En och en halv miljon kineser kan ha dödats av staten för sina organs skull
En ny rapport om organstölder i Kina analyserar alla kända center för organtransplantation i Kina, sammanlagt över 700 stycken. Illustration av Jens Almroth


En ny, mycket omfattande rapport om Kinas organstölder från samvetsfångar släpptes den 22 juni. Den visar att omfattningen av det här dödsmaskineriet, som Epoch Times rapporterat om i snart ett årtionde, är långt större än vad man tidigare misstänkt.

Transplantationskirurger i Kina verkar ha obegränsat med organ. Somliga klagar på att de måste jobba dygnet runt och genomföra operation efter operation utan vila. Andra försäkrar att de till och med har redan skördade reservorgan på lager om det skulle behövas. Vissa sjukhus kan få tag i organ inom några timmar, och andra berättar om hur de har satt in nya organ två, tre eller fyra gånger på samma patient om det första transplantatet sviktat.

Det här har pågått i Kina i över ett årtionde, utan något system för frivilliga donationer, och med uppskattningsvis bara några tusen dömda och avrättade fångar (som Kina hävdar att de tar sina organ ifrån) varje år. I telefonsamtal har kinesiska läkare sagt att den verkliga organkällan är en statshemlighet. Samtidigt har ett stort antal falungong-utövare försvunnit, och många som släppts ur fångenskap har senare berättat att man tog blodprov på dem när de satt fängslade.

GRANSKNING: Dödens sjukhus

Den 22 juni publicerades en rapport av ett litet team med hårt arbetande utredare som dokumenterar de kinesiska sjukhusens och transplantationsklinikernas hela ekosystem, ett system som har verkat i tysthet sedan millennieskiftet. Emellanåt är rapporten närmast häpnadsväckande detaljerad.

Sammanlagt hade dessa anläggningar kapacitet för att utföra mellan 1,5 och 2,5 miljoner transplantationer under de senaste 16 åren, enligt rapporten. Författarna misstänker att det i Kina har utförts mellan 60 000 och 100 000 transplantationer årligen sedan år 2000.

– Den yttersta slutsatsen av den här uppdateringen, och även av vårt tidigare arbete, är att Kina ägnar sig åt massmord på oskyldiga människor, sade en av författarna, David Matas, vid presskonferensen i samband med publiceringen, som ägde rum i Washington DC den 22 juni.

Rapporten, som har titeln ”Bloody Harvest/The Slaughter: An Update”, bygger vidare på de tre författarnas tidigare arbeten på det här området. Den släpptes strax efter att det amerikanska representanthuset officiellt krävt en utredning av organstölderna i Kina, och den ställer den explosiva frågan: Har det skett ett storskaligt medicinskt folkmord i Kina?

David Kilgour, David Matas och Ethan Gutmann, författarna till "Bloody Harvest/The Slaughter: An Update". Foto: Simon Gross

Stora vinster

Folkets befrielsearmés allmänsjukhus, vars jobb är att förse de högsta parti- och militärledarna i Kina med vård, är bland landets mest avancerade och välutrustade. Antalet organtransplantationer man genomför är en militär hemlighet, men i början av 2000-talet tjänade man det mesta av sina pengar på transplantationer.

”På senare år har transplantationscentret blivit den mest lönsamma vårdavdelningen, med bruttointäkter som gått från 30 miljoner yuan 2006 till 230 miljoner yuan 2010 – alltså nästan åtta gånger så mycket på fem år”, står det att läsa på sjukhusets hemsida. (I svenska kronor är det alltså från 37 miljoner till 287 miljoner.)

Folkets befrielsearmé var inte den enda vårdinrättningen som råkade på den här lukrativa affärsmöjligheten. Daping-sjukhuset i Chongqing, som är kopplat till Tredje militära medicinuniversitetet, har ökat sina vinster från motsvarande 45 miljoner kronor till hela 1,25 miljarder mellan slutet på 90-talet och 2009.

Till och med Huang Jiefu, Kinas talesman i transplantationsfrågor, sade till den respekterade affärstidskriften Caijing år 2005:
– Det finns en trend där organtransplantationer har blivit ett verktyg för sjukhus att tjäna pengar.

