Det här är en översättning av en av de sista posterna från användaren @公元1874 (”Året 1874”) på Sina Weibo, som brukar kallas Kinas motsvarighet till Twitter. Kontot hade över 3,5 miljoner följare innan det stängdes. Den här texten togs bort av Kinas internetcensorer.

Nyligen stängdes mitt konto Gongyuan@1874 av censorerna på grund av en diskussion om kinesiska filmer.

Redan för flera år sedan blev jag faktiskt inbjuden att ”dricka te” [alltså bli förhörd av säkerhetspolisen] i samband med Yilishen-skandalen. Yilishen backades av en välkänd kommunal partisekreterare och en känd politisk stjärna [Bo Xilai och Zhao Benshan] men det gick ändå i konkurs. Yilishens ägare rymde och lämnade 80 miljarder yuan i skulder bakom sig, vilket orsakade många dödsfall och splittrade familjer.

Partisekreteraren befordrades och åkte till sydvästra delen av landet, och fallet mörklades. Folk diskuterade det på nätet. Jag hade hand om sajten på den tiden och blev uppringd av säkerhetspolisen för att komma in för ett samtal. Jag var tvungen att genomgå en kurs i korrekt tänkande, annars skulle de ha låst in mig i ett par veckor.

Vid den tiden brydde jag mig inte om politik. Ni kanske inte tror på det, men jag bryr mig fortfarande inte om politik. Många människor vet inte vad jag jobbar med. Jag gillar inte att prata om mitt jobb på nätet.

”Det här är ett land av ynkryggar”

Mitt jobb är att göra reklamfilmer, musikvideos och kändisfilmer. Det är väldigt romantiska saker, som inte har något med politik att göra.

Jag sade till mina vänner att jag inte är intresserad av politik, och det ledde till en konversation om politik. Jag kunde helt enkelt inte stå ut med det som jag såg omkring mig. Men jag har faktiskt alltid känt att sådana här diskussioner är meningslösa, eftersom jag inte har någon större makt, och det är svårt att få någon betydande ändring till stånd. De flesta av mina vänner hör till den så kallade medelklassen. De oroar sig för pengar hela dagarna, eller vilka möbler och bilar de ska köpa, och hur dyrt det är för deras barn att gå i skolan utomlands.

” Sun Yat-sen sade en gång att politik har funnits så länge som det har funnits människor. Politik är en del av livet. Du säger att du inte bryr dig om politik, men förr eller senare hinner politiken ikapp dig.”

Jag har en vän i Hongkong som skickar sitt barn på ridlektioner. Det kostar 20 000 Hongkongdollar i månaden [ungefär 17 500 kronor]. Han gör det helt av sociala skäl, så att hans barn ska kunna umgås med barn från rika familjer, så att han själv ska kunna träffa några av föräldrarna.

Det finns många andra sociala tillställningar i Hongkong, men han deltar aldrig i dem och bryr sig inte om dem.

Jag var sådan förut. Men ibland förändras man av saker, fastän man inte bryr sig om dem.

Jag vill tala om två små händelser.

Jag bodde i Peking i tio år och fick många vänner där. En av dem var Wang Dali, en infödd Pekingbo. Han bodde tidigare i Dongcheng. Efter att deras hus revs bodde hans föräldrar i en liten lägenhet i Nancheng. De använde sina sparade pengar för att köpa ett ställe i ett nytt område i Dongsihuan. Hans levnadsstandard är rätt hög, och han lade 1,3 miljoner yuan på ombyggnader. När han äntligen hade flyttat in började han få återkommande hudutslag, och tappade håret.

Senare kom de på att det var problem med vattnet. Det låg en plastfabrik där tidigare, och nu var marken förgiftad.

När det här området utvecklades sade miljöskyddsbyrån åt utvecklaren att de måste sanera marken, vilket skulle ha kostat 90 miljoner yuan. Vad gjorde utvecklaren? Han mutade tjänstemännen med ett par miljoner yuan och så fick han certifikatet ändå.

Nu måste [min vän] gå till offentliga badhus för att tvätta sig och dricka flaskvatten. Han har levt så här i två år. Ingen bryr sig.

Han lade över en miljon yuan på att fixa till det där stället. Han ville ha ett bra liv.

Ingen bryr sig om honom eller de andra i hans område. Ingen vågar berätta om det. Det kom inte ens på nyheterna.

”I fjol stängdes mitt konto tre gånger. De två första gångerna handlade det om att jag diskuterade politik… Den här gången var det för att jag diskuterade kinesisk film.”

