Är du redo att lyssna?
En enkel ändring i beteende kan förbättra relationen markant
Att verkligen lyssna kräver att vi lägger allt annat åt sidan och ger någon vår fulla uppmärksamhet. Det här är en handling av kärlek som ibland kräver mer avsikt än vi kanske tänker oss. Foto: S. Hermann & F. Richter/Pixabay


Ava ville berätta för sin man om en oroande och upprörande dispyt som hon hade haft med sin syster. Hon ville bearbeta upplevelsen; hon ville få hans förståelse och empati. Hon ville bli hörd.

Men när hon försökte dela sina tankar och känslor om situationen verkade hennes man irriterad över att behöva lyssna. När hon ville tala om detaljer i hennes liv, saker som inte direkt hade med honom att göra, så var det som om han knappt kunde stå ut med att lyssna.

Hon beskrev hur hon fick kämpa för att få in hans uppmärksamhet i rummet, dra iväg honom från hans egna tankar, där han tydligen ville stanna. Hon blev utmattad av att behöva få tag i och behålla hans uppmärksamhet.

Sådana här upplevelser kommer regelbundet upp i min parterapi, både för män och kvinnor – en partner som får dig att känna det som att det är ett irritationsmoment eller en börda att behöva fokusera på ditt liv; någon du behöver dra in för att få ge uppmärksamhet.

När ett pars främsta problem handlar om att lyssna så innebär det att de har ett större arbete framför sig. Att lyssna är en handling av kärlek. Med det sagt, när att lyssna är problemet, så är det mycket möjligt att det handlar om en komplex, smärtsam barndom, ofta tidigt i uppväxten. Ibland har vi dock tur och frågan om att lyssna har en enkel orsak och lösning.

Det handlar om tajming: hur och när vi tar upp viktiga frågor med vår partner.

I vissa situationer kan vi komma till rätta med ett sådant problem genom en enkel beteendeförändring. Det handlar om tajming: hur och när vi tar upp viktiga frågor med vår partner. Det är egentligen märkligt; vi förbiser hur viktig tajmingen är i kommunikationen eftersom vi anser att tajming är en alldeles för simpel och uppenbar faktor att ta med. Dessutom är vi tränade till att tro att uppmärksamhet är någonting som våra kära alltid borde vara redo att ge. Men det här stämmer inte, eller kanske stämmer det bara med en inkännande och kärleksfull förälder. Faktum är att uppmärksamhet inte alltid finns tillgänglig, inte ens i en kärleksfull relation.

När vi vill (eller behöver) dela någonting viktigt, så delar vi ofta utan någon riktig medvetenhet om den andra personen. Vi tänker inte på vad de gör eller tänker på, eller hur de är i den stunden. På sätt och vis hoppar vi på vår partner för att vi vill dela vår upplevelse. I princip kräver vi att omedelbart få sällskap i det vi upplever.

Det kan förstås vara naturligt och normalt. En viktig del i en relation är att kunna dela våra liv. Problemet är att vi förväntar oss att vår partner ska vara redo att lyssna på oss, och specifikt, att ta emot vår upplevelse i just den stund när vi är redo att dela med oss av den.

Vår personliga verklighet

Det här problemet uppkommer på grund av ett enkelt faktum: vi lever i en värld som är färgad av våra egna tankar, känslor, upplevelser, historier och förståelser.

Det här är inget problem i sig. Problemet uppkommer när vi glömmer att den här inre världen är en viktig aspekt av det mänskliga livet. Vi glömmer att vår partner inte lever i samma verklighet som vi gör; visst lever de i vår yttre verklighet, men de lever inte i vår inre verklighet. Vi antar, utan att veta, att vi delar en inre upplevelse med vår partner, men så är sällan fallet. Vi glömmer att vår partner kanske inte är redo eller har förmåga att ta emot vår upplevelse, att kunna göra utrymme för den. Vi har en idé om att eftersom vi är redo så ska eller borde vår partner vara redo. Så vi närmar oss utan att fråga om de kan, eller vill, ge oss deras fulla uppmärksamhet i den stunden.

När vi lyssnar så ger vi bokstavligen bort vår uppmärksamhet, vår mest värdefulla tillgång, som en gåva.

Kärnan är att vi glömmer bort att det att be att någon lyssnar på oss, verkligen lyssnar, verkligen är en djupgående begäran. När vi lyssnar så ger vi bokstavligen bort vår uppmärksamhet, vår mest värdefulla tillgång, som en gåva. När vi lyssnar, helt och fullt, är det en handling av kärlek. Att be någon att lyssna är därför ingen liten begäran, oavsett hur lätt vi kan undervärdera dess vikt.

När vi delar vår upplevelse är det viktigt att vi gör det med medvetenhet och respekt både för oss själva och för vår partner. Och dessutom, att vi inkluderar omdöme och tålamod, och ser realistiskt på vad som är möjligt i den stunden, inte bara vad vi önskar skulle vara möjligt. Vi behöver komma ihåg att vår partner inte är vi själva och vi är inte de; vi lever i olika inre världar, oavsett hur intima vi är.

Även om det kan kännas klumpigt och konstgjort till en början att stämma av vår partners tillgänglighet innan vi delar, och till och med bestämma en tid för att ge varandra full uppmärksamhet, så är det ett sätt att ge oss själva och vår upplevelse den bästa chansen att tas emot med det intresse och den uppmärksamhet vi längtar efter.

Förberedelser för att knyta an

När vi lägger fram våra känslor och vår sårbarhet på bordet, så är det passande att förbereda bordet lite i förväg. Det här strider inte emot intimiteten. Vår partners vilja och förmåga att lyssna när vi är redo att dela är inget mått på en hälsosam relation. En hälsosam relation innebär att vara medvetna om våra egna behov och att ge oss själva den bästa chansen för att de behoven ska kunna mötas. Och samtidigt att respektera vår partners behov, som inte är desamma som våra.

Det är vårt ansvar att behandla vår upplevelse, vår sanning, med den egenvård och försiktighet som den inte bara förtjänar, utan kräver. Det är vårt jobb att säkerställa att det utrymme som vi ska fylla med vår sanning är redo och har förmåga att möta den – och ta god hand om den.

Det här gör vi både för oss själva och för vår partner.

Det är en enkel förändring, men ändå kraftfull. Vi frågar vår partner om han eller hon har möjlighet att lyssna på oss nu i stunden och vi gör den frågan till en vana. Och om de inte är redo, så frågar vi när det kommer att vara möjligt att de verkligen kan lyssna.

Frågan kan vara allt från ett vanligt ”Hej, har du en stund?” till ett mer formellt ”Jag skulle verkligen behöva att du lyssnar på en sak som jag är i just nu.”

Det betyder inte att vi måste schemalägga ett möte varje gång vi vill ha ett samtal. Men, om det vi delar är viktigt för oss, så föreslår jag att vi hanterar det som det, vilket innebär att göra vår del för att säkerställa att det kommer att tas emot med den omsorg som vi önskar och förtjänar.

Jag föreslår också att vi värdesätter lyssnandet som den gåva det är. Den här enkla förändringen i förståelse och beteende har potentialen att skapa en djup förändring i vår relation, inte bara när det gäller hur vi lyssnar på varandra, utan också hur vi förstår, respekterar och älskar varandra.

Nancy Colier är psykoterapeut, författare, föreläsare och leder workshops. För mer information se NancyColier.com

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.