Journalisten och författaren Jojje Olsson är inte längre välkommen i Folkrepubliken Kina, där han bott och verkat sedan 2007. Samtidigt som hans nya, starkt kritiska bok om Kinas utveckling de senaste åren var på väg ut, nekades han förnyat visum, och fick flytta till Taiwan. Epoch Times fick en intervju med Olsson om boken, flytten, svensk Kinabevakning och kinesiska propagandatroll.

Initierad svensk rapportering om Kina, från Kina, är en bristvara. I nuläget finns det bara två svenska heltidskorrespondenter i hela Kina, vilket, som Jojje Olsson konstaterar, är färre än i Helsingfors. Han ser hur en ond spiral av bristande intresse, kulturellt och geografiskt avstånd och, inte minst, allt sämre arbetsförhållanden för journalister i landet har bidragit till den här situationen.

Samtidigt skyfflar Kinesiska kommunistpartiet in ständigt större summor på propaganda och ”mjuk makt” i sina försök att skapa sig ett mer fördelaktigt narrativ och dra bort uppmärksamheten från dess enorma människorättskränkningar och inhemska problem.

LEDARE: Med ena armen bakbunden

Just därför är Olssons bok, ”Det nya Kina” med undertiteln ”Den repressiva stormakten”, synnerligen välkommen. På 300 lättlästa och rappa, men faktaspäckade sidor hinner han ge en god översikt av de viktiga frågorna – sociala, politiska, kulturella och ekonomiska – som dagens Kina står inför. De som troget följt Epoch Times Kinabevakning de senaste åren bör vara bekanta med mycket av det som tas upp, men för den som får sin Kinarapportering bara från större svenska medier är det här sannolikt en ögonöppnare – och en mycket viktig sådan.

”I svensk media finns ofta en tendens att försöka ‘balansera’ rapporteringen från Kina bara för sakens skull.”

– Jojje Olsson

Vill förmedla vad som faktiskt pågår

När jag läser tycker jag mig känna en viss ilska mellan raderna över hur förtrycket av civilsamhället ökar, militärmakten växer, utrikespolitiken blir allt mer aggressiv och självsäker, samtidigt som propagandaoffensiven mot väst går på högvarv och skördar framgångar. Men Olsson säger att det inte är så mycket indignation som drivit honom, som en vilja att förmedla vad som faktiskt pågår.

– I svensk media finns ofta en tendens att försöka ”balansera” rapporteringen från Kina bara för sakens skull. Anledningen till detta kan variera från ren och skär okunskap, till att man som journalist är rädd för att få kritik för att vara ensidig eller förlora sitt visum, sade han, och tillade att han sedan han svartlistades i Kina talat med flera utländska och även svenska etablerade journalister som uttryckt att de faktiskt är rädda för att vara alltför kritiska i sin rapportering.

Det här, tillsammans med den på ytan fortfarande kraftfulla ekonomiska tillväxten, har enligt Olsson fått många svenskar att tro att den politiska utvecklingen åtminstone ”går åt rätt håll” i Kina. Det är just den känslan som Olsson med sin bok – hans tredje om Kina – vill utmana, och ”lämna läsaren med en rättfärdig övertygelse att Kina har utvecklats åt fel håll vad gäller mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati sedan Xi Jinping blev president vid början av 2013”, som han uttrycker det.

Ofrivilligt miljöombyte

Samtidigt är han noga med att betona att han älskar Kina, det land där han bott de senaste nio åren. När han vägrades förnyat visum blev inte bara hans lägenhet och alla ägodelar kvar i Peking, utan även hans flickvän och alla vänner och bekanta.

Men även om omständigheterna kring flytten alltså var ”knappast idealiska” som han uttrycker det, så var tiden kanske ändå mogen för ett miljöombyte. Förutom det hårdnande politiska klimatet i fastlandskina började han även tröttna på den ökända smogen och de stigande levnadskostnaderna – och dessutom känna sorg över att se det gamla Peking rivas runt omkring honom.

– Taiwan är å andra sidan nästan ofattbart vackert och vänligt. Internet, tv, mobiltelefon, banker och allting annat fungerar utan strul vilket är en lika ovanlig som befriande upplevelse efter nio år i Kina, säger Olsson, som bedömer det som osannolikt att han någonsin flyttar tillbaka till Peking.

