I dagens samhälle kan det ibland kännas som att det inte är värt att lägga tid på sådant som inte kan spridas på nätet. I Japan väcker man likväl liv i en gammal tradition, riktad till en modern publik: möt kamishibai – det urgamla japanska historieberättandet som många bibliotek, vårdhem och skolor använder sig av runtom i världen.
Historieberättandets gatustil härrör från två japanska traditioner: ”etoki” (bildbärättande från 1100-talet och framåt) och ”benshi” (1800-talets stumfilmsnarrationer). Men olikt bilderböcker som är skapade för att upplevas av enskilda individer är kamishibai en gruppaktivitet, en delad erfarenhet. Historieberättarna engagerar publiken, de lockar fram reaktioner.
Kamishibai (”kami” för papper, ”shibai” för pjäs eller teater) är så kraftfullt att Läkare utan gränser använde det 2011 i sin AIDS-kampanj ”When Born Malik”, och nyligen utlystes en kamishibai-tävling i franska skolor för att främja flerspråkighet.
En kort bakgrund
Från 1920-talet fram till tidigt 1950-tal cyklade japanska godisförsäljare och historieberättare från stad till stad, från by till by, och lockade en stor, ung publik. Kamishibai-männen fäste sin ”butan” (en trästruktur, till hälften bildram, till hälften teaterscen) på pakethållaren och använde ”hyoshigi” (träklappar) för att locka till sig de unga åhörarna.
De barn som hade köpt godis av honom fick sitta längs fram. När alla hade slått sig ned började kamishibai-mannen berätta en historia: han drog den numrerade bildserien genom butan, en efter en. Tavlorna hade illustrationer på framsidan och text på baksidan som historieberättaren läste högt.
För att försäkra sig om att publiken skulle komma tillbaka slutade kamishibai-mannen alltid berättelen vid en dramatisk höjdpunkt. På så vis kom barnen alltid tillbaka och köpte mer godis, nyfikna på hur det skulle gå.
Stor variation
Kamishibai-föreställningar och studiecirklar är populära i Frankrike, Belgien, Italien, Spanien, Tyskland, Sydamerika och i USA.
Bildserierna kan ge en introduktion till japanska folksagor som ”Hats for the Jizos (hattar till Jizo)”, eller kanske fokuserar de på sagor närmre ifrån, som ”The Legend of the Fir Tree (Legenden om granen)” från Alsace i östra Frankrike.
De kan handla om många olika saker, från vänskap till att bli gammal, om jultomten eller autism. De kan vara faktaspäckade – exempelvis redogöra för vattnets kretslopp – eller fokusera på Leonardo da Vinci eller överlevande efter atombomben i Nagasaki.
Moderna historieberättare
Att Kamishibai är ett så pass mångsidigt och underhållande redskap förklarar varför skolor i så många länder använder sig av det. Det kan användas till inlärning och bearbetning, drama och bildkonst. Numera finns kamishibai-berättelser på många olika språk, och en del har upp till tre svårighetsgrader per historia.
Amerikanen Tara McGowan, som har publicerat flera böcker och artiklar om kamishibai, förklarar att verktyget ger oändliga möjligheter: från envägskommunikation med en lärare som läser en publicerad kamishibai för ”en tyst publik med skötsamma barn”, till övningar som ger eleverna chans att styra.
Därmed kan kamishibai-framträdanden ta sig olika former. Ibland läser historieberättaren en publicerad kamishibai, men då och då improviserar man och införlivar publikens perspektiv under historiens gång. Vid andra tillfällen tar någon i publiken över läsningen eller framträdandet av publicerade kamishibai. Till slut kan deltagare skapa och ge en kamishibai individuellt eller som grupp, skriva en originalhistoria och illustrera sina egna bildserier av teckning, måleri och kollage.
Du kan göra din egen butan av kartong eller trä. En del butan är enkla, medan andra är riktiga konstverk – publiken tas till en annan värld innan historien ens har börjat.
Géraldine D Enjelvin är associerad lektor I franska vid University of York I Storbritannien. Den här artikeln publicerades ursprungligen i The Conversation.