Hur dessa förbluffande bedrifter kunde klaras av på så kort tid när Kina inte hade något system för frivilliga donationer, när antalet dödsdömda fångar faktiskt minskade, och dessutom med väntetider för organ som låg på veckor, dagar, rentav bara timmar, är vad den drygt 800 sidor långa rapporten försöker utröna.

”Delar av rapporten, som tar med information från visselblåsare och kinesiska medicinska vetenskapliga artiklar, antyder att några av donatorerna kanske levde när deras organ togs ut.”

– Det här är extremt svåra saker att utreda, sade Li Huige, professor vid Johannes Gutenberg-universitetets medicinska center i tyska Mainz, och dessutom medlem av organisationen Doctors Against Forced Organ Harvestings råd, efter att ha tagit del av rapporten.

Den innehåller en genomgång av alla kända transplantationscenter i Kina – över 700 – och räknar på antalet sängar, beläggningsgrad, kirurgisk personal, utbildningsprogram, ny infrastruktur, väntetider för mottagare, antalet transplantationer man säger sig ha genomfört, användningen av läkemedel som förhindrar bortstötning, och mer därtill. Beväpnade med all denna data beräknar författarna att det totala antalet transplantationer övergår en miljon.

Den här slutsatsen är dock bara halva historien.

– Det är ett ofantligt system. Varje sjukhus har så många läkare, sköterskor och kirurger. Det är inget problem i sig; Kina är ett stort land. Men varifrån kom organen? frågar Li Huige.

Kroppar i fångenskap

Organ som ska transplanteras kan inte bara tas från döda kroppar och lagras tills de behövs – de måste tas om hand innan döden inträder, eller alldeles efter, och snabbt sättas in i den nya värden. Tajmingen och logistiken kring detta gör organmatchning till ett mycket komplext område i de flesta länder, med väntelistor och team som uppmanar till exempel olycksoffers anhöriga att ge samtycke till donation.

Men i Kina verkar ”donatorerna” sitta inlåsta och bara vänta på lämpliga mottagare.

Changzheng-sjkuhuset i Shanghai, ett stort medicinskt center under Folkets befrielsearmé, rapporterade att man utförde 120 ”akuttransplantationer av lever” fram till april 2006.

Akuttransplantation syftar på att en patient med ett livshotande tillstånd tas in på sjukhuset, och man inom bara några timmar eller dagar hittar matchande organ. Det här är något sällsynt i andra länder.

Men Changzheng-sjukhuset publicerade en artikel i den kinesiska medicinska tidskriften Journal of Clinical Surgery där man talade om sina framgångar med aktuttransplantationer. ”Den kortaste tiden som en patient fick ett organ på efter att ha kommit till sjukhuset var fyra timmar”, står det i artikeln.

På en enda vecka, mellan 22 och 30 april 2005, utförde sjukhuset 16 levertransplantationer och 15 njurtransplantationer.

Läkare bär på färska organ för transplantation på ett sjukhus i Henanprovinsen, Kina, den 16 augusti 2012. Foto: Skärmdump via Sohu.com

Zhejiang-universitetets första sjukhus publicerade en egen studie på samma område där man dokumenterar hur 46 patienter fick ”akuta levertransplantat” mellan början av 2000 och slutet av 2004. Det innebar i det här fallet att samtliga matchades mot en donator inom 72 timmar.

Till och med Kinas officiella levertransplantationsregister jämför i sin årliga rapport för 2006 antalet ”selektivt tajmade” transplantationer med akuttransplantationer. Det utfördes 3 181 vanliga transplantationer det året, och 1 150, lite mer än en fjärdedel, skedde genom akutmatchning.

De här fenomenen är extremt svåra, för att inte säga omöjliga, att förklara i enlighet med officiella uttalanden. Och de står som prima facie-bevis på att det finns en hel grupp människor som hålls fångna i beredskap för att man ska ta deras organ.

