Det här är en berättelse om ett samtal mellan två munkar som bodde ensamma i ett tempel. Den unga munken beklagar sig över att deras tempel är litet och oansenligt. Den äldre munken svarar med en motfråga som ger den unga munken en ny insikt.
En gång fanns det ett litet tempel där det bara bodde två munkar, en ung och en äldre. En dag började den nedslagna unga munken beklaga sig för den äldre och sade: ”Det är bara två munkar i det här lilla templet – ni och jag. Folk talar illa om mig bakom min rygg varje gång jag går ner för berget för att tigga om allmosor. De säger att jag är bråkig.”
”Besökare i vårt tempel lämnar inte ens tillräckligt med pengar för att vi ska kunna köpa rökelse. Mästare, hur ska vårt tempel bli ett stort tempel där klockorna hörs ringa oavbrutet som ni sade en gång”, fortsatte den lilla munken där han satt i det medfarna lilla templet.
Den gamle munken lyssnade med slutna ögon, men sade inte ett ord. Den unga munken fortsatte mumla fram sitt beklagande. Till slut öppnade den gamla munken sina ögon och bröt sin tystnad med en fråga: ”Nordostvinden blåser hårt. Det snöar och är extremt kallt. Fryser du?”
”Ja, mina fötter är frusna och domnade, svarade den huttrande lilla munken.” Då föreslog den gamla munken att de skulle gå och lägga sig tidigt den kvällen.
”Ett ensamt tempel i en öppning bland bergstopparna”, bläckteckning på silke av Li Cheng. The Nelson–Atkins Museum of Art, Kansas City. Public Domain.
När de legat till sängs en stund, frågade den gamle munken: ”Är du varm nu?”
”Ja, jag känner mig så varm som om jag låg under solens strålar”, svarade den yngre.
”Täcket i sängen är alltid kallt, men om en människa sover under det blir det varmt”, sade den gamla munken. ”Tänk på det: Är det täcket som gör dig varm eller är det du som gör täcket varmt?”
”Hur kan täcken ge värme till människor? Det är uppenbart att det är människan som ger värme till täcket”, sade den unga munken.
Den gamle munken fortsatte att utmana den yngre och sade: ”Om täcken inte ger värme och vi måste ge täckena värme först, varför behöver vi då täcken över huvud taget?”
Den unga munken tänkte efter och utbrast: ”Täcken kan inte ge oss värme men de kan behålla värmen åt oss”.
Den gamla munken log. Han frågade sin lärljunge: ”Ifall munkar som skanderar skrifter är som människor som ligger under ett tjockt täcke, är inte alla kännande varelser de tjocka täckena isåfall?
”Så länge vi är väldigt goda och omtänksamma kan vi värma täckena. Alla kännande varelser – de tjocka täckena – kommer då också att hålla sig till värmen”, förklarade den gamle munken. Kommer vi inte att bli varma när vi sover under ett sådant täcke? Kommer en oavbruten klockklang som ljuder i ett stort tempel fortfarande vara en dröm?
Plötsligt förstod den unga munken. Från och med den dagen gick han ner för berget tidigt varje morgon för att tigga om allmosor. Han fortsatte stöta på många människor som sade otrevliga ord till honom, men han bemötte dem ändå vänligt och artigt tillbaka.
Tio år senare hade Bodhitemplet blivit ett stort tempel med många munkar, och många människor kom dit för tillbedjan. Ständigt hördes klangen från klockorna i Bodhitemplet, där den unga munken nu var abbot i templet.
