella ekonomiska system. En orsak till detta är den välfärdspolitik som utvecklades under socialistiskt inflytande, och som utökade statens roll som omfördelare av välstånd. En annan impuls för den här trenden var Depressionen på 30-talet. Efter den krisen influerades västerlandet starkt av Keynes ekonomiska teorier, som förespråkar aktiva statliga interventioner och reglering av ekonomin.

I ett normalt samhälle är statens roll begränsad. Bara i exceptionella situationer lägger sig staten i ekonomin, såsom vid naturkatastrofer eller andra kriser. Men i dag har keynesiansk teori fått fäste i hela världen. Regeringar i alla länder tävlar om att ta allt mer kontroll över sina respektive ekonomier.

När staten spelar en aktiv roll i ekonomin får varje agerande enorma återverkningar på marknaden. Ny politik och nya lagar kan skapa eller förinta hela branscher, vilket innebär att många företag och investerare blir direkt beroende av regeringens beslut. Staten, som traditionellt bara har stiftat och upprätthållit lagar, har nu blivit en ledande aktör på den ekonomiska arenan. Det är som om domaren plötsligt börjar spela med i fotbollsmatchen; staten har blivit ansvarig för att kontrollera och reglera kapital i den tidigare privat ägda ekonomin, och den ”osynliga handen” har blivit synlig.

Aktiv finansiell kontroll kombinerat med omfattande välfärdspolitik har lett till att många regeringar dragit på sig enorma skulder. Enligt data från OECD har mer än hälften av medlemsstaterna skulder som närmar sig eller överstiger 100 procent av BNP. Vissa länders skulder överskrider 200 procent av BNP. [20] Det här är en stor sårbarhet i många länders sociala och ekonomiska framtid.

Nobelpristagaren och ekonomen Ronald Coase skrev flera vetenskapliga artiklar om den statliga interventionens effekter. Coase fann att interventionististisk politik nästan alltid ger negativa resultat. Han tror att interventionismens kris har nått punkten där ”avtagande marginalavkastning” inträder. [21]

Trots detta har regeringar i alla länder bara blivit mer aktiva i sin manipulation av ekonomin, så att den ännu mer hamnat under statlig kontroll.

ii. De verkliga konsekvenserna av interventionism

Det finns åtminstone två större konsekvenser av omfattande statlig interventionism. Den första är att statsmakten expanderar, både i roller och omfattning. Befattningshavare får allt värre hybris gällande sin förmåga att påverka ekonomin, och statens roll som räddare. Efter att den hanterat en kris är staten benägen att behålla de utökade befogenheter och funktioner som lagts till.

Den andra är att interventionism skapar mer beroende av staten. När människor stöter på utmaningar, eller när den fria marknaden inte kan förse dem med det de vill ha, kommer de att förespråka mer statlig intervention för att tillgodose deras behov.

När statens makt ökar försvagas privat företagande och den fria marknaden har mindre utrymme att verka på. Människor som har dragit nytta av och blivit beroende av politiker kommer att allt mer kräva att staten tar ansvar för att omfördela välståndet och stiftar lagar för att genomdriva det.

I väst finns det en stark politisk rörelse mot vänster. Det här inkluderar den ursprungliga vänstern – socialister och kommunister – men även de som inte traditionellt associerats med vänstern, utan har dragits med av den. Dessa disparata krafters sammansmältning leder till att regeringar känner stöd i att vidta allt mer omfattande åtgärder där man blandar sig i ekonomin och privata företags normala verksamhet. Den här erosionen av normal ekonomisk aktivitet verkar orsakas av diverse olika samhällsrörelser, men det är kommunismens spöke som drar i trådarna.

Vi kan se att regeringar i väst använder sin makt i jämlikhetens namn, eller använder andra politiska ursäkter för att öka interventionerna och till och med för att stifta lagar som permanentar detta. Det här beteendet gör att marknadsekonomierna inte längre regleras av folkets fria vilja. Staten har i praktiken utökat sin makt över den fria marknaden och gjort den till en kommandoekonomi. I långa loppet innebär det här att alla aspekter av ekonomin och människors liv kommer att underställas offentlig kontroll. Ekonomiska metoder kommer att användas för att säkra politisk makt och förslava medborgarna.