– Det här är väldigt känslosamt för mig, sade Wendy Rogers, en australisk bioetiker på Macquarie University, vars nära vän drabbades av leversvikt på grund av hepatit, och behövde en transplantation inom tre dagar för att överleva.

– Hon hade extrem tur som fick det inom den tidsramen. Men att genomföra 46 sådana i rad? Det är svårt att komma på någon annan sannolik förklaring än att man dödar på beställning, sade hon.

Delar av rapporten, som tar med information från visselblåsare och kinesiska medicinska vetenskapliga artiklar, antyder att några av donatorerna kanske levde när deras organ togs ut. Bland annat finns det vittnesmål från en före detta paramilitär polis som säger att han bevittnade en operation där man tog ut organ ur en levande människa utan bedövning, och även vittnesmål från en person som tidigare var anställd inom vården i Jinan.

Skulle utplånas

Författarna till den nya rapporten lutar sig mot tidigare framtagna bevis, men även nya rön, för att hävda att den grupp som primärt kan ha utsatts för detta är samvetsfångar, och framför allt utövare av falungong.

Falungong är en traditionell andlig metod som blev mycket populär i Kina på 1990-talet. Den innehåller fem meditativa övningar och dess utövare försöker leva enligt principerna sanning, godhet och tålamod. Staten gav från början sitt tysta stöd till falungong, och en officiell undersökning indikerade att det år 1999 fanns uppemot 70 miljoner kineser som utövade falungong – fler än det fanns medlemmar i kommunistpartiet.

Civilpoliser misshandlar och griper falungong-utövare på Himmelska fridens torg i Peking, 1999. Foto: Compassion Magazine

I juli 1999 drog regimledaren Jiang Zemin igång en nationell kampanj för att utplåna metoden. Han stötte till en början på motstånd från högt uppsatta partimedlemmar, men gjorde snabbt mobiliseringen mot falungong till ett sätt att befästa sin makt inom partiet, genom att befordra dem som var lojala, medan de som motsatte sig förföljelsen hamnade ute i kylan.

Organstölder som en metod att eliminera falungong-utövarna tycks ha inletts året därpå.

Falungong ser fram emot ett nytt Kina – Efter 17 år av förföljelse anas en ljusning

Bevis på att det här förekommer har funnits i över ett årtionde, men det här är första gången som den misstänkta dödssiffran varit så enorm, själva bevisvolymen så omfattande och statens centrala roll så tydlig.

De tre rapportförfattarna – David Kilgour, David Matas och Ethan Gutmann – har publicerat tidigare rapporter i frågan, men det här är första gången alla tre arbetar ihop. De blev själva förvånade över vad de hittade.

– När du var liten, plockade du någonsin upp en stor sten och såg allt kryllande liv under den – myror och insekter? Det är så det har känts att arbeta med den här rapporten, sade Gutmann, som är journalist till yrket, och vars bok i ämnet, ”The Slaughter”, publicerades 2014.

David Kilgour är en före detta ledamot av Kanadas parlament, och David Matas är en välkänd människorättsadvokat. De publicerade boken ”Bloody Harvest” 2009, efter att ha släppt den banbrytande rapporten med samma namn i juli 2006.

Under de senaste åren har de som försöker undersöka oegentligheterna kring Kinas transplantationsindustri generellt fått uppfattningen att omfattningen av organstölderna har gått ner avsevärt, eller åtminstone att falungong-utövare och andra samvetsfångar inte längre dödas för sina organ.

Författarna har dock kommit till slutsatsen att så inte är fallet.

– De har byggt ett enormt dödsmaskineri som de inte verkar kunna stoppa. Jag tror inte att det bara handlar om profit, jag tror att det handlar om ideologi, massmord och att dölja ett fruktansvärt brott, där det enda sättet att göra det på är att fortsätta att döda alla som vet om det, sade Gutmann.

Rapportens ryggrad, och den största enskilda delen, är en uttömmande genomgång av alla sjukhus i Kina där man vet att transplantationer utförs. Av de 712 sjukhus som identifieras så behandlas 164 individuellt, i detalj.

