I veckan har Kinas president Xi Jinping skapat rubriker genom att i sitt tal inför FN utfärda nya löften gällande klimatet. Enligt Xi ska Kina nå toppen av koldioxidutsläpp innan år 2030, och vara klimatneutralt senast år 2060.

Detta är värt att uppmärksamma då det är de första konkreta målsättningarna som Kina lägger fram i frågan. I Parisavtalet lovade man att börja minska utsläppen “kring år 2030”, men nämnde inget särskilt år vad gäller klimatneutralitet, alltså att släppa ut lika mycket eller mindre växthusgaser som man absorberar.

Det är en mycket viktig och ambitiös målsättning, som dessutom är helt nödvändig för att kunna snudda vid de globala klimatmålen och på vis undvika de värsta katastroferna som nuvarande klimatmodeller varnar för.

Det är därför också väldigt olyckligt att den ambitiösa målsättningen med största sannolikhet inte kommer att uppnås.

Låt mig först påpeka något som egentligen inte borde vara särskilt kontroversiellt. Nämligen att diktaturer – och i synnerhet kommunistiska diktaturer – historiskt sett har för vana att säga vad såväl den egna befolkningen som omvärlden vill höra.

Framför allt så har diktaturer för vana att avge löften om en lysande framtid, som sedan dock väldigt sällan materialiseras.

Exempelvis har Xi Jinping bara de senaste åren lovat att erbjuda utländska aktörer tillgång till den kinesiska marknaden, upphöra med militariseringen av Sydkinesiska havet, respektera etniska minoriteters kultur och garantera Hongkongs självstyre.

Inget av dessa löften har infriats, och det finns få anledningar att tro att diskrepansen mellan retorik och verklighet skulle se annorlunda ut när det kommer till klimatet. Snarare tvärtom.

För trots att Kina fortfarande stannat i Parisavtalet, som trädde i kraft 2016, så offentliggjorde man samma år planer på att öka kapaciteten i landets kolkraft med 19 procent. Denna prioritering fick till följd att Kinas utsläpp av växthusgaser de senaste åren ökat enligt följande:

* 2017: 1,4 procent
* 2018: 2,3 procent
* 2019: 2,6 procent

Det är alltså en stegrande ökning vi ser vad gäller Kinas utsläpp. Och det är sannolikt att samma trend kommer fortsätta i många år till. För som jag skrev här på InBeijing förra månaden, så bygger Kina just nu fler kolkraftverk än resten av hela världen tillsammans.

Min text utgick från en rapport av Global Energy Monitor, en NGO baserad i San Francisco, i samarbete med Centre for Research on Energy and Clean Air med säte i Helsingfors.

Rapportstatistiken gav vid handen att Kina under första halvåret 2020 färdigställde 11,4 gigawatt ny kolkraft, vilket var 62 procent av alla nya kolkraftverk globalt.

Dessutom påbörjade Kina under samma period byggnationen av kolkraftverk med en kapacitet på 12,8 gigawatt, eller 86 procent av den globala mängden. Man gav vidare grönt ljus till ytterligare 53,2 gigawatt, vilket motsvarar 90 procent av all kolkraft som godkändes för konstruktion.

Enligt rapporten har Kina därmed i dag över 250 gigawatt ny kolkraft som redan är under konstruktion eller som snart ska börja byggas. Detta är mer än dagens totala kapacitet i USA (246,2 gigawatt) eller Indien (229 gigawatt).

Det är värt att notera hur utsläppen under samma period minskar betydligt på andra håll i världen. Donald Trumps retorik till trots, så minskade USA:s utsläpp av växthusgaser i fjol med två procent, och är nu de lägsta på 25 år.

I EU minskade utsläppen i fjol med över fyra procent. Europakommissionens ordförande Ursula von der Leyen meddelade vidare förra veckan att EU skruvar upp sina klimatmål genom att sikta på en utsläppsminskning på 55 procent fram till år 2030, snarare än de 40 procent man förband sig till när Parisavtalet tecknades.

