Historieberättandet är en gammal folkkonst som har positiv påverkan på hjärnan. Så hur kan det påverka eleverna om det får ett större utrymme i klassrummet?

Alla uppskattar att få höra en god berättelse, men att höra en historia är mer än bara underhållning.

Lärare vid UCLA Lab School har kommit fram till att historieberättandet är så viktigt för lärandeprocessen att det har blivit en grundläggande del av undervisningen.

UCLA Lab School är unik eftersom den uppmuntrar tonåringar att testa olika utbildningstekniker i en mycket varierad grupp elever. De senaste 20 åren har en historieberättare kommit på besök på skolan en gång i veckan. Lärare säger att det är det snabbaste sättet att lära yngre barn att läsa.

De senaste tio åren har den professionelle historieberättaren Antonio Sacre bidragit med berättelserna. Materialet sträcker sig från egna historier från hans barndom till barnklassiker som "Tre små grisar".

– Jag kommer dit, berättar mina historier för barnen och 16 veckor senare, oavsett på vilket sätt de gör bedömningen, så är läs- och skrivkunskaperna bättre än innan historieberättarna var där. Lärarna arbetar hårt och jag är en liten del i det, men en mycket viktig del, säger Sacre.

Innan Sacre kom till UCLA berättade han sina historier i klassrum över hela USA och runt om i världen. Hans erfarenhet är att ingenting kan jämföras med historieberättande när det gäller att hålla ett barns uppmärksamhet.

– Jag började berätta historier i skolor för länge sedan innan alla hade mobila enheter. Då såg jag att barn satt och lyssnade på ett sätt som lärarna sade att de inte gjorde i normala fall, säger han.

Historien inom oss

En historia är en serie händelser som leder till en slutsats. En typisk historia drivs av någon sorts konflikt eller en ouppnåelig önskan. Detaljer ger liv till karaktärerna och deras upplevelser ger oss insikter.

Historieberättande har alltid varit människans främsta redskap för lärande och formen i sig kan underlätta inlärning. Har vi kommit in i en historia så hålls vi kvar av löftet att få höra hur den kommer att sluta. Den här dragningskraften gör en historia till en perfekt farkost för att vi ska kunna föreställa oss och minnas information. Vi kan, om det krävs, hantera en punktlista, men vi skulle mycket hellre höra om en karaktär på ett uppdrag.

Moderna forskare tror att det handlar om att våra hjärnor är gjorda för berättelser. Studier med bilder av hjärnans aktivitet har visat att vissa delar av hjärnan bara är aktiva när vi lyssnar på berättelser. Historieberättande har också visats trigga utsöndring av oxytocin, en nervsubstans som förstärker empatikänslan.

Sacre tror att det som gör historier till en sådan effektiv metod för att överföra information är för att vi identifierar oss med karaktärernas kämpande. Vi är inte bara passiva lyssnare; en del av oss upplever den historia som vi hör. Historian kan innehålla påhittade personer från fantastiska världar. De gör saker och ting som är omöjliga, men så fort vi har fastnat i berättelsen blir vi en del av den världen.

– Vi ser oss själva i de här berättelserna, och det är verkligen komplicerat hjärnarbete. Vi blir lejonet och personen som blir jagad, säger Sacre.

Det här är anledningen till att många gamla berättelser fortfarande håller: på grund av att de talar till samma draman som fortfarande finns hos oss. Sacre säger att han har återupptäckt några av de mindre kända sagorna av Bröderna Grimm och H C Andersen. Barnen älskar dem och ber honom ofta berätta fler ”magiska sagor”.

– De här berättelserna tar upp mycket grundläggande frågor och funderingar som vi alla har. Vi går alla vilse. Vi är alla rädda att inte bli älskade. Vi är alla rädda för döden, och för det okända, säger Sacre.

Film i sinnet

Historier har berättats sedan långt innan det skrivna ordet. Historieberättandet är lika gammalt som mänskligheten.

Varje kultur genom tiderna har byggts upp på en stomme av nyckelberättelser som beskriver dess ursprung, ger en uppförandekod och ger en känsla för rätt och fel.

Varje kultur genom tiderna har byggts upp på en stomme av nyckelberättelser som beskriver dess ursprung, ger en uppförandekod och ger en känsla för rätt och fel.

Idag är vår aptit på berättelser större än någonsin. Vi berättar fortfarande gamla sagor och gör hela tiden nya historier för vårt nöjes skull.

Nu för tiden får vi dock de flesta av våra historier genom ett visuellt medium: video, tv, och film. Sacre nedvärderar inte dessa format, men säger att de saknar någonting som bara en berättelse berättad med ord kan förmedla.