Organskördscenter

Nanjings allmänsjukhus, som lyder under Nanjings militärkommando, får två sidor i rapporten. Där diskuteras Li Leishis framgångsrika karriär. Han är grundaren till sjukhusets njurforskningscenter, och det finns till och med ett dokument från kommunistpartiet som förklarar att det är obligatoriskt att studera den ”modell” som han har etablerat. Li berömdes av regimen för att ha byggt ett av de snabbast växande njurtransplantationscentren i landet.

I en intervju från 2008 sade Li, då 82 år gammal, att han tidigare ofta hade utfört 120 njurtransplantationer om året, men att han nu ”bara” utför 70. En annan chefskirurg sägs ha utfört ”hundratals njurtransplantationer om året” runt 2001. Med elva chefskirurger och sex biträdande kirurger som arbetade med njurtransplantationer kan sjukhuset ha utfört omkring 1 000 transplantationer årligen, enligt rapporten.

Den här sortens häpnadsväckande transplantationsvolymer finns på sida efter sida i rapporten.

På Fuzhous allmänsjukhus, som också ligger inom Nanjings militärkommando, hade doktor Tan Jianming personligen lett 4 200 njurtransplantationer fram till 2014, enligt hans biografi på Kinas läkarförbunds hemsida.

Xinqiao-sjukhuset, som är kopplat till Tredje militära medicinuniversitetet i Chongqing i sydvästra Kina, uppgav att man genomfört 2 590 njurtransplantationer fram till 2002, varav 24 på en enda dag.

Zhu Jiye, chef för Pekinguniversitetets organtransplantationsinstitut, sade 2013:
– Det var ett år när vi genomförde 4 000 lever- och njurtransplantationer på vårt sjukhus.

Dramatisering av organstölder från falungong-utövare i Kina under en manifestation i Ottawa, Kanada 2008. Foto: Epoch Times

I juni 2004 publicerades en artikel i Folkets beväpnade polis medicinska tidskrift, där man bifogade en snygg tabell som visar att Pekings vänskapssjukhus och Nanfang-sjukhuset i Guangzhou hade genomfört över 2 000 njurtransplantationer i slutet av år 2000. Tre andra sjukhus uppger att de hade genomfört 1 000 var i slutet av det året. De flesta av dessa måste ha genomförts på bara något år, eftersom organtransplantationer var något exklusivt och relativt ovanligt i Kina fram till slutet av 90-talet.

Det är sjukhus efter sjukhus, sida efter sida med information om volymer som går att spåra direkt till officiella kinesiska publikationer. Den kommer från officiella tal som hållits, interna nyhetsbrev, sjukhushemsidor, medicinska tidskrifter, tidningsartiklar och annat.

Inte i något fall har man börjat prata om de här imponerande volymerna innan år 2000. Den massiva infrastrukturutvecklingen och kirurgutbildningsprogrammen började också komma först vid den här tiden – alltså strax efter att förföljelsen mot falungong inleddes.

Statlig mordmaskin

Den kinesiska regimens officiella linje när det gäller varifrån organen kommer har varierat över tid. 2001, när den första avhopparen från Kina hävdade att regimen använde dödsdömda fångar som organkälla, förnekade de officiella regimtalesmännen det, och hävdade att Kina främst förlitar sig på frivilliga organdonationer.

2005 började myndigheterna i stället antyda att dödsdömda fångar användes. Och efter att anklagelserna om organstölder från falungong-utövare framkom 2006 har man hävdat att dödsdömda fångar som gett sitt samtycke är den primära källan.

Men den skrämmande slutsats som långsamt växte fram i de efterforskningar som rapporten beskriver – den har nästan 2 000 fotnoter – är att hela industrin skapades avsiktligt och nästan över en natt, precis efter att en ny, rik källa till organ blev tillgänglig.

Det här antyds av den omfattande statliga inblandningen i industrin, både på central och lokal nivå. Från och med 90-talet började man privatisera Kinas hälsovårdssystem, och staten betalade bara för själva infrastrukturen; sjukhusen var tvungna att finansiera sig själva.

Levetransplantationscentret på Renji-sjukhusets transplantationssängar ökade i antal ryckvis: i slutet av 2004 hade man 13 sängar, men bara två veckor senare 23. 2007 var man uppe i 90, och 2014 var det 110.

