Under hundratals år var prästernas, munkarnas och nunnornas sång i de medeltida kyrkorummen som en smal ljusstråle i mörkret. Den stilla enstämmiga sång som numera kallas gregoriansk var allenarådande.

Utifrån ett inre behov, viljan att förhöja prisandet av Herren, ökade gradvis det inre ljuset i sången och behövde söka sig nya vägar. Spontana fördubblingar i oktaver var tillsammans med växlingar mellan solister och kör förmodligen de första utvidgningarna av kyrkosångernas uttryck.

Så fann man, kanske genom spontan improvisation, kanske utifrån musikteoretiska funderingar, att samsång i kvarter, där samma melodi sjöngs med fyra toners avstånd mellan två stämmor, var en Gudi behaglig gärning. När man nu kunde växla mellan solo och kör och mellan unison sång och parallell sång i kvarter hade de kyrkliga kreatörerna tillsammans skapat nya musikaliska former med nya uttrycksmöjligheter.