Att slöjda är en långsam process och det är något speciellt med att använda egentillverkade redskap. Under skapandet formas en stark relation till föremålet, en relation som gör redskapet unikt.
Jag är uppvuxen med tidningen Hemslöjd och än i dag fylls jag av en varm känsla när jag läser den. Dels handlar det om nostalgiska känslor över det hus jag växte upp i, men det handlar också om att det är något speciellt med den skapande människan och det fysiska görandet.
Samhället är uppbyggt kring komplexa problem som följs av avancerade samhällsanalyser. Det är säkert bra, men jag blir trött. Jag vill inte ha ett komplicerat liv där jag övertänker varje steg på min väg, jag vill leva i enkelhet.
För livet behöver inte alltid vara så komplicerat. Vi tränar oss under hela vår skolgång i kritiskt tänkande, reflektioner och analyser. Men kanske behöver vi även träna oss i enkelhet. Kanske behöver vi öva på att tänka praktiskt i stället för intellektuellt och nöja oss med lite mindre i stället för att analysera vad som är det mest optimala.
Slöjdande är en praktisk kunskap där man genom görandet bygger upp en förmåga att skapa. I processen finns naturligtvis en hel del planering och reflektioner, men dessa moment är alltid kopplade till påtagliga fysiska objekt.
Att hålla upp en täljd slev och med ögats hjälp reflektera över vilka linjer man anser vara vackrast eller att föra handen över den täljda ytan skapar en närhet till materialet och en relation till alstret.
Det är inte snickarens exakthet och det är inte perfekt slipade ytor utan mer ett undersökande. En process av att sakta förstå vad man tycker är fint. En amatörslöjdare skapar inte perfekta föremål, men han skapar föremål som är njutbara att använda och han använder dem även om de inte är perfekta.
Det sägs att hemslöjden är en av våra stora miljörörelser och en anledning till detta är att man skapar saker för sig själv och sin familj. Det är inte massproduktion och arbetet innehåller inte stora maskiner. Det handlar snarare om att se ett behov och med hjälp av traditionella metoder och lokala material skapa praktiska föremål.
En amatörslöjdare skapar inte perfekta föremål, men han skapar föremål som är njutbara att använda.
Det handlar också om att bilda en annan relation till tiden. Om jag räknar på min timlön för att tälja en slev eller fläta en korg så finns det ingen lönsamhet i det, men det väcker en djupare fråga angående vad det innebär att leva.
Jag har själv byggt min egen snickarbänk. Den är tillverkad i björk, skuren med enkla mönster och ytbehandlad med linolja och pigment. Baktången är felmonterad, slipningen med roterande handslipmaskin har skapat slipskador och pigmenten har inte blivit tillräckligt krossade vilket gör att en lätt grynighet kan ses på ytan. Men i sann slöjdaranda använde jag det som fanns. Jag hade ingen bandputsmaskin, baktången var på rea och jag hade inte råd med professionella linoljefärger.
Snickarbänken kommer alltid att stå i min ateljé och trots dess felaktigheter kommer jag alltid att glädjas när jag ser den. Den är en tidskapsel som visar hur man med enkla medel kan skapa avancerade föremål.
Jag minns när jag var barn och min bror satte sig på en liten korg som min mor hade tillverkat. Jag förstod först senare att det var en granrotskorg, en teknik som är mycket tidsödande. Vid tillverkningen av en granrotskorg är insamlandet och förberedandet av material en stor del. Man ska ta sig ut i skogen och gräva upp rötterna, leta efter bra grenar till stommen och förbereda allt material genom att skala det.
Det är en långsam teknik som kräver stor noggrannhet men som vid allt slöjdande infinner sig ett lugn och en glädje i skapandet. Tiden försvinner och resultatet blir en välgjord produkt som kan gå i arv i många generationer.
Kontakta journalisten: [email protected]