Till exempel, när barn hör om ett rasande lejon som springer genom skogen så ser de alla olika scener för sitt inre. Ett barn kanske föreställer sig palmer och ett gult lejon med en brun man. Ett annat barn kanske ser ett brunt lejon med en orange man, som banar väg genom grönskan.

Varje barn skapar sin egen film medan de lyssnar på en berättelse och väver in sin egen känslighet mellan orden.

En film, å andra sidan, ger en mer homogen och passiv upplevelse och gör mycket mindre för att utmana vårt sinne.

– När man lyssnar på en berättelse är hjärnan mycket aktiv. Men om vi går och ser Lejonkungen så kommer vi alla att se precis samma lejon. Vi kommer alla att se samma scener, höra samma musik och samma berömda skådespelare som läser sina roller. Det får oss att glömma våra egna berättelser.

Dela med dig av dina berättelser

Sacre säger att äldre barn kan behöva längre tid för att komma in i berättelserna än yngre, men så småningom gör berättelserna avtryck. Många av oss minns en favoritlärare som berättade historier som följde med oss långt efter att övriga skolupplevelser hade bleknat ur minnet.

Föräldrar och lärare backar dock ofta för all sorts historieberättande idag. De kan ha för lite tid eller känna att det finns för många andra val som tävlar om allas splittrade uppmärksamhet. I jämförelse med smarta vita tavlor, lässkärmar och interaktiva spel, verkar en enkel historia trist och gammaldags.

– Det känns som att många föräldrar och lärare bara har kastat in handduken. De kan inte ens göra det. Vad jag tror händer är det här: bandet går av när föräldrarna tittar på skärmen. Jag är också en av de föräldrarna.

När skärmarna sedan läggs bort, hur kan man ta upp berättelsen? Förutom sagor så gillar Sacre att berätta personliga berättelser. Han berättar om att växa upp som två-språkig i ett hem med den ena föräldern irländsk-amerikan och den andra från Kuba. Han berättar detaljer om hur världen var annorlunda när han var ung. Han berättar för barn att rutschkanorna på lekplatserna en gång var gjorda i metall istället för plast, och att man lyssnade på musik på kassettband istället för på en mobiltelefon.

Det kanske inte verkar så mycket för världen till en början, men att bara berätta små, personliga anekdoter kan ha stor kraft. De kan väcka berättelser hos andra. De här berättelserna är speciella eftersom de inte kan hittas på internet, och de ger en känsla av närhet som Hollywoodfilmer aldrig kan återskapa.

Sacre var nyligen på stranden med vänner. En av dem blev påmind om första gången han såg sin morfar gråta. Plötsligt började alla dela med sig av sina berättelser om sina far- och morföräldrar.

– Om han inte hade gjort det, eller om vi alla hade tittat ner i våra telefoner, så skulle vi ha missat den här fantastiska chansen. Tusentals människor och miljontals dollar läggs på den senaste X-men eller Avenger-filmen, men de kan inte tävla med oss. Det finns inte en chans att Marvel Studios kommer att berätta berättelsen om när hans morfar grät och få oss fem på stranden att ha den här stora diskussionen, säger Sacre.

Berättelser som den här gör att människor knyter an och förstår varandra, och kan få en djupare känsla för varje persons unika karaktär.

Berättelser som den här gör att människor knyter an och förstår varandra, och kan få en djupare känsla för varje persons unika karaktär.

Berättelser från dem som står oss närmast får oss att känna en särskilt djup koppling. En studie från 2015 vid Chicago´s Northwestern Hospital som publicerades i tidskriften Neurorehabilitation undersökte kraften i personliga berättelser på två grupper patienter i koma. En grupp hörde berättelser om deras familjemedlemmar. De lyssnade i hörlurar på en inspelning där släktingen hade läst in sin berättelse (inte småprat eller att läsa tidningen). Kontrollgruppen fick enbart den normala medicinska behandlingen.

Bilder från en magnetkamera visade att gruppen som hörde berättelser hade betydligt mer hjärnaktivitet i jämförelse med kontrollgruppen. Patienterna blev också märkbart mer mottagliga efter att ha hört berättelserna. Forskarna föreslog att patienterna kunde träna vilande områden i hjärnan, vilka har hand om långtidsminnen, när de hörde familjemedlemmars röster berätta bekanta historier.

Självklart behöver man inte en magnetkamera för att förstå värdet av att dela med sig av berättelser med de människor man har närmast sig. Man behöver bara vara villig att ta kontakten.

– Historieberättande anses vara en folkkonst, inte en skönkonst. Alla kan göra det. Om vi kan släppa oss själva och bara berätta vår historia, så kommer vi i de flesta fall att berätta någonting som är meningsfullt för någon annan, säger Sacre.