Kommunismens spöke använder politik som ser god ut på ytan, men som bit för bit vrider ekonomin mot centralism, vilket till sist leder mänskligheten mot full kommunism.

III. Socialistisk ekonomi leder till totalitär kommunism

Höga skatter, omfattande välfärd och utbredda statliga interventioner är manifestationer av socialism inom det västerländska kapitalistiska systemet. Socialism delar därmed samma grundläggande natur som planekonomin, eftersom båda använder statens makt för att manipulera ekonomin. Under detta ligger tron på statens allmakt – den tillåts att spela Gud.

Den enda skillnaden i nuläget mellan kraftig statlig interventionism i väst och kommunistländernas planekonomi är att i fria länder skyddar lagen och vissa grundläggande aspekter av det kapitalistiska systemet de mänskliga rättigheterna från total statlig kontroll.

Friedrich Hayek, den framstående österrikiske ekonomen och filosofen, varnade för statsstyrd planering och omfördelning av välfärd, eftersom han menade att det oundvikligen skulle störa marknaden och leda till totalitarism, oavsett om själva systemet var demokratiskt eller inte. Hayek trodde att fastän den socialism som praktiserades i Europa och Nordamerika var annorlunda än offentligt ägande och planekonomi, så skulle den ändå leda till samma resultat. Människor skulle förlora sin frihet och sin försörjning, bara på ett mer långsamt och indirekt vis. [22]

Som vi diskuterat tidigare i den här boken såg Marx, Engels och Lenin socialismen som ett obligatoriskt steg på vägen mot kommunism. Ett tågs rörelse mot slutstationen kommer inte att påverkas av att det stannar vid en station längs vägen. På samma sätt är kommunismens spöke drivkraften bakom ett land som rör sig mot socialism. När mänskligheten väl har övergett sina traditioner, vare sig det är på ekonomins område eller andra områden, och accepterar kommunistisk ideologi, är själva hastigheten i utvecklingen egentligen irrelevant. Förr eller senare når man slutstationen.

Den slutliga destinationen på den här vägen är inte himmelriket på jorden, utan mänsklighetens förstörelse. Faktum är att djävulen inte bryr sig om huruvida ”himlen” blir verklighet eller inte, eftersom det bara är ett lockbete för att driva mänskligheten i fördärvet,

2. Kinesiska kommunistpartiets dystopiska socialism

Efter att offentligt ägande och planekonomin kastade ner Kina i fattigdom tvingades kommunistpartiet att ägna sig åt ”reformer och öppnande” där man introducerade vissa element av fri marknad. Många har uppfattningen att kommunistpartiet nu är kapitalistiskt, men det är långt från sanningen.

I. Kinesisk ekonomi: fortsatt kommunistisk kontroll

Av praktiska skäl liberaliserade Kinesiska kommunistpartiet vissa aspekter av den kinesiska ekonomin, som till exempel att man tillät privat företagande. Men det här betyder inte att kommunisterna har släppt greppet. Tvärtom var ekonomiska reformer en strategi för att kunna hålla sig kvar vid makten och lura omvärlden.

Den kinesiska kommunistmodellen är en monstruös kombination av socialism och etatism. Fastän det finns privata företag så har kommunistpartiet aldrig lovat folket någon grundläggande privat äganderätt. Alla resurser och all mark står i slutänden till partiets förfogande. Samtidigt använder kommunistpartiet staten för att strikt kontrollera ekonomin. Man genomför fortfarande storskalig nationell planering och bör betraktas som en ”maktekonomi”. Marknaden är bara ett medel som staten använder för att stimulera produktionen; den är inte sant oberoende, och det finns inte heller några institutioner som skyddar den fria marknaden.

Rättssäkerheten är obefintlig, och det finns inget tydligt system för äganderätt. Växelkursen tillåts inte justera sig själv naturligt. Flödet av pengar in och ut ur landet begränsas, och internationella företag kontrolleras hårt. Kommunistpartiet använder statligt stöd och nedsatt exportskatt för att främja exporten, med målet att besegra konkurrenterna i ett priskrig. Det här har stört världshandeln.

