Fågelskådning är inte detsamma som fågelövervakning. Naturvårdsverket (NV) och Länsstyrelserna tycks i alla händelser agera utifrån att ideella ornitologer, decennium efter decennium, oförtrutet och pro bono ska förse dem och andra delar av det offentliga samhället med kvalificerade fågeldata – alltså fågelövervakning. Det menar forskaren och ornitologen Per Hansson.
Inte sällan negligerar Naturvårdsverket och Länsstyrelserna ändå ideella ornitologer när de försöker framföra att vissa exploateringsprojekt och verksamheter faktiskt kan hota fågelfaunan.
Man tar från statens sida också ofta för givet att dagens uppkopplade yngre fågelskådare har samma idealistiska och linneanska upptäcktsorienterade inställning som sina äldre föregångare. Min bild av fågelskådandet av i dag är att det har utvecklats från noggrant protokollförda inventeringar eller sträckräkningar till att vara en samlarsport. Där läckra foton och den egna artlistan är viktigast. Det har till och med blivit lite coolt att vara fågelskådare, något som verkligen inte var fallet under min uppväxt. För väldigt många är nya ”livskryss” viktigare än nöjet att kunna täppa till någon av alla kunskapsluckor som ännu återstår inom nordisk ornitologi eller biologi. Denna utveckling klingar aningen falsk mot bakgrund av de snabba habitatförändringar som just nu genomförs över hela vårt land.
Men ännu tycks inte staten bry sig om att hålla ens huvudlederna fria från dödsfaror.
En beprövad och effektiv metod att ändå försöka förstå de stora mönstren i fåglarnas flyttning är ringmärkning. Man får då efterhand fastställt åtminstone två punkter i vissa fågelindividers vidlyftiga liv. Det kan därför vara på sin plats att påminna om att den statliga fågelövervakningen sker huvudsakligen på hösten och i sydligaste Sverige. Miljöövervakningen sorterar under NV och budgeteras ungefär 250 miljoner kronor per år. En liten andel av dessa pengar avser fåglar och sker i realiteten genom sträckräkning i Falsterbo och ringmärkning i Ottenby. När jag för några år sedan gjorde en översiktlig analys av återfynd från tjugotalet ideella norrländska fågelstationer och ringmärkare, framkom att fåglar ringmärkta i Norrland bara i undantagsfall passerade de statliga fågelstationerna i söder. Den nationella flyttfågelövervakningen återspeglar således inte norrländska fågelpopulationer utan endast sydoch mellansvenska, för att inte säga finska och ryska dito.
Att räkna sträckande, flyttande, fåglar är ett annat mer direkt och påtagligt sätt att förstå dynamiken i fågelvärlden. Sträckräknandet har lång tradition i södra Sverige, men är en sentida företeelse uppe i norr. Frånsett specialstudier av fjällvråk under de goda lämmelåren på 1970-talet dröjde det fram till slutet av 1980-talet innan några Umeornitologer i större skala började räkna sträckande tättingar och vadare på sensommar och höst.
Därför var det först under sent 1990-tal som vi, med färgringmärkning som metod, kunde fastslå att inte många av övre Norrlands tranor flyttar via Hornborgasjön på våren och att en stor andel inte heller gör det under retursträcket. Övre Norrlands motsvarighet till Hornborgasjön heter i stället Söderfjärden och ligger utanför österbottniska Vasa. Detta inspirerande sträck av termikflyttande fjällvråk och trana har jag sedan åtta år nöjet att åtnjuta rakt över vår holmögård.
Men vad spelar då detta för roll, undrar vän av ordning. Jo, i och med att det händer så oerhört mycket ute i markerna och till havs nu, blottas flera kunskapsluckor om fåglars populationstillstånd och flyttvägar. Risken är överhängande att staten genom regering och myndigheter gör misstaget att tolka avsaknad av flyttfågeldata som avsaknad av sträckande fåglar. Då drar man vidare lätt slutsatsen att det är fritt fram att bygga ut vindkraften i områden utan ornitologisk täckning. Att det bor färre människor som skulle kunna överklaga är nog ett annat skäl till det stora exploateringsintresset i glesbefolkade områden och till havs.