Enligt von der Leyen utgör covid-19 en ny möjlighet att ställa om ännu snabbare vad gäller utsläppen av växthusgaser. I Kina fungerar det ironiskt nog närmast tvärtom.

Ofta har ju Kinas politiska system i form av en starkt toppstyrd enpartistat framhållits som en av anledningarna till att landet skulle kunna vidta snabba klimatåtgärder. Men samtidigt är ekonomisk tillväxt en av de grundläggande förutsättningarna för att bevara det politiska systemet, inklusive partiets maktmonopol.

Då Kinas ekonomi, som redan innan covid-19 växte långsammare än på 25 år, nu får sig ytterligare en törn i och med pandemin så måste åtgärder till för att garantera snabb tillväxt. En sådan skapas inte med hjälp av grön energi, utan av nyinvesteringar i kol, stål och andra energiintensiva sektorer.

Detta kan bland annat ses av att kapaciteten för de nya kolkraftverk som Kina godkände under årets sex första månader var större än de föregående två åren tillsammans.

Det kan också ses av att Kinas investeringar i förnyelsebar energi minskade med 8 procent i fjol, medan samma utgiftspost i USA ökade med 28 procent.

Att Xi Jinping i sitt tal i FN i veckan inte gav några som helst detaljer om hur klimatneutraliteten till år 2060 ska uppnås, beror sannolikt på denna bleka statistik. Samtidigt är Xi givetvis väl medveten om att det är precis denna målsättning som omvärlden vill höra, särskilt då Kina just nu tampas med USA om omvärldens gunst, då de diplomatiska relationerna mellan världens två mäktigaste länder är sämre än på flera årtionden.

En annan rapport från Global Energy Monitor visade vid årsskiftet hur kapaciteten för kolkraft i alla världens länder undantaget Kina hade minskat med 8 gigawatt under de senaste 18 månaderna. Under samma period ökade dock Kina sin kapacitet med 42,9 gigawatt, “trots löften om att begränsa användningen av kol”.

Det är alltså ingen överdrift att påstå att det är utvecklingen i Kina som är avgörande för huruvida de globala klimatmålen kan uppnås. Därför är det frestande att köpa Xi Jinpings nya klimatlöften rakt av. Det är också enklast så, eftersom det finns få möjligheter för omvärlden att kontrollera framsteg eller implementering.

Men givetvis är det också potentiellt mycket ödesdigert. Att redan nu stämma upp i hyllningskörer till Xi Jinping, riskerar istället resultera i minskade påtryckningar för att Kina ska vidta åtgärder för att minska utsläppen på riktigt.

En nyckelindikator är utan tvekan Kinas nästa ekonomiska femårsplan, som sträcker sig mellan åren 2021-2025. Kommer investeringarna i förnyelsebar energi där fortsätta minska, samtidigt som mer resurser satsas på att ytterligare expandera kolsektorn och tunga industrier i syfte att åstadkomma omedelbar tillväxt?

Då Kina i skrivande stund bygger fler kolkraftverk än resten av världen tillsammans så är i alla fall en sak säker: Se på vad som egentligen görs i Kina, snarare än att blott lyssna på regimens vackra ord.

Denna text publicerades först på nyhetsbloggen InBeijing. Den återges här med författaren Jojje Olssons tillstånd. Åsikterna som uttrycks i artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Jojje Olsson är journalist och författare bosatt i Taipei sedan 2016. Han levde tidigare i Peking i åtta år, men är nu svartlistad från Kina på grund av sitt arbete. Jojje har skrivit för över 100 svenska tidningar och jobbar nu på sin sjätte bok om Kina. Han har sedan 2010 drivit bloggen InBeijing, som är Sveriges största nyhetssida om Kina. Här finns också InBeijings nyhetsbrev.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.