”Jag har fått hans identitet bekräftad av flera personer, bland annat en kinesisk advokat vars namn denne svensk har använt som falsk signatur för en av sina artiklar.”

– Jojje Olsson om ”nättrollet” som angrep honom efter svartlistningen

 

Att han kunde bli utkastad från fastlandet var något han så klart var medveten om, säger han, men han påpekar också att han alltid haft som policy att inte idka självcensur. Och han har också blivit allt mer kritisk i sin rapportering på senare år, allt eftersom han med besvikelse betraktat utvecklingen under den nuvarande administrationen.

Vänner som tidigare jobbat på ambassaden i Peking hade varnat för att regimen troligen har koll på även det som skrivs på svenska om Kina, men tidigare tog han det med en nypa salt. Då den franska journalisten Ursula Gauthier vid årsskiftet nekades visum på grund av sin kritiska rapportering började han dock ana att hårdare vindar blåste även för dem som skriver på mindre språk.

Angripen av troll

Olsson har själv ingen teori om exakt vad som ledde till svartlistningen.

– Någon trodde det berodde på att jag skrivit om känsliga frågor som Sydkinesiska havet och de kidnappade Kina-svenskarna [Gui Minhai och Peter Dahlin], och någon trodde till och med att det handlade om en bloggpost jag skrivit om en rapport om organstölder länkade till falungong och etniska minoriteter. Själv tror jag att det handlar om en sammantagen bedömning av dessa och flera faktorer, samt att min nya bok spelar in eftersom marknadsföringen började långt innan min visumansökan nekades, säger han.

När hans fall blev uppmärksammat i stora svenska medier fick han dessutom känna på kommunistpartiets nästa front i informationskriget: trollen. Någon som driver en sajt vid namn ”Kinarummet” började sprida svenska texter med märkliga, hopljugna angrepp på Olsson som person och journalist. Efter lite efterforskningar visade sig den här personen jobba från den kinesiska staden Chongqing och ha såväl flera medborgarskap som alias.

– Jag har fått hans identitet bekräftad av flera personer, bland annat en kinesisk advokat vars namn denne svensk har använt som falsk signatur för en av sina artiklar. Personen svarar dock inte på någon av alla sina mailadresser och heller inte på de telefonnummer som jag fått och ringt dussintals gånger, säger Olsson.

Den här attacken kan verka smått bisarr för svenskar, inte minst som den har en så uppenbar avsändare och tycks ha så obefintliga möjligheter att övertyga svenska läsare. Men så här opererar regimen, konstaterar Olsson.

– Det är inte ovanligt att kinesiska myndigheter värvar utlänningar för dessa eller liknande arbeten. Själv har jag en god vän som även han närmades av tjänstemän i just Chongqing, med erbjudande att samla information om utländska myndigheter i utbyte mot pengar och visum. Många utlänningar som kommer till Kina har en kanske inte alltid så lyckad yrkeskarriär i bagaget och blir då potentiellt lätta byten för smicker, uppmärksamhet och erbjudanden från kinesiskt håll.

Förblir avlägset

Från sin nya bas i Taiwan skriver Olsson nu på ännu en bok, denna gång en översikt över det moderna Kinas historia. Det är ett område där han ser ett tomrum inom svensk utgivning, trots att han upplever ett stort intresse bland svenska läsare. Dessutom fortsätter han att som frilansskribent och bloggare försöka öka intresset och förståelsen för Kina. Han är dock ”mycket pessimistisk” vad gäller möjligheterna att vända den rådande dåliga trenden i svensk Kinabevakning, säger han.

– I svenska mediehus råder besparingar, och under sådana omständigheter är det betydligt enklare att skriva om frågor som flyktingkrisen i Sverige eller valet i USA. Inte ens då kinesiska myndigheter kidnappade Peter Dahlin eller Gui Minhai blev detta förstasidesstoff i svensk media. Det om något är ett bevis på hur Kina förblir diffust och avlägset.

Jojje Olssons bok, ”Det nya Kina – Den repressiva stormakten”, finns ute nu. Den ges ut av Historiska Media.