I Skee kyrka i Strömstads kommun blickar en fabelgestalt ut mot oss från en dopfunt från 1200-talets första hälft. Vad vill den säga oss? Kan vi över huvud taget förstå den? Charlotte Fredriksson tar med oss på en resa i tid och rum.

I ljuset av konsthistorikern Kenneth Clarks idéer om hur människomotivet har förändrats i den västerländska konsten – från att under antiken vara idealiserat, till att som under folkvandringstiden försvinna och under kristen medeltid återuppstå – är det intressant att studera dopfunten i Skee kyrka. Denna kyrka i Skee socken i Strömstads kommun uppfördes under en turbulent tid då norra Bohuslän kallades för Ranrike och var en begärlig och måhända även en självständig del i området Viken. Mycket har givetvis förändrats sedan dess, men kyrkan i Skee ligger kvar med sina 4,8 mil från den av norske kungen Olav Haraldsson år 1016 grundade norska staden Borg (Sarpsborg) – Norges huvudstad åren 1016–1028.

Enligt Kenneth Clark (Civilisation, 1969) avbildar konsten det som vi för tillfället tror på, vilket ofta är en gudom. Under antiken gavs denna gudom ofta plats i mänsklig form, som i till exempel Apollo-skulpturen, som visar de gudomliga dygderna: harmoni, förnuft och rättvisa, förvaltade i ett mänskligt kärl. Egenskaper som härbärgeras i den tydliga formen av en förskönad bild av människan såsom varandes Guds avbild – i vad den tyske filosofen Hegel kallade en harmonisk förening av idé eller gudomligt innehåll och en mer konkret mänsklig form.