I Kina är all ekonomisk aktivitet inriktad mot att tillfredsställa politiska behov. Den ekonomiska frihet som företag och individer åtnjuter är underordnat statens infall och kan när som helst upphävas. Det är precis av de här orsakerna som WTO inte erkänner Kina som en marknadsekonomi.

Många västerländska regeringar hade ett naivt hopp om att den ekonomiska utvecklingen skulle föra med sig politisk liberalisering och demokrati till Kina. I stället har Kinas offentliga kapitalism använts för att göda den socialistiska organismen och ge ny kraft åt partiet att fortsätta på sin onda väg.

Större ekonomiska medel har inneburit att Kinesiska kommunistpartiet har kunnat utsätta Kinas befolkning för allt mer brutala och samtidigt sofistikerade former av förtryck. I juli 1999 inleddes förföljelsen av Falun Gong, där hundra miljoner utövare av den andliga metoden blev måltavlor. Detta krig mot principerna sanning, godhet och tålamod fortsätter än i dag. Sedan 2009 har Kinesiska kommunistpartiet använt motsvarande 650 miljarder svenska kronor om året för att ”upprätthålla stabiliteten”, det vill säga hålla landets befolkning i schack.

II. Sanningen bakom Kinas ekonomiska uppgång

Eftersom Kinas BNP har växt så snabbt de senaste 40 åren har många kommit att tro att socialistisk ekonomi är överlägsen. Många västerlänningar, även inom den politiska och akademiska eliten och tankesmedjorna, häpnar över det totalitära systemets effektivitet. Men faktum är att den ekonomiska modell som Kinesiska kommunistpartiet skapat inte kan kopieras. Å ena sidan demonstrerar skälen till den ekonomiska uppgången det socialistiska systemets interna instabilitet. Å andra sidan visar partiets modell den enorma korruption som dess skrupelfria maktekonomi skapar.

Kinas ekonomiska tillväxt under de senaste 40 åren kommer främst från ett par faktorer. Den första är att man lättade på den statligt ägda ekonomin och övergav centralplanering, liksom att man vitaliserade den privata sektorn, vilket har gett den kinesiska ekonomin en stor drivkraft. Kineser är hårt arbetande och intelligenta människor, men partiet hindrade deras företagsamhet i årtionden. En vilja att lyfta sig ur fattigdom har gett ny motivation att göra affärer, och detta har släppt lös kinesernas enorma ekonomiska kraft.

En andra faktor var det enorma inflödet av västerländskt kapital och teknologi under reformåren. Under kommandoekonomin var Kinas enorma resurser av underutnyttjad mark, arbetskraft och marknader rena guldet, och priset för det hade inte fastställts. Kombinationen av investeringar och underutvecklade resurser satte fart på Kinas ekonomiska tillväxt. Om det inte hade varit för partiets totalitära styre hade det här startat flera årtionden tidigare, och då hade det skett på ett mer kontrollerbart och hållbart sätt.

Västerländska investeringar i Kina har skett i enorm skala. Enligt publicerade uppgifter uppgick de amerikanska direktinvesteringarna i Kina mellan 2000 och 2016 till nästan 800 miljarder dollar. [23] Det totala värdet av utländskt kapital som strömmade in i Kina mellan 1979 och 2015 uppskattas till 1,64 biljoner dollar.

Västländerna gav den kinesiska regimen fördelaktig status som handelspartner, och omfattande tillgång till sina marknader. I maj 2000 gav den amerikanska regeringen Kina permanenta normala handelsrelationer (PNTR). Den 11 december 2001 blev Kina formellt medlem av Världshandelsorganisationen (WTO) och blev på allvar en del av den internationella marknaden.

Kinesiska kommunistpartiet utvecklade sin ekonomiska makt med oetiska modeller: Slavliknande arbetsförhållanden, extremt utnyttjande av arbetare och bönder, brutala rivnings- och omlokaliseringskampanjer och liknande. För den snabba, kortsiktiga tillväxtens skull ignorerade kommunistpartiet miljöförstöring och andra faror för att krama sista droppen av profit ur sin mark, sitt folk och sina resurser.

Kommunistpartiet drog fördel av västerländskt kapital, teknologi, marknader, handelsfördelar och av sin egen billiga inhemska produktion för att tjäna in enorma summor i utländska valutareserver. Handelsunderskottet mellan USA och Kina steg från omkring 80 miljarder dollar till över 375 miljarder mellan år 2000 och 2017.

