Vad man egentligen gör när man "håller en sabel" på kinesiska
Cao Cao tittar på berget Nanping vid fullmåne innan slaget vid Röda klipporna. Målningen är utförd av den japansje konstnären Yoshitoshi.


”Spökskrivning” är ett ord som används när man skriver tal eller artiklar åt någon annan. Men på kinesiska har tecknet för ”att spökskriva” också betydelsen ”hålla en sabel”. Ursprunget till detta kan härledas till en berättelse om Cao Cao, kungen av Wei, under de Tre kungadömenas period.

Enligt boken ”Shishuo Xinyu” från Liu Songdynastin (420–479), blev Cao Cao berömd sedan han enat norra Kina och många minoritetsgrupper anslutit sig till hans rike.

Cao Cao – En tolerant och tillåtande härskare

En gång skulle Xiongnu, en sammanslutning av nomadstammar som levde i det område som idag är Mongoliet, skicka ett sändebud för att möta Cao Cao.

På den tiden var kinesiska män större än dagens manliga kineser. Enligt historiska noteringar var det vanligt att männen var omkring 180 centimeter långa. Men historiska arkiv och arkeologiska upptäckter talar för att Cao Cao bara var cirka 160 centimeter lång.

Cao Cao, som tyckte att han själv var klent byggd, tänkte att han kanske inte var den respektingivande bjässe som skulle kunna skrämma och övertyga sändebudet att hans rike skulle bli känt för sin styrka.

För att imponera på sändebudet från Xiongnu, beordrade Cao Cao sin undersåte Cui Yan att ta hans plats under besöket. Cui Yan var en lång och stilig man med ett långt skägg. Han placerades i mitten på kungens säng när sändebudet skulle tas emot. Medan Cui Yan talade med sin vackra röst stod Cao Cao bredvid sängen med en sabel i handen, som en vakt.

Efteråt var Cao Cao nyfiken på vilket intryck sändebudet fått vid besöket och skickade någon för att ta reda på vad han tyckte om kungen.

Sändebudet sade: ”Kungen av Wei såg ut att vara elegant, inflytelserik och enastående, men mannen med sabeln vid hans sida var extraordinär. Jag tror att han är en äkta hjälte.”

Människans inre kan avspeglas i det yttre. Och eftersom sändebudet från Xiongnu kunde identifiera en sann hjälte var han också en ovanlig person.

Från den stunden utökades betydelsen ”hålla en sabel” till att även beskriva en ”spökskrivare”.