Vindenergibranschen, aktivt uppmuntrad av sittande regering, tillför i rasande takt ett onaturligt och nytt dödshot för flygande varelser på 70–400 meters höjd och till råga på allt över större delen av Europa. Det senaste i denna vindkraftsboom är som bekant att tusentals av dessa enorma maskiner föreslås placeras långt ute till havs.
Därför är det hög tid att vi som värnar om den levande miljön och de kvarvarande arternas välstånd i naturen verkligen beskyddar de cirka 540 fågeltaxa (arter, underarter och hybrider) som rapporterats i vårt land. Då den överväldigande mängden fåglar är flyttfåglar är det extra viktigt att proklamera fri lejd till och från landet för dem. Men ännu tycks inte staten bry sig om att hålla ens huvudlederna fria från dödsfaror.
Skyddar vi de viktigaste flyttfågellederna, inklusive rovfåglarnas ”termikflaskhalsar”, hjälper vi samtidigt hundratusentals fladdermöss och hundratals miljoner insekter som också lever betydande delar av sina liv i luftrummet och migrerar, precis som fåglarna. De korsar alltså våra administrativa gränser oräkneliga gånger under sina liv.
Vi får ofta – inte minst i media och till och med på Naturvårdsverkets hemsidor – höra att väldigt mycket fler fåglar dödas av katter, bilar och fönsterrutor än av vindkraftverk. Detta må gälla rödhakar men definitivt inte reproduktionssvaga arter som örnar. Eller att fler örnar skulle dödas av tåg än av vindkraftverk, för att bara en bråkdel går att hitta under vindkraftverk. Det finns mycket att dryfta om sådana svepande, okunniga och försåtliga resonemang. Av utrymmesskäl lyfter jag här och nu endast några aspekter som sällan eller aldrig hörs från den gröna energisektorn, de klimatarbetande politiska partierna eller media.
För det första kan vi självklart inte acceptera en ny dödsorsak bara för att den eventuellt skulle bedömas vara lägre än andra dödsorsaker.
För det andra är det viktigt att jämföra saker och ting på ett rättmätigt sätt. Vindkraft och tågtrafik spelar till exempel inte ens i samma liga. Olika energislag ska jämföras med varandra likaväl som olika transportmedel. Vid en sådan jämförelse framkommer det att vi i Sverige inte har något energislag som dödar fler fåglar, fladdermöss och insekter än vindenergin. Det gäller totalt och per producerad energienhet.
För det tredje är ingen annan i Sverige aktuell energiform så arealkrävande som just vindkraften. Dess infrastruktur i form av vägar, diken, kablage och ledningar kan ödelägga tidigare ostörda och därmed faunistiskt rika områden. Hur det ska bli ute till havs är det egentligen ingen som vet, men det börjar bli rätt många som hoppas att det ska gå bra. Ansvariga myndigheter tycks ha svårt att sätta ned foten och ta konsekvenserna av de påtagliga problem som felplacerade vindenergianläggningar orsakar. Vidare undanhåller man gärna proportionerna av den storskaliga utbyggnad som anses vara nödvändig för den gröna omställningen. Att det stora elbehovet i själva verket kommer sig av aningslösa beslut om att ”gå före” eller ”öka ledningskapaciteten” inom EU lyfts heller sällan till ytan.
Ansvaret för att ordna upp den rådande situationen har staten genom offentlig sektor. Varför anställs inte hundratals kompetenta fältbiologer i dessa utbyggnadens tidevarv, så att kunskapsluckorna snarast täpps till? Som det är nu misstänker jag att merparten av de 250 miljoner kronorna för miljöövervakning bekostar kontorsarbete i stället för insatser ute i den verkliga naturen – som tyvärr sedan får ta konsekvenserna av aningslösa tjänstemannabeslut.
Avslutningsvis, ponera om blott en promille av de 500 miljarder skattekronor, som regeringen verkar vilja subventionera havsbaserad vindkraft med, i stället skulle allokeras till fågelstudier ledda av politiskt fristående regionala fågelföreningar. Då hade ett stort antal riktigt kompetenta fältornitologer i ett nafs haft 500 miljoner kronor att inventera och sträckräkna för! Skulle vi nöja oss med en miljondel blev det ändå 500 000 kronor. Men det vågar väl ingen politiker föreslå?
Per Hansson - Forskare, ornitolog och fältbiolog, fil mag i markoch miljörätt
