Döljer Peking virusutbrottets allvar?
Människor iförda ansiktsmasker väntar vid tågstationen Hankou i Wuhan, Kina, den 22 januari, 2020. Ett nytt infektiöst coronavirus känt som ”2019-nCoV” upptäcktes i Wuhan förra veckan. Foto: Xiaolu Chu/Getty Images


Enligt officiell statistik, som uppdateras flera gånger dagligen, har 41 personer dött (26 januari) och över 800 står under observation eller har blivit sjuka av Wuhans coronavirus. Det är mer än det dubbla antalet döda och tre gånger fler än antalet infekterade människor som rapporterades dagen innan.

Som det ser ut skulle dessa siffror ge en dödlighet på två till tre procent. I jämförelse med nära 10 procents dödlighet i SARS-utbrottet (Severe Acute Respiratory Syndrome) 2002-2003 ser dödligheten hos det här nya viruset relativt tamt ut. Det är den historian vi får från Pekings officiella nyhetskanaler.

Men är det verkligen fakta? Är Pekings siffror sanningsenliga? Troligtvis inte.

Matten går inte jämnt ut

Matten går bara inte jämt ut. Det är inte rimligt i en stad med 11 miljoner människor, där åtminstone tiotusentals människor – och kanske ven hundratusentals – har exponerats för viruset varje dag i veckor. Det är heller inte troligt att bara 900 fall som infekterats har visat sig sedan utbrottets början i mitten av december.

I över en månad har människor rest både in i och ut från Wuhan utan några förebyggande åtgärder påbjudna av de kinesiska myndigheterna. Det var inte förrän den 20 januari som Kina medgav att viruset sprids lätt via kontakt människa till människa.

Men samtidigt insisterar kinesiska medicinska auktoriteter som Wang Guangfa, från Peking och specialist på andningsvägar, på att trots att viruset kan infektera en person genom oskyddade ögon, så genomfördes smittoinsatsen i Wuhan ”snabbt och effektivt”.

Det är helt enkelt inte trovärdigt. Ett sådant uppenbart politiskt korrekt uttalande motsäger verkligheten att viruset nu är praktiskt taget globalt.

Andra länder visste veckor tidigare

Samtidigt, under samma tidsperiod, var andra länder upptagna med att förbereda åtgärder för utbrottet som de visste skulle komma.

Hade de länderna annan information än de kinesiska myndigheterna? Undanhölls en del av informationen från Peking? Svaret är förstås ”nej”.

En artikel i Daily Beast ger troligen mer realistiska siffror där det handlar om tusentals smittade människor. Ur ett statistiskt perspektiv är det mycket mer realistiskt. Det vi redan vet om inkubationstiden – ungefär två veckor – skulle visa vilken lögn kinesiska kommunistpartiets (KKPs) siffror mest troligt är.

Den 21 januari annonserade den Atlanta-baserade Center for Disease Control and Prevention (CDC) att ”Det är oklart hur lätt det här viruset sprids mellan människor”. Det är mycket milt uttryckt. CDC sade dock också att ”det här är en situation som utvecklar sig snabbt”.

”Helt under kontroll?”

President Trumps försäkran att USA har viruset ”helt under kontroll” är som bäst obetänksamt. Hur många andra situationer som ”utvecklar sig snabbt” är i verkligheten ”under kontroll?” Inte många.

Ohämmade skogsbränder, till exempel, är ”situationer som utvecklar sig snabbt”, liksom politiska revolutioner som den som pågår i Hongkong. Går man längre så kan ingen av de händelserna eller de oförutsägbara handlingarna som sker i stridens hetta, eller den tidiga och ohejdade spridningen av en ny virusstam med hög smittorisk beskrivas som ”under kontroll”.

Faktum är att i motsats till den officiella historian från KKPs officiella nyhetsorgan så är smittan inte i närheten av att vara kontrollerad någonstans. Ett bevis på det är hur det snabbt sprider sig till fler delar av världen.

En-mans-styre är den värsta smittan

Men varför väntade då Peking fem veckor innan de vidtog förebyggande åtgärder?

Alla vet svaret. Den kinesiska regimen har bagatelliserat hotet och ljugit om det antal människor som påverkats av sjukdom eller död, för att bevara illusionen av att de har kontroll över situationen. Med tanke på det senaste årets misslyckanden har de inte råd att se sämre ut än de redan gör.

Lärdomen av den här onödiga och potentiellt globala epidemin är i sin natur politisk och ideologisk. En-parti-styre, med det nedärvda behovet att alltid ses som landets visa, ledande kraft, är illa nog. Fast man begår förfärliga misstag ställs medlemmar i kommunistpartiet sällan till svars. Men om någon får skulden används de som syndabockar för att ge allmänheten intrycket att rättvisa har skipats, samtidigt som partiet frias från skuld.

Men när en man ensam styr en nation blir varje beslut personligt och därför reflekteras det direkt – och ofta illa – på honom. Det gör det riskabelt att säga sanningen. Vilken rådgivare vill lida konsekvenserna av att ge den allsmäktige ledaren de mycket dåliga nyheterna om ett nytt virusutbrott, med en rasande ekonomi som följd?

Sådan inkompetens och rädsla för att ses som inkompetent är inte ny; faktum är att det är standardförfarandet hos KKP sedan dess grundande.

Afrikanska svinpesten visade framtiden

Ta som exempel epidemin 2019 med den afrikanska svinpesten (ASF). Kinesiska myndigheter visste att med griskött som en stapelvara i Peking kunde, och skulle, en sådan smittsam sjukdom spridas och hota landets livsmedelsförråd om det inte hejdades snabbt och grundligt. Ändå agerade Peking inte för att stoppa sjukdomsspridningen.

Istället skedde motsatsen. Inom partikedjan hördes många tomma löften, men under lång tid vidtogs mycket få faktiska förberedelser och skyddande åtgärder av den kinesiska regimen. När situationen blev värre censurerade man bara vad som pågick. Resultatet är den livsmedelsbrist och inflation som det kinesiska folket lider av än idag. Och ändå var hela tiden den officiella partilinjen att de hade ASF-utbrottet under kontroll.

Bättre nyheter?

Men den goda nyheten är att den kinesiska regimen nu äntligen agerar. Med start från den 23 januari har Wuhan satts i karantän. Man har stoppat allt kollektivt resande in i och ut från staden. Än mer drastiskt är att kinesiska myndigheter har utvidgat karantänen till att omfatta åtminstone ytterligare tolv städer.

Dessutom har firandet av det kinesiska nyåret, den största nationella högtiden och shoppingperioden, ställts in. Det sätter inte stopp för allt resande till och från Kina, vilket vore det klokaste i det här läget, men det är åtminstone någonting.

Självklart skulle de här åtgärderna vidtagits mycket tidigare. Tyvärr lämnade den symboliska infekterade kon coronaviruslagården för flera veckor sedan, med förutsägbart resultat. Sjukdom har spridits långt bortom Kina till Singapore, Thailand, Japan, Sydkorea, Vietnam, Saudiarabien, Indien, och nyligen till Skottland, enligt BBC.

Coronaviruset är riskabelt; men det är tydligt att de risker som kommer med det politiska viruset som utgörs av ett en-mans-styre av ett land är mycket värre.

James Gorrie är författare och talare baserad i södra Kalifornien. Han är författare till ”The China Crisis”.

Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.