Dessutom körde kommunistpartiet över den internationella handelns konventioner och utnyttjade maximalt alla möjligheter som erbjöds, oavsett om de var legitima eller inte. Man antog en landsomfattande strategi för att plagiera intellektuell egendom i ett försök att gå om andra länders industri och teknologi. Det här utgör den största stölden i världshistorien.

2017 rapporterade Commission on the Theft of American Intellectual Property att Kinas falska varor, piratmjukvara och stulna företagshemligheter orsakar USA en ekonomisk skada motsvarande mellan 225 och 600 miljarder dollar årligen. I den siffran ingår inte ens förlusterna som kommer som ett resultat av stöld av intellektuell egendom.

I rapporten står att 1,2 biljoner dollar förlorats under de senaste tre åren på grund av stölder av intellektuell egendom, och majoriteten av dessa stölder utförs av Kina. [25][26] En rapport från Director’s Office of National Intelligence Service slår fast att 90 procent av cyberattackerna mot amerikanska företag kommer från den kinesiska staten, och att de orsakar ekonomiska skador för uppskattningsvis 400 miljarder dollar årligen. [27]

Kinas ekonomiska tillväxt drevs på av lättnader i den socialistiska ideologin, investeringar från avancerade västländer och kommunistpartiets omoraliska affärsmetoder. På intet sätt visar det något slags överlägsenhet hos socialismen, eller att partiet utvecklas längs någon normal kapitalistisk väg. Västerländska observatörer beskriver ibland kommunistkinas skrupelfria affärsmodell som ”statskapitalism”. Det är att ge partiet oförtjänt beröm. Under kommunistpartiets totalitära styre är ekonomin bara ett politiskt instrument. Man använder marknadsekonomi som ett slags dekoration för att lura världen.

Kommunistpartiets ekonomiska modell använder statens makt för att sätta igång snabb ekonomisk utveckling, samtidigt som man använder lömska metoder för att bli konkurrenskraftigt. Det har uppmuntrat andra länder till att också tillämpa mer omfattande statlig intervention. Dessa länder har begått det allvarliga misstaget att idealisera partiets modell som en framgång, samtidigt som man ignorerar den mänskliga och moraliska tragedin.

III. Konsekvenser av den kinesiska ekonomiska modellen

Kinesiska kommunistpartiets ekonomiska modell har försatt samhällsmoralen i fritt fall, vilket är precis vad kommunismens spöke vill se, eftersom dess mål är att förstöra mänskligheten. Partiets ekonomiska makt går hand i hand med att moralen vittrar bort.

Dagens Kina är fullt med falska produkter, giftig mat, pornografi, droger, hasardspel och kriminella gäng. Korruption och prostitution har blivit något man sätter en ära i, och förtroendet människor emellan är obefintligt. Den växande klyftan mellan rik och fattig åtföljs av social oro och rättsövergrepp. Medborgarna väljer att blunda för sina medmänniskors lidande. I den här maktekonomin använder partiet sin auktoritet för att samla på sig rikedomar. Korruptionens omfattning växer med ens sociala ställning. Det är helt normalt att miljardbelopp försvinner i korruption. Det finns inte en regering på jorden som är så korrupt och moraliskt förfallen som den kinesiska kommunistregimen.

I oktober 2011 chockades människor världen över av den tvååriga flickan Yueyue i Guangdongprovinsen som blev påkörd av en lastbil. I stället för att gå ut och hämta hjälp backade föraren över Yueyue för att vara säker på att hon var död. Under tragedin gick 18 människor förbi utan att stanna, och Yueyue dog senare på sjukhus. Internationella medier frågade sig om Kina hade förlorat sin själ. Det är begripligt om människor tvekar att hjälpa någon om det är en farlig situation, som ett väpnat rån, men Yueyue hotade givetvis ingen där hon låg och dog under den hjärtlösa förarens hjul. Det kinesiska samhället har nått den absoluta botten.

