Årsmötenas tid är inne
Anteckningsböcker bundna i klassisk japansk stil. Foto: Anton Nilsson


Vi är i årsmötenas tid. Den tid på året då Sveriges föreningar samlas för att omforma sina styrelser, lägga upp nya planer för året och redogöra för föregåender års budgetar.

Flera föreningar har hållit sina möten, flera har det inte. Olika makerspace och hembygdsföreningar lägger upp nya planer. I korthet är detta en omskapande och reflekterande tid för stora delar av Sveriges kulturliv.

Jag har länge varit aktiv i olika föreningar, suttit på både meningsfulla och meningslösa möten. Det är lite som vår demokrati i miniformat. Vi både har och inte har inflytande, vi både lyckas och misslyckas med våra åtaganden. Vi skapar visioner och försöker tillsammans uppnå något.

Det är ändå något djupt mänskligt över denna tid i föreningarna. Som att all oro för vad som gått fel får möta alla förhoppningar om vad som ska skapas under året. Ett avslut och en början.

Till slut står man där med en plan och det är där utmaningen börjar. Många föreningar inom konst och kultur runtom i landet drivs helt ideellt. Människor försöker få ihop sin vardag med frivilliga antaganden som riskerar kännas tyngre och tyngre ju mer vardagen på ens uppmärksamhet. Det kan vara som en kamp för att upprätthålla de ideal som fastställdes på detta möte.

Föreningarna i Sverige tar sig olika uttryck. Stora organisationer som svenska hemslöjdsföreningen och Sveriges allmänna konstförening har anställda som bär en del av arbetsbördan. Men även dessa föreningar hålls uppe av ideella krafter. Ofta tänker man att det är de stora bjässarna som konsthallar och museum som upprätthåller vår kultur men faktiskt finns det ett enormt kulturarv hos våra föreningar.

Runtom i landet finns det så kallade ”makerspace”- föreningar som tillhandahåller verkstäder och enklare utbildningar i olika typer av hantverk. Hemslöjdsföreningarna runtom i landet håller en stor bredd av utbildningar samtidigt som dom skapar kontaktnät mellan människor med liknande intressen.

Vi kallar det ideellt engagemang och hyllar de som engagerar sig, men det finns också många som ställer sig tvivelaktiga till att man lägger mycket tid och kraft på något som inte ger betalt. Det finns någonting inbyggt i oss som säger att det som är viktigt genererar pengar, lite som en misstänksamhet mot det som lärs ut gratis. ”Varför ställer du ut din konst gratis?”, ”Vad tjänar du på det?”.

Mitt vanliga svar på dessa frågor brukar bli att man i livet har ett lönearbete och uppdrag. Förhoppningsvis kan dessa två kombineras eller i alla fall sammanfalla på olika sätt. Uppdraget är det jag känner att jag måste göra. Det som jag mår dåligt av att undvika. Det som någonting djupt inom mig säger är det underbara. Jag måste arbete med hantverk och konst. Det går inte att undvika. Det är någonting inom mig som skriker om den där kraften inte får släppas lös.

För länge sedan band jag anteckningsböcker till alla i släkten. Vi brukar inte ge varandra julklappar men detta år fick alla varsin hemmabunden anteckningsbok. Varför? Det var inte på grund av givmildhet eller godhet och inte heller var det för att få uppskattning. Det var för att en kraft djupt inifrån mitt hjärta hade tvingat mig att tillverkar en stor mängd anteckningsböcker. Visst kunde jag arbeta för att sälja dessa böcker men det var liksom inte syftet. Jag har mitt lönearbete och inom mig fanns ingen kraft som ville att jag skulle sälja böckerna, det var just då inte mitt uppdrag.

Vi är som sagt inne i årsmötenas tid. Den tid då alla som inte får betalt ska åta sig jobbiga, svåra, utmanande och underbara uppdrag för att vid nästa årsmöte våndas över de fel de gjort och allt de inte hann med. Vi är inne i tiden då galningarna ska väljas, då vi ska hitta dessa människor som brinner för sina uppdrag och hamnar där för att dom inte kan annat.

Från och till funderar jag på hur vi kan göra för att inte bara hitta dessa människor utan även hur vi kan skapa dom. Inte för att pressa folk att älska konst, men hur kan vi skapa en miljö som göder intresserade människor? Jag har en vän som älskar trädgårdar och vill att jag ska köpa en bredgrep. Jag bor i ett helt nybyggt hus där det kört tunga fordon på hela gården under bygget. Dessa fordon har pressat ihop marken och förstört det naturliga djurlivet under markytan.

Bredgrepen ska stickas ner i marken och luckra upp jorden under. Om detta görs börjar djurlivet där att frodas. Maskarna krälar uppåt i den uppluckrade jorden och livet på ytan kommer att blomstra. Ibland funderar jag på vilka bredgrepar vi använder för att låta människor i vår närhet blomstra. För att låta det ideella engagemanget frodas.

Sveriges nya satsning inom nationell och internationell nyhetsjournalistik i tryck. Teckna din provprenumeration idag – endast 99 kr, avslutas automatiskt – klicka på bilden nedan för mer info: