Det här med att stå 'på rätt sida om historien'
En Colombiansk polis gestikulerar till Venezuelanska säkerhetsstyrkor på Francisco de Paula Santander International Bridge vid gränsen mellan de två länderna, den 25 februari 2019. Foto: Raul Arboleda/AFP/Getty Images


I mitt arbete råkade jag på tv-klipp från när Berlinmuren föll. Händelsen är en del av historien nu, och har tappat mycket av sin direkta känslomässiga effekt, men när man bara tittar på människornas ansikten och hör deras röster så slår känslorna emot en som en våg. Den träffar rakt i magen.

Den där lyckan är inget politiskt segerrus, det är hoppet om att en vedervärdig tillvaro plötsligt ska kunna bli mycket bättre. Den är verklig, och det är svårt att begripa att den på ett mänskligt plan skulle gå att värja sig mot, oavsett politisk uppfattning. När man ser den förstår man rimligen att det system de där människorna levt under var fel, och att det är en bra sak att det faller samman.

Icke desto mindre, samtidigt som de här bilderna kablades ut satt uppenbarligen delar av den svenska vänstern, däribland Vänsterpartiets förre partiledare Lars Ohly, och kände missmod över att deras politiska projekt nu tycktes högt osäkert. De öppna DDR-apologeterna har väl blivit klart färre sedan 80-talets slut, men folk som hoppas på socialism och kommunism finns det alltjämt gott om; de har bara skiftat fokus för sitt hopp.

Venezuela har varit ett av de sista hoppen om en god och fin socialism, trots att Hugo Chavez regim tidigt började både köra landets ekonomi i botten och agera auktoritärt. När den nu totalt genomruttna chavistregimen tycks på väg att störta samman under vikten av det svältande folkets vrede är det många som fortfarande har en helt annan kanal inrattad på sin gamla 80-tals-tv. På den kanalen har ett i grunden vällovligt och rättvist system undergrävts av den onda imperialistmakten USA, och där störtas nu en legitim regering som har folkets stöd. Vänsterskribenten Kajsa Ekis Ekman har med Maduroregimens goda minne spridit en sådan bild inifrån landet till dem som vill fortsätta att leva i den här verkligheten.

Samtidigt ger den internationellt meriterade frilansjournalisten och konfliktreportern Annika Hernroth-Rothstein en annan bild från landet för Ledarsidorna.se. Liksom alla journalister som inte vill stryka Maduroregimen medhårs arbetar hon med risk för sitt eget liv, och var häromdagen en hårsmån från att bli mördad av kokainpåverkade gangsters som agerar milis åt Maduro. I podcasten ”Dekonstruktiv kritik” berättar hon om ett land i svält, där det är brist på bokstavligen allt, och småbarn äter ur soptunnor på Caracas gator, samtidigt som President Maduro fyller på sina milisgäng med våldsbrottslingar som han släppt ut ur fängelserna, för att hindra hjälpsändningar från att komma in i landet. Hon menar att delar av landet redan befinner sig i inbördeskrig.

Visst, det är svårt att veta exakt vad som händer i ett land i konflikt, och det finns som sagt olika bilder av vad som hänt och händer i Venezuela. Vad historien kommer att säga om det som sker nu återstår att se. Men om ni skulle sätta en slant på om det är de som tittar på Ekis Ekmans eller Rothsteins kanal som kommer att framstå i samma dager som Lars Ohly om några år, vilka skulle ni välja? Vilka tror ni står ”på rätt sida om historien”?

Det är i sammanhanget intressant att titta på vänsterpartisten och varme Chavez-förespråkaren Ali Esbatis twitterflöde, där det just nu är märkligt tyst om Venezuela, med tanke på att landet genomgår några av sina mest dramatiska dagar på senare tid. Han har lyckats vaska fram någon enstaka nyhet som får oppositionen eller avhoppande militärer att se lite dåliga ut, eller som ifrågasätter USA:s avsikter, men han verkar inte egentligen försvara Maduros regim. Verkligheten tycks inte ge Esbatis världsbild särskilt mycket ammunition just nu.

Det primära är liksom att Venezuelas folk svälter ihjäl, och att de i bästa fall är på väg att kasta ut chavismen.