Att hjälpa andra att lyckas ger egen framgång


Zheng Xuan var en inflytelserik och högt aktad lärd man under den Östra Handynastin. Han studerade och skrev ett stort antal kommentarer om konfucianska klassiker, och anses vara en av den tidens mest betydande författare om konfucianismen.

Zheng var i färd med att skriva anteckningar till boken ”Zuo Zhuan”, en verk med kommentarer kring den gamla kinesiska krönikan Vår- och Höstannalerna. Han hade ännu inte slutfört arbetet.

En dag stannade han till på ett värdshus och mötte där en man som kallades Fu Zishen, som också bodde där. De två männen hade inte träffats tidigare och kände inte varandra. Zheng råkade höra när Fu Zishen stod utanför värdshuset och pratade med en annan man om sina planer att skriva anteckningar till Zuo Zhuan. Zheng lyssnade en lång stund och insåg att det mesta av Fus tankar påminde om hans egna.

Zheng gick fram till Fu och sade: ”Jag har alltid velat skriva anteckningar till Zuo Zhuan, men de har aldrig blivit färdigställda. När jag nu lyssnat till dina ord insåg jag att de flesta av dina tankegångar liknar mina. Så nu vill jag överlämna alla mina anteckningar till dig.”

På så sätt hjälpte han Fu att lyckas med sina anteckningar till boken.

För dagens forskare skulle det vara ganska otänkbart att ge bort sin forskning till andra – man skulle åtminstone vilja stå som medförfattare. Men de gamla kineserna lade stor vikt vid att samla dygd. De trodde att när Gud välsignar en människa är det tack vare att personen nått en viss moralisk standard, inte för att han var smart.