Tianjins första centralsjukhus byggde 2006 en hel ny byggnad på 17 våningar med 500 sängar, bara för organtransplantationer. Det finns många sådana här fall, och i rapporten finns även foton på de ofta imponerande byggnaderna.

Organtransplantationer blev som nämnt en lönsam industri, och den politiska ledningen på central och lokal nivå sköt till pengar för forskning och utveckling, byggandet av palatsliknande nya transplantationsfaciliteter, och för att utbilda läkare till transplantationskirurger, varav hundratals i utlandet.

Tianjins första centralsjukhus. En av många platser i Kina där ett tyst massmord ägt rum det senaste årtiondet. Foto: Sjukhusets egen bild

En hel industri ny industri uppstod kring de inhemskt tillverkade läkemedlen för att förhindra avstötning av transplanterade organ, och sjukhus började utveckla sina egna konserveringslösningar för transport av organ mellan donator och sjukhus.

Som det står på Kinas medicinska universitet i Shenyangs transplantationscenters hemsida: ”Vi måste tacka staten för det stöd den ger till att kunna genomföra ett så stort antal transplantationer varje år. Särskilt Högsta folkdomstolen, Folkets högsta åklagarmyndighet, offentliga säkerhetssystemet, rättssystemet, hälsoministeriet och civilministeriet har tillsammans fört ut de lagar som slår fast att anskaffning av organ kräver statens stöd och beskydd. Det här är ett världsunikt system.”

Författarna till rapporten har inte velat ge någon uppskattad dödssiffra. Det är möjligt att flera organ i vissa fall har tagits från ett och samma offer, men fram tills 2013 hade Kina bara ett improviserat och lokalt baserat matchningssystem. Kinesiska kirurger har också klagat på hur många organ som går till spillo i Kinas transplantationsindustri, där man ofta bara utnyttjar ett enda organ per donator. Utifrån detta kan man dra slutsatsen att om mellan 60 000 och 100 000 transplantationer genomfördes årligen i Kina så kan så många som en och en halv miljon människor ha dödats.

China Medicine Report skrev i slutet av 2004, i sin summering av transplantationsindustrin: ”Eftersom Kina i nuläget inte har något interaktivt organdonationssystem så tas ibland bara en njure från en donator, och många andra organ går helt enkelt till spillo.”

LEDARE: Amerikanska kongressen fördömer organstölder i Kina – dags för svenska politiker att ta ställning

På presskonferensen uttryckte sig Matas så här i frågan: ”Det har förekommit att flera organ tas från samma person, men det är statistiskt sett obetydligt.”

Enligt Lan Liugen, biträdande chefskirurg på Folkets befrielsearmés 303:e sjukhus i Guangxi-provinsen så fanns det så sent som i början av 2013 bara två sjukhus i Kina som klarade av att anskaffa och transplantera flera organ från en enda donator.

– Den här sortens operationer är det bästa sättet att utnyttja donatorresurserna. I nuläget är det bara länder som USA, Tyskland och Japan som kan genomföra flera transplantationer från samma donator samtidigt, sade han.

Författarna kommer ut med rapporten vid ett tillfälle när opinionsklimatet i frågan tycks vara på väg att förändras: journalister är mer villiga att ta upp frågan; dokumentärer görs, och somliga har även vunnit priser; och antalet transplantationsläkare och etiker som får reda på hur Kinas transplantationssystem ser ut, och förfäras av det, växer.

Nyligen antog USA:s representanthus en resolution där man uttrycker oro över den här hanteringen i Kina, som ledamöter i anföranden kallade för ”monstruös” och ”vidrig”.

Den australiska bioetikern Wendy Rogers sade att hon upplever att folk har svårt att faktiskt ta in vad som händer i Kina.

– Jag fick förklara det i detalj för en tysk vän, som är bioetiker och arbetar med många svåra internationella frågor. Hon kunde bokstavligen inte tro mig, och frågade ”varför känner jag inte redan till det här?”, sade Rogers.