Ekonomisk tillväxt utan moral är kaotisk, kortvarig och katastrofal. Under kommunistpartiets omänskliga politik uppstår sociala konflikter överallt, och miljön är på gränsen till kollaps. Konsekvenserna av moraliskt förfall är alltså dödliga. Kina kallar sig ett starkt land, men den styrkan är en illusion. Dess ytliga välstånd, som bygger på en ohejdad jakt på pengar, kommer att kollapsa som ett resultat av moraliska och sociala kriser.

Det finns ingen bra framtid för Kina om landet inte tar sig ur djävulens snara. Kommunismens spöke har ingen avsikt att verka för sund och hållbar tillväxt, eftersom dess mål är att förstöra Kina.

3. Socialismens härjningar i utvecklingsländer

I. Socialismen hemsöker fortfarande Östeuropa

I dag tillämpar utvecklade västländer dold socialism, medan Kinesiska kommunistpartiet har skapat ett slags totalitärt socialistiskt monster. I Östeuropa fortsätter kommunismen att hemsöka regionen, eftersom det inte har skett någon riktig uppgörelse med de brott som de före detta sovjetstödda regimerna begick.

Kommunismens kvardröjande närvaro kan ses i olika delar av Östeuropas politik och ekonomi. Ryssland och Vitryssland har fortfarande mäktiga statligt ägda företag, omfattande välfärdssystem och tillämpar aggressiv interventionism. Under övergångsperioden från kommunism till kapitalism upplevde länderna i Östeuropa kriser med långsam tillväxt och hög arbetslöshet. Allt detta uppmuntrade till en återgång till kommunism och socialism i nya former. Kommunismens spöke har inte förjagats. Vänsterpartier har kommit tillbaka med ny kraft, och spelar på människors nostalgi över det förflutna. [28]

II. Utvecklingsländer som förstörts av socialistisk ekonomi

Många utvecklingsländer i Asien, Afrika och Latinamerika valde efter sin självständighet på 60-talet socialismen, med kaos som resultat. Två fall från senare tid är Venezuela och Zimbabwe.

Venezuela var en gång Latinamerikas rikaste land. Efter att socialismen har kört dess ekonomi i botten är landet fattigt, plågat av brottslighet och svält. Zimbabwe var en gång Afrikas rikaste land. I dag har det sjunkit ner i total katastrof och hyperinflation.

i. Venezuela: Hur socialismen gjorde ett blomstrande land bankrutt

Venezuela har omfattande oljetillgångar. På 70-talet var det det snabbast växande landet i Latinamerika, med de lägsta inkomstklyftorna och högst BNP per capita i regionen. [29] Venezuelas förhållandevis fria ekonomi drog till sig välutbildad arbetskraft från Italien, Portugal och Spanien. Tillsammans med ett starkt skydd för privat egendom gjorde dessa faktorer att landets ekonomi växte snabbt mellan 1940 och 1970. [30]

När den nye presidenten kom till makten 1999 gav han sig på ett katastrofalt nationaliseringsprogram som till sist kastade ner Venezuelas ekonomi i kaos. Han har öppet deklarerat att han skulle ägna sig åt 2000-talets socialism. [31]

För att bygga socialismen rekvirerade eller nationaliserade Venezuelas regering många privata företag, bland annat inom olja, jordbruk, finans, tung industri, stål, telekom, energi, transport och turism. Det här togs ännu längre under nästa mandatperiod efter 2007. Regeringen exproprierade 1 147 företag mellan 2007 och 2012, med katastrofala resultat.

Tidigare produktiva företag stängdes och ersattes med ineffektiva statligt ägda företag, vilket skrämde bort investerare. När produktionen sjönk blev landet starkt beroende av import. Tillsammans med en serie interventioner från regeringen, som involverade valutareserver och priskontroller kom slutligen katastrofen när oljepriset sjönk.

Somliga skyller tragedin på oljekrisen, men skälen till Venezuelas dramatiska misslyckande står inte att finna i den. Enligt data från Världsbanken fanns det sju länder som var ännu mer beroende av oljeexport än Venezuela som faktiskt såg ekonomisk tillväxt mellan 2013 och 2017. [32]

Roten till problemet finns i det socialistiska ekonomiska systemet. Venezuelas ekonomiska politik har i princip följt de tio revolutionära budord som Marx lade fram i ”Det kommunistiska manifestet” [33] Venezuelas ekonomiska öde beseglades av kommunismens spöke.

ii. Zimbabwe: Från Afrikas spannmålsbod till svält

Efter att Zimbabwe förklarade sig självständigt 1980 försökte man bygga en socialistisk stat enligt marxist-leninistiska principer. Den förste presidenten var marxist som ung. Hans gerilla influerades av Mao Zedongs tänkande och fick ovillkorligt stöd från Kinesiska kommunistpartiet. Till skillnad från andra afrikanska länder som införde socialism så började dock Zimbabwe inte direkt med nationaliseringar.

