loading

Sittstrejken i Tamarparken på måndagen. Foto: Vincent Thian/TT/AP
Sittstrejken i Tamarparken på måndagen. Foto: Vincent Thian/TT/AP
Utrikes

Hongkongbo: Den här gången är vi enade

Epoch Times

I takt med Pekings allt skarpare varningar ökar våldet i Hongkong och fler demonstranter grips. Men stödet för dem är stort – i en rörelse som är mer enad än vid tidigare protester, säger en Hongkongbo till TT.

Stenar och vägskyltar flyger i luften. Röken slingrar sig tät runt de för Hongkong så typiska gångtunnlarna och allt som kan sättas eld på brinner längs gatorna.

Samtidigt som Hongkong just nu är en stad under större uppror än någonsin sedan överlämnandet från Storbritannien till Kina, finns alla de vanliga Hongkongkineser som i tystnad visar sin besvikelse över regionens styre.

– Jag förstår inte varför regeringen inte lyssnar på alla demonstranter, säger Chau, 32, när TT når henne på telefon.

Fasa – och hopp

Chau, som inte vill ha med sitt efternamn i artikeln, är uppvuxen i Hongkong och ser med fasa, ilska – men också hopp – på det som nu sker. Under måndagen, den sista dagen av den utlysta generalstrejken, deltog hon i en sittstrejk i Tamarparken på Hongkongön, belägen framför de byggnader där Hongkongs styrande politiker samlas. Hon uteblev inte från sitt jobb inom marknadsföring, utan tog ledigt, liksom så många andra vanliga löntagare gör för att kunna delta i de protester som nu pågått i två månader.

I Tamarparken satt ungefär 30 000 andra, berättar Chau. De fredliga demonstrationerna må få mindre medieutrymme, men de är stora. Kraven som de har, säger Chau, är detsamma som hos de demonstranter som väljer ett mer våldsamt sätt.

– Vi kräver bland annat att regeringen drar tillbaka lagen om utlämning till Kina, att de släpper de tillfångatagna demonstranterna och att det tillsätts en oberoende utredning för att granska polisens övervåld, säger hon.

Måndagskvällens protester blev några av de våldsammaste hittills. Foto: TT/AP

Polisvåld

Just våldet mot – ofta mycket unga – civila har blivit en stor diskussion. The New York Times skriver att polisen har avfyrat fler än 1 000 tårgasladdningar under de senaste månaderna – tio gånger så många som under protesterna 2014. De våldsamma demonstranterna hävdar att hårdare tag blev nödvändigt efter att politikerna inte gav efter för de fredliga protesterna som kunde samla så många som två miljoner människor.

Våldet är också vad som fick Chau att demonstrera på måndagen.

– Regeringen blundar för övergreppen och så ställs demonstranterna inför rätta i stället. Det gör mig och mina vänner riktigt arga och vi förstår inte varför regeringen inte agerar.

Själv skulle hon aldrig delta i de mer våldsamma protesterna och det skulle heller inte hennes vänner, som alla är mitt i karriären. Men det innebär inte att de inte stöttar de unga demonstranterna. Och det är just det som skiljer de pågående protesterna från de tidigare i en region där invånarna har en lång historia av att säga ifrån.

Stor enighet

I den förra demokratiprotesten, den så kallade paraplyrörelsen under 2014, fanns en tydlig uppdelning mellan de fredliga demonstranterna och de mer våldsamma, medan sommarens protester är mycket enade, säger Chau.

– Vanliga Hongkongbor donerar matkuponger till de unga demonstranterna för att deras pengar gått åt till att köpa sådant som de behöver för protesterna. De sätter in pengar åt dem så att de kan åka tunnelbana, säger Chau.

Den 1 juli hölls en av de största protesterna hittills, då gatorna i Hongkong svämmade över av demonstranter. Foto: Kin Cheung/TT/AP

– Det är verkligen rörande, för det visar hur enade vi Hongkongbor är. Vi vet att de unga har friheten och visionen att skydda det som alltid spelat mest roll för oss: Vår särskilda status.

Hon kallar det ett politiskt uppvaknande på bred front, kanske som ett svar på centralregeringens hårdnande grepp om regionen. Mot det uppvaknandet har Pekings uppmaningar till Hongkongborna att sätta stopp för protesterna mycket liten chans.

