EU-sanktioner – mer rättfärdigade mot Minsk än Peking?
Den kinesiska flaggan tillsammans med EU-flaggan vid ett möte i Bryssel den 29 juni 2015. Foto: Thierry Charlier/AFP via Getty Images


Trots situationen i Hongkong och politiska fångläger för miljontals muslimer i Xinjiang, så har EU gått likt katten kring het gröt då det gäller sanktioner mot Kina.

Medan bland andra USA, Storbritannien, Australien, Kanada, Japan och Taiwan har vidtagit flera konkreta åtgärder med anledning av den kinesiska regimens tilltagande övergrepp, så har EU:s byråkrater närmast slagit knut på sig själva för att förklara varför sanktioner mot Kina till varje pris bör undvikas.

Det har bland annat hetat att sanktioner mot Kina vare sig är effektiva eller rätt väg att gå. Mer av samma recept, alltså dialog och ökat ekonomiskt utbyte, är istället de verktyg med vilka man ska försöka åstadkomma förändringar då Peking blir alltmer repressivt.

Den dominerande linjen i såväl Bryssel som de enskilda medlemsländernas regeringar exemplifieras väl av Tysklands ekonomiminister Peter Altmaier, citerad i Deutsche Welle förra månaden, med anledning av den nya säkerhetslagen i Hongkong:

"'It has always been the policy of the Western international community, including the EU, that international trade relations cannot be based solely on how democratic a country is,' Altmaier told national newspaper Frankfurter Allgemeine Zeitung.

“We have never done that,” he stressed, adding this was not even official policy in the times of Willy Brandt or Joschka Fischer – Germany’s former Social Democratic chancellor and Green party foreign minister respectively.

With regard to Sino-German relations, Berlin has long adhered to the principle of “change through trade” (“Wandel durch Handel” in German), hoping that increased business ties may lead to more democratic structures in China."

Ett annat typexempel var vad som utspelade sig då Sveriges utrikesminister Ann Linde i juli föreslog sanktioner mot Kina med anledning av Hongkongs nya nationella säkerhetslag.

Inte en enda av EU:s övriga 26 utrikesministrar stödde hennes linje. Det gjorde förresten inte ens Linde själv; hon var tvungen att motvilligt ta upp frågan om sanktioner i möte med EU:s övriga utrikesministrar på grund av krav från oppositionen.

Men denna vecka, efter valet i Belarus, har det minsann varit annat ljud i skällan såväl i Rosenbad som i Bryssel. Sverige och Ann Linde var drivande att föreslå riktade sanktioner mot Minsk:

Med bland annat följande citat, förbereds nu samlade EU-sanktioner mot Belarus på grund av valfusk och förtryck av såväl politisk opposition som regeringskritiska protester:

“We need additional sanctions against those who violated democratic values or abused human rights in Belarus,” the head of the EU executive, Ursula von der Leyen, tweeted on Friday. “I am confident today’s EU foreign ministers’ discussion will demonstrate our strong support for the rights of the people in Belarus to fundamental freedoms and democracy.”

Gott så. Men vän av ordning måste ändå fråga sig varför sanktioner anses vara mer effektiva eller rättfärdigade när de riktas mot Minsk än Peking, där ju dessutom situationen för mänskliga rättigheter ser långt värre ut än i Belarus.

Det enda EU till dags dato har mäktat med vad gäller Hongkong, är en urvattnad överenskommelse om att bland annat göra det enklare för invånare i Hongkong att studera i Europa.

Ett argument som förts fram är att sanktionerna mot Belarus beror på att landet ligger i Europa, vilket gör det särskilt viktigt för EU att agera. Och det kan det väl kanske ligga någonting i. Om det nu inte vore för att EU för sig med sanktioner mot flera andra länder i Kinas närområde.

Senast i raden att utsättas för EU:s ekonomiska repressalier på grund av övergrepp mot mänskliga rättigheter var Kambodja, som så sent som denna vecka fråntogs tullfri tillgång till den viktiga europeiska marknaden. Läs mer om detta i bland annat Financial Times under den talande rubriken “EU revokes some of Cambodia’s trade privileges over human rights violations“.

Detta exempel är särskilt relevant, eftersom EU just nu under Tysklands ordförandeskap har som en av sina högsta prioriteringar att förhandla fram ett nytt investeringsavtal, som ska ge företag och investerare i Kina och EU bättre tillgång till varandras marknader.

Dessa förhandlingar låter sig så klart inte störas av detaljer som politiska fångläger för etniska minoriteter eller svepande tillslag i Hongkong, stick i stäv med internationella avtal.

Elefanten i rummet är givetvis de pengar som Europa har att tjäna på det ekonomiska utbytet med Kina. Därmed kan jag återigen bara konstatera att jag skäms över att vara europé.

Europas utrikespolitik verkar nämligen ha kidnappats av ett gäng samvetslösa merkantilister, vars floskler och profithunger snart sagt varje enskild europeisk regering gömmer sig bakom för att undvika störa eventuella förtjänster från den statskontrollerade kinesiska ekonomin.

Denna text publicerades först på nyhetsbloggen InBeijing. Den återges här med författaren Jojje Olssons tillstånd. Åsikterna som uttrycks i artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Jojje Olsson är journalist och författare bosatt i Taipei sedan 2016. Han levde tidigare i Peking i åtta år, men är nu svartlistad från Kina på grund av sitt arbete. Jojje har skrivit för över 100 svenska tidningar och jobbar nu på sin sjätte bok om Kina. Han har sedan 2010 drivit bloggen InBeijing, som är Sveriges största nyhetssida om Kina. Här finns också InBeijings nyhetsbrev.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.