Zimbabwes ekonomiska elände började år 2000 efter markreformerna. Under reformprogrammet skulle mark som tillhörde vita bönder beslagtas och fördelas mellan svarta som inte ägde någon mark, liksom personer med ”rätt” politisk bakgrund. Resultatet var en kraftig nedgång i jordbruksproduktionen. I ett försök att undvika krisen tryckte Zimbabwes centralbank mer pengar, vilket ledde till ändlös hyperinflation.

Siffror från Zimbabwes centralbank visar att landets årliga inflation i juni 2008 nådde 231 miljoner procent. I mitten av november 2008 hade inflationen toppat på nästan 80 miljarder procent. Efter det slutade myndigheterna att publicera statistik på månadsbasis. Ett år senare var växelkursen för Zimbabwedollarn mot den amerikanska dollarn 35 biljoner mot en. Zimbabwe fick till sist överge sin valuta och ge ut en ny. [34]

2008 drabbades Zimbabwe av en svår svält. Av landets 16 miljoner invånare gick så många som 3,5 miljoner hungriga. Än i dag är undernäring ett kroniskt och utbrett problem i landet.

Kommunismen plågar världen på olika sätt, som kan observeras eller förutspås i alla länder. De utvecklade länderna i väst börjar nu uppleva kriser. Samtidigt är socialismens tragedi redan en verklighet i utvecklingsländerna. Det här är principen: Kommunismens spöke använder ekonomi för att utlova tillfällig bekvämlighet och tillfredsställelse, vilket lurar människor in i moraliskt förfall, och drar dem mot avgrunden.

Nästa del i serien finns här.

Referenser

[1] Karl Marx, Det kommunistiska partiets manifest (Marx/Engels Internet Archive), https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/04-d037.htm

[2] Max Galka, “The History of U.S. Government Spending, Revenue, and Debt (1790-2015),” Metrocosm, 16 februari 2016, http://metrocosm.com/history-of-us-taxes/.

[3] “OECD Tax Rates on Labour Income Continued Decreasing Slowly in 2016,” OCED Report, http://www.oecd.org/newsroom/oecd-tax-rates-on-labour-income-continued-decreasing-slowly-in-2016.htm.

[4] Kenneth Scheve and David Stasavage, Taxing the Rich: A History of Fiscal Fairness in the United States and Europe (Kindle Locations 930-931) (Princeton: Princeton University Press, Kindle Edition).

[5] Rachel Sheffield and Robert Rector, “The War on Poverty after 50 Years,” Heritage Foundation Report, 15 september 2014, https://www.heritage.org/poverty-and-inequality/report/the-war-poverty-after-50-years.

[6] Ibid.

[7] Nima Sanandaji, Scandinavian Unexceptionalism: Culture, Markets, and the Failure of Third-Way Socialism (London: Institute for Economic Affairs, 2015), s. 132.

[8] Alexis de Tocqueville, Memoir on Pauperism, övers. Seymour Drescher (Lancing, West Sussex, UK: Hartington Fine Arts Ltd, 1997).

[9] Ibid.

[10] “A National Sport No More,” The Economist, 3 november 2012, https://www.economist.com/europe/2012/11/03/a-national-sport-no-more.

[11] Martin Halla, Mario Lackner, and Friedrich G. Schneider, “An Empirical Analysis of the Dynamics of the Welfare State: The Case of Benefit Morale,” Kyklos, 63:1 (2010), s. 55-74.

[12] Nicholas Kristof, “Profiting from a Child’s Illiteracy,” New York Times, 7 december 2012, https://www.nytimes.com/2012/12/09/opinion/sunday/kristof-profiting-from-a-childs-illiteracy.html.

[13] Ibid.