Inga ansikten

Något annat som skiljer de pågående demonstrationerna från tidigare är att de nuvarande saknar personkult. Det finns inga tydliga ledare, som till exempel den då bara 18 år gamla Joshua Wong i paraplyrörelsen.

– Den här rörelsen har inget ansikte, den är anonym, spontant och onlinebaserad, säger Chau.

Trots våldet tror inte Chau att Peking kommer att sätta in militär för att lugna situationen i hennes hemstad. Kinas redan sargade ekonomi är alltför beroende av finansmetropolen – det är åtminstone så folk på gatan resonerar.

– Jag känner en väldig styrka i de här två månaderna av människors outtröttliga kamp. Det här är ett avgörande ögonblick för Hongkong.

(Moa Kärnstrand/TT)

Lång historia av protester

(TT)

Under senare år har Hongkong vid flera tillfällen fylls av protester. 2013 initierades den så kallade occupy-rörelsen, som genom civil olydnad krävde ett mer demokratiskt valsystem. Som en följd av den föddes paraply-rörelsen 2014, då hundratusentals människor demonstrerade för fria val och demokrati. Detta sedan fastlandsregeringen beslutat att införa en särskild valberedning som fick rätt att avgöra vilka kandidater som får ställa upp i val. Paraply-rörelsen övergick i våldsammare protester och flera av rörelsens ledare sattes senare i fängelse. Valberedningen infördes trots protesterna.

Då pågående protesterna startade den 31 mars för att stoppa ett lagförslag som tillåter utlämning av misstänkta brottslingar från Hongkong till Fastlandskina. Demonstranterna lyckades få Hongkongs regering att lägga förslaget på hyllan. Parallellt med att demonstranternas krav kring ökad demokrati kom att växa har våldet mellan demonstranter och polis tilltagit.

De senaste dagarna har sett de mest omfattande protesterna hittills, när demonstranter blockerat tåg och vägar, flyg ställts in och generalstrejk utlysts. Polisstationer har omringats och attackerats. Myndigheterna har svarat med tårgas och gripanden. Under måndagen greps 148 personer. Peking, å sin sida, har svarat genom skarpa varningar till demonstranterna samt de makter de anser driva på rörelsen.

Källa: AFP, UI, m fl.

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading

Sittstrejken i Tamarparken på måndagen. Foto: Vincent Thian/TT/AP
Sittstrejken i Tamarparken på måndagen. Foto: Vincent Thian/TT/AP
Utrikes

Hongkongbo: Den här gången är vi enade

Epoch Times

I takt med Pekings allt skarpare varningar ökar våldet i Hongkong och fler demonstranter grips. Men stödet för dem är stort – i en rörelse som är mer enad än vid tidigare protester, säger en Hongkongbo till TT.

Stenar och vägskyltar flyger i luften. Röken slingrar sig tät runt de för Hongkong så typiska gångtunnlarna och allt som kan sättas eld på brinner längs gatorna.

Samtidigt som Hongkong just nu är en stad under större uppror än någonsin sedan överlämnandet från Storbritannien till Kina, finns alla de vanliga Hongkongkineser som i tystnad visar sin besvikelse över regionens styre.

– Jag förstår inte varför regeringen inte lyssnar på alla demonstranter, säger Chau, 32, när TT når henne på telefon.

Fasa – och hopp

Chau, som inte vill ha med sitt efternamn i artikeln, är uppvuxen i Hongkong och ser med fasa, ilska – men också hopp – på det som nu sker. Under måndagen, den sista dagen av den utlysta generalstrejken, deltog hon i en sittstrejk i Tamarparken på Hongkongön, belägen framför de byggnader där Hongkongs styrande politiker samlas. Hon uteblev inte från sitt jobb inom marknadsföring, utan tog ledigt, liksom så många andra vanliga löntagare gör för att kunna delta i de protester som nu pågått i två månader.

I Tamarparken satt ungefär 30 000 andra, berättar Chau. De fredliga demonstrationerna må få mindre medieutrymme, men de är stora. Kraven som de har, säger Chau, är detsamma som hos de demonstranter som väljer ett mer våldsamt sätt.

– Vi kräver bland annat att regeringen drar tillbaka lagen om utlämning till Kina, att de släpper de tillfångatagna demonstranterna och att det tillsätts en oberoende utredning för att granska polisens övervåld, säger hon.

