Vår bild av Amor har länge varit den av en kerub, en ängel i barngestalt med pil och båge, men så har vi inte alltid tänkt oss kärlekens gud.

Berättelserna i den grekiska mytologin ser olika ut beroende på källa och tidsperiod. Före 700 f.Kr. var Amor – eller Eros som grekerna kallade honom – ett ursprungligt väsen; det var inte föreningen mellan man och kvinna som gav honom liv, utan Eros kom föräldralös till världen av en kraft sprungen ur mer grundläggande materia. Han var inget litet barn, han var en smärt och stilig yngling. Han var beväpnad och busig, på gränsen till brottslig, men han överlevde för att senare dyka upp i kristna, romantiska och kommersiella sammanhang.

Efter 700 f.Kr. menade man att Eros var son till Afrodite, som var kärlekens och skönhetens gudinna, och att han hade ärvt sina vingar från sin far, guden Hermes, budbäraren. Eros bar med sig två uppsättningar med pilar i sitt koger: guldpilar för kärlek och blypilar för förakt, och det hände att han använde sig av båda på ett och samma kärlekspar. Han ansågs vara en sann gud och tillägnades en helgedom på Akropolis norra sluttning, en plats som han delade med Afrodite. Den gudomliga statusen kom han att behålla.

Som västvärldens mytologiska kärleksambassadör har han tagit sig till de mest avlägsna delarna av världen.

Under romartiden var Amor, som han nu kallades, kärlekens gud i alla aspekter, från passion till fruktsamhet. Romarna menade att hans föräldrar var Mercurius och Venus. Under denna period förändrades han till en yngre variant och man ansågs som lyckosam om man fick ta emot en av hans pilar. Det ofog han ställde till med var nu begränsat till att göra hans mor Venus frustrerad. När hon begärde av Amor att få den vackra prinsessan Psyche förälskad i ett monster, så förälskade han sig själv i henne och gjorde henne dessutom till en odödlig.

Såsom lidelsens gud må han ha verkat malplacerad i det medeltida Europa, men till och med de mest hängivna kristna vägrade släppa taget om honom. Däremot tolkade man nu Amor moraliskt och ansåg att han förespråkade ett oanständigt liv.

Teodulf av Orléans, författare under Karl den stores regeringstid (747–814 e.Kr.), fick Amor att framstå som en illasinnad figur som lockade människor till ett syndigt leverne. Han menade att kogret motsvarade Amors depraverade sinne och att de förgiftade pilarna sköts med en pilbåge stöpt i bedrägeri. Hans fackla sades brinna av lustfylld passion. Denna kultur var den första som skildrade Amor naken – ondskan skulle vara omöjlig att dölja.

Mot slutet av medeltiden avtog förmaningarna om att hålla sig borta från Amors världsliga synder eftersom behovet hade övergått i ett annat: förskönad hövisk kärlek. Det finns gott om exempel på denna bland illustrationerna av ”Le Roman de la Rose” (Romanen om rosen), den franska allegoriska dikten från 1200-talet av Guillaume de Lorris och Jean de Meun. Den lästes flitigt under renässansen och sågs som en redogörelse för hela den romantiska kärlekskonsten.

Under barockperioden (1600–1750) ersatte man guden Eros med skaror av lekfulla amoriner.

Med detta i bagaget tog Amor steget in i renässansen där konstnärer började porträttera honom som ett barn. Gradvis blev han allt yngre, snart var han till och med ett spädbarn, och dessutom mångdubblades han. Västvärlden hade vid denna tid börjat intressera sig för den klassiska konsten och då fick de grekiska eroterna (Eros i plural) fäste; de kerubiska barnen kallades nu amoriner och var vanligt förekommande i mytologiska scener. Under barockperioden (1600–1750) ersatte man guden Eros med skaror av lekfulla amoriner.

Även viktorianerna menade att kärleksförmedlingen hanterades av ungefär samma lekfulla, brokiga skara. Lyckönskningskort från den epoken vittnar om smått kaotiska känslotillstånd, men förmaningarna om lustans faror rensades bort av den mer lätta och eleganta viktorianska ordningen.

Amor har stått sig genom tiderna och har som vi sett förknippats med allt från oanständighet till lekfull romantik. Som västvärldens mytologiska kärleksambassadör har han tagit sig till de mest avlägsna delarna av världen, och även om den gudomliga kopplingen har försvagats är det inte troligt att slutet skulle vara nära för den en gång så dyrkade guden.

Eftersom Amor har överlevt såväl romerska krig och medeltida demonisering som renässansens mångfaldigande och viktoriansk höviskhet är hans väg genom vår moderna tid ofrånkomligen till för mer än dejtingsajter och motiv på t-shirts. Kärlekens kraft går bortom allt krimskrams, och Amor är själva sinnebilden för denna kraft. Låt oss ära det som Amor står för, oavsett i vilken form vi stöper honom. 

Charles Timm
[email protected]