[14]Alexis de Tocqueville, Memoir on Pauperism, övers. Seymour Drescher  (Lancing, West Sussex, UK: Hartington Fine Arts Ltd, 1997).

[15] Nicholas Kristof, “Profiting from a Child’s Illiteracy,” New York Times, December 7, 2012, https://www.nytimes.com/2012/12/09/opinion/sunday/kristof-profiting-from-a-childs-illiteracy.html.

[16] Robert Rector, “The War on Poverty: 50 Years of Failure,” Heritage Foundation Report, 23 september 2014, https://www.heritage.org/marriage-and-family/commentary/the-war-poverty-50-years-failure.

[17] U.S. Census Bureau, “Annual Social and Economic Supplements,” Current Population Survey, 1960 to 2016.

[18] Niskanen, A., “Welfare and the Culture of Poverty,” The Cato Journal, 16:1 (1996).

[19] Walter E. Williams, “The True Black Tragedy: Illegitimacy Rate of Nearly 75%,” cnsnews.com, 19 maj 2015, https://www.cnsnews.com/commentary/walter-e-williams/true-black-tragedy-illegitimacy-rate-nearly-75.

[20] “OECD Data,” https://data.oecd.org/gga/general-government-debt.htm.

[21] Thomas Winslow Hazlett, “Looking for Results: An Interview with Ronald Coase,” Reason, (januari 1997), https://reason.com/archives/1997/01/01/looking-for-results.

[22] F. A. Hayek, The Road to Serfdom (London: Routledge Press, 1944).

[23] “Direct Investment Position of the United States in China from 2000 to 2016” , Statistica.com, https://www.statista.com/statistics/188629/united-states-direct-investments-in-china-since-2000/.

[24]“Report on Foreign Investments in China, 2016,” A Chronicle of Direct Foreign Investments in China, The Ministry of Commerce of China [〈中国外商投资报告 2016〉, 《中国外商直接投资历年概况》,中國商務部]

[25] Liz Peek, “Finally, a President Willing to Combat Chinese Theft,” The Hill, 26 mars 2018, http://thehill.com/opinion/finance/380252-finally-a-president-willing-to-combat-chinese-theft.

[26] The Commission on the Theft of American Intellectual Property, Update to the IP Commission Report, 2017, http://www.ipcommission.org/report/IP_Commission_Report_Update_2017.pdf.

[27] Chris Strohm, “No Sign China Has Stopped Hacking U.S. Companies, Official Says,” Bloomberg News, 18 november 2015, https://www.bloomberg.com/news/articles/2015-11-18/no-sign-china-has-stopped-hacking-u-s-companies-official-says.

[28] Kurt Biray, “Communist Nostalgia in Eastern Europe: Longing for the Past,” 10 november 2015, https://www.opendemocracy.net/can-europe-make-it/kurt-biray/communist-nostalgia-in-eastern-europe-longing-for-past.

[29] John Polga-Hecimovich, “The Roots of Venezuela’s Failing State,” Origins, 10:9 (juni 2017), http://origins.osu.edu/article/roots-venezuelas-failing-state.

[30] José Niño, “Venezuela Before Chavez: A Prelude to Socialist Failure,” Mises Wire, 4 maj 2017, https://mises.org/wire/venezuela-chavez-prelude-socialist-failure.

[31] John Bissett, “Hugo Chavez: Revolutionary Socialist or Leftwing Reformist?” Socialist Standard No. 1366 (juni 2018) https://www.worldsocialism.org/spgb/hugo-chavez-revolutionary-socialist-or-leftwing-reformist.

[32] Julian Adorney, “Socialism Set Fire to Venezuela’s Oil Crisis,” Real Clear World, 29 augusti 2017, https://www.realclearworld.com/articles/2017/08/29/socialism_set_fire_to_venezuelas_oil_crisis_112520.html.

[33] José Niño, “John Oliver is Wrong About Venezuela – It’s a Socialist Country,” Mises Wire 30 maj 2018, https://mises.org/wire/john-oliver-wrong-about-venezuela-%E2%80%94-its-socialist-country.

[34] “10 Numbers Tell You What Is Going On in Zimbabwe”, BBC Chinese edition (11 november 2017), http://www.bbc.com/zhongwen/trad/world-42077093


Mest Lästa