Måndagskvällens protester blev några av de våldsammaste hittills. Foto: TT/AP

Polisvåld

Just våldet mot – ofta mycket unga – civila har blivit en stor diskussion. The New York Times skriver att polisen har avfyrat fler än 1 000 tårgasladdningar under de senaste månaderna – tio gånger så många som under protesterna 2014. De våldsamma demonstranterna hävdar att hårdare tag blev nödvändigt efter att politikerna inte gav efter för de fredliga protesterna som kunde samla så många som två miljoner människor.

Våldet är också vad som fick Chau att demonstrera på måndagen.

– Regeringen blundar för övergreppen och så ställs demonstranterna inför rätta i stället. Det gör mig och mina vänner riktigt arga och vi förstår inte varför regeringen inte agerar.

Själv skulle hon aldrig delta i de mer våldsamma protesterna och det skulle heller inte hennes vänner, som alla är mitt i karriären. Men det innebär inte att de inte stöttar de unga demonstranterna. Och det är just det som skiljer de pågående protesterna från de tidigare i en region där invånarna har en lång historia av att säga ifrån.

Stor enighet

I den förra demokratiprotesten, den så kallade paraplyrörelsen under 2014, fanns en tydlig uppdelning mellan de fredliga demonstranterna och de mer våldsamma, medan sommarens protester är mycket enade, säger Chau.

– Vanliga Hongkongbor donerar matkuponger till de unga demonstranterna för att deras pengar gått åt till att köpa sådant som de behöver för protesterna. De sätter in pengar åt dem så att de kan åka tunnelbana, säger Chau.

Den 1 juli hölls en av de största protesterna hittills, då gatorna i Hongkong svämmade över av demonstranter. Foto: Kin Cheung/TT/AP

– Det är verkligen rörande, för det visar hur enade vi Hongkongbor är. Vi vet att de unga har friheten och visionen att skydda det som alltid spelat mest roll för oss: Vår särskilda status.

Hon kallar det ett politiskt uppvaknande på bred front, kanske som ett svar på centralregeringens hårdnande grepp om regionen. Mot det uppvaknandet har Pekings uppmaningar till Hongkongborna att sätta stopp för protesterna mycket liten chans.

Inga ansikten

Något annat som skiljer de pågående demonstrationerna från tidigare är att de nuvarande saknar personkult. Det finns inga tydliga ledare, som till exempel den då bara 18 år gamla Joshua Wong i paraplyrörelsen.

– Den här rörelsen har inget ansikte, den är anonym, spontant och onlinebaserad, säger Chau.

Trots våldet tror inte Chau att Peking kommer att sätta in militär för att lugna situationen i hennes hemstad. Kinas redan sargade ekonomi är alltför beroende av finansmetropolen – det är åtminstone så folk på gatan resonerar.

– Jag känner en väldig styrka i de här två månaderna av människors outtröttliga kamp. Det här är ett avgörande ögonblick för Hongkong.

(Moa Kärnstrand/TT)

Lång historia av protester

(TT)

Under senare år har Hongkong vid flera tillfällen fylls av protester. 2013 initierades den så kallade occupy-rörelsen, som genom civil olydnad krävde ett mer demokratiskt valsystem. Som en följd av den föddes paraply-rörelsen 2014, då hundratusentals människor demonstrerade för fria val och demokrati. Detta sedan fastlandsregeringen beslutat att införa en särskild valberedning som fick rätt att avgöra vilka kandidater som får ställa upp i val. Paraply-rörelsen övergick i våldsammare protester och flera av rörelsens ledare sattes senare i fängelse. Valberedningen infördes trots protesterna.

Då pågående protesterna startade den 31 mars för att stoppa ett lagförslag som tillåter utlämning av misstänkta brottslingar från Hongkong till Fastlandskina. Demonstranterna lyckades få Hongkongs regering att lägga förslaget på hyllan. Parallellt med att demonstranternas krav kring ökad demokrati kom att växa har våldet mellan demonstranter och polis tilltagit.

De senaste dagarna har sett de mest omfattande protesterna hittills, när demonstranter blockerat tåg och vägar, flyg ställts in och generalstrejk utlysts. Polisstationer har omringats och attackerats. Myndigheterna har svarat med tårgas och gripanden. Under måndagen greps 148 personer. Peking, å sin sida, har svarat genom skarpa varningar till demonstranterna samt de makter de anser driva på rörelsen.

Källa: AFP, UI, m fl.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad (föräldraledig)

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024