En annan vän till mig från Peking arbetade med fartygsfrakt. Hans fru kom från Tianjin. Han hade alltid velat ha en villa. Hans inkomst var hög, men en lägenhet i Peking kostade över 10 miljoner yuan. När han äntligen lyckades få ihop till handpenningen blev hans svärfar sjuk, och hamnade på sjukhus. Han hade ingen sjukförsäkring, så min vän fick betala hans behandling. Efter ungefär sex månader dog hans svärfar.

Det fanns inga pengar kvar till villan. Hans svärmor hade dålig hälsa, och han och hans fru fick hälsa på henne ofta. De funderade på att köpa en villa i Tianjin. Det verkade vara ett bra alternativ, eftersom husen i Tianjin var billigare, och de hade råd med en villa. Samtidigt kunde de ta hand om hans svärmor.

Efter att ha kollat runt länge köpte de till slut ett rätt fint flervåningshus på 160 kvadrat. Det var mycket billigare än i Peking. De använde pengarna de fick över till handpenning på en BMW X5.

Varje dag åkte han på motorvägen till jobbet i sin bil. Han gillade att köra bil. Han var lycklig.

Sedan blev hans fru gravid och stannade hemma med sin mor. Svärmodern bodde på övervåningen och de bodde på bottenvåningen. Hon var snäll, så familjelivet var väldigt harmoniskt.

Allt var bra, tills en enorm explosion inträffade. Deras hus skakade, och grunden verkade röra på sig. Hus i närheten rasade. Han sade att det var som i filmen ”Independence Day”.

Det var den stora kemiska explosionen i Tianjin 2015, som blev en världsnyhet. Myndigheterna ordnade ett hotellrum åt dem i närheten. När han gick hem för att hämta lite saker var huset omringat av polis, som inte ville släppa in honom.

Tillsammans med flera andra som bodde i området smög de ändå in en dag, och då märkte han att hans hus hade plundrats – det var en enda röra. När han klagade hos myndigheterna sade de att han fick ”respektera den allmänna situationen”.

Efter några månader hittade fastighetsutvecklaren ett testföretag som sade att det inte var några säkerhetsproblem med huset, och att de kunde bo kvar.

Han frågade hur de skulle kunna bo där, för det var en enorm spricka i en av väggarna. Hans mäklare sade att han kunde laga den med lite cement.

Han och hans familj har fått hyra in sig på ett ställe i Tongzhou.

Huset bara står där, oreparerat, med en stor spricka.

”Jag tillhör den så kallade ‘medelklassen’, och allt jag äger och har kan försvinna när som helst. Jag trodde att jag hade makt, men det var ingenting.”

Jag funderade på att sätta titeln ”Att leva i den kinesiska medelklassillusionen” på de här två historierna. Men eftersom det garanterat skulle tas bort från nätet så beslöt jag mig för att låta bli.

Varför kallar jag det för en illusion? För att när som helst som du tror att du har fått till ett bra liv så kan det plötsligt bara försvinna.

Mina vänner och jag tjänar hyggligt med pengar varje månad. Vi har råd med ett bekvämt liv i en stor stad. Men det här livet kan försvinna, av vilket skäl som helst – förgiftad mark, farliga ämnen som lagras i närheten eller till och med smog.

Allt det här har med politik att göra. Sun Yat-sen sade en gång att politik har funnits så länge som det har funnits människor. Politik är en del av livet. Du säger att du inte bryr dig om politik, men förr eller senare hinner politiken ikapp dig.

Så jag ville göra mitt bästa för att bry mig om politik och förändra samhället. Men jag var väldigt naiv.

I fjol stängdes mitt konto tre gånger. De två första gångerna handlade det om att jag diskuterade politik och uttalade mig till stöd för Zhao Wei [assistenten till människorättsadvokaten Li Heping]. Jag kunde begripa varför de stängde mitt konto då.

Den här gången var det för att jag diskuterade kinesisk film.

I dag såg jag att flera sångares samlingsskivor har plockats bort från hyllorna. Nu är det filmens, tevens och musikens tur att fördömas som politisk.

Jag har faktiskt kommit till den ödmjuka slutsatsen att min makt är alltför liten. Jag tillhör den så kallade ”medelklassen”, och allt jag äger och har kan försvinna när som helst. Jag trodde att jag hade makt, men det var ingenting.

Det är meningslöst att bry sig om samhället, aktuella frågor, folks sysselsättning och uppehälle.

”Förändra världen bit för bit” låter väldigt vackert. Men det finns ingen mening med att göra det.

Jag kan inte förändra världen, allt jag kan förändra är mig själv.

Innan jag fyllde 25 hade jag aldrig ens tänkt på att emigrera. Nu jobbar jag hårt på det.