Yttersta tiden och kärnan i progressivt tänkande
I begynnelsen: Stavning! Del 1
Orazio Riminaldi; "Kain och Abel", 1600-tal


Somliga paradigm är vi så vana vid att vi aldrig ifrågasätter dem. Det som jag finner kanske mest problematiskt av alla är vår västerländska idé om "utveckling" – eller är det Utveckling med stort U?

Utveckling har det underliggande antagandet att vi bara kan bli bättre, att saker ständigt förbättras, och just detta falska antagande genomsyrar vårt politiska landskap. Med ordet "utveckling" kommer "progressiva" partier med "progressiv politik" och dessa tillskriver typiskt sett sig själva dygd och rättfärdighet, som om de – och bara de – representerar den historiska tendens som bistår och främjar mänskligheten. De är inte som stela "konservativa" och liknande, med deras förlegade, orättvisa, bakåtsträvande och själviska ideologier.

Det verkar som om ingen historia eller faktisk erfarenhet någonsin kan få dessa utvecklingsanhängare att ändra sin kroniska attityd eller sitt trosparadigm.

Idén att vi "utvecklas" fick en betydande vändning under upplysningstiden på 1700-talet. Den franska soldaten och science fiction-författaren Michel Corday ledde dock katten ur påsen med sin kommentar om första världskriget (fritt översatt): "Varje tanke och händelse som orsakats av krigsutbrott kommer som ett bittert och dödligt slag mot mitt hjärtas stora övertygelse: tanken på ständiga framsteg, på rörelse mot ännu större lycka. Jag hade aldrig trott att någonting som detta [första världskriget] kunde hända." Wow! Tanken på "ständiga framsteg"!

Porträtt av Michel Corday med autograf.

Storbritanniens stora science fiction-författare H. G. Wells (känd bland annat för böckerna Världarnas krig och Tidsmaskinen) trodde på utveckling. Han förespråkade utveckling i hela sitt liv, men hans sista bok innan han dog 1946, strax efter att andra världskrigets slut, slutar i desillusion, pessimism och den ganska hopplösa och ogrundade idén att människan som art kan komma att ersättas av en mer avancerad art. Är det utveckling? Som hans medkämpe och vän G. K. Chesterton sade (fritt översatt): "Allt som bara utvecklas försvinner till slut."

Poeten, författaren, anarkisten och en av grundarna till surrealismen – den specifikt modernistiska rörelsen – André Breton, skrev i rörelsens manifest (fritt översatt): "Erfarenheten ...vankar fram och tillbaka i en bur ur vilken det är svårare och svårare att få den att komma ut. Även den stödjer sig mot det omedelbart ändamålsenliga, och den skyddas av det sunda förnuftets väktare. Under förevändning av civilisation och framsteg har vi lyckats förvisa allt som med rätta eller felaktigt kan kallas vidskepelse, eller fantasi, från sinnet; förbjudet är allt sökande efter sanning som inte överensstämmer med accepterade metoder."

Konstigt nog inser vi att modernisterna – i sina ljusare stunder – ser att något är helt fel med vårt tänkande, och särskilt hur vi ser på det förflutna. I själva verket är framstegstanken just den "vidskepelse" som dess tillkomst menade att den avskaffade.

Ett uråldrigt synsätt

En av de mest slåene sakerna med antikens människor är deras närapå universella tanke att saker var bättre eller överlägsna i början och att historien uppdagar en lång, långsam nedgång. De forntida egyptierna trodde exempelvis på en tid kallad "Zep Tepi" (eller den "Första Tiden" eller guldålder), en tid av perfekt harmoni.

Även grekerna trodde på en guldålder när människor och gudar inte stod i koflikt och livet var ovanligt långt och friskt. Tråkigt nog vek guldåldern undan för silver- och sedan brons-, och slutligen järnåldern där krig, våld och förräderi förhärskar: Livet är otäckt, brutalt och kort.

Förr i tiden trodde man att guldåldern redan hade varit. Idag tror vi alltid att den ligger framför oss.  "Guldåldern" av Pietro da Cortona. Palazzo Pitti, Florens, Italien.

Hinduistisk mytologi talar också om fyra tidsåldrar: Satya, Treta, Dvapara och Kali. Dessa åldrar representerar enorma tidsrymder, och de pågår i oändliga cykler; men saken är den att den första tidsåldern Satya är en tid av ren sanning och rättfärdighet, och varje påföljande period representerar en förminskning av den sanningen. Vi befinner oss för närvarande i Kali, vilket innebär att vi lever i en tid då ondska och oärlighet har ersatt det förgångnas sanning och rättfärdighet.

Det finns många fler exempel, men för att närma oss vår tid: judendomen och kristendomen delar också synen på mänsklighetens degenerering. Det är inte så elegant förpackat som "fyra tidsåldrar" men degenerationens olika stadier framträder tydligt i Första Mosebok: Syndafallet i Edens lustgård följs snabbt av Kains våld, men människan fortsätter att leva exceptionellt länge mer eller mindre fram till Syndafloden som inträffar långt efter Syndafallet.

Men om jag skulle karaktärisera en av de främsta skillnaderna mellan guldålderns människor och dagens – bortsett från det uppenbara våldet – skulle det vara deras sätt att tala. Hinduer talar specifikt om sanning, att uttrycka sig så att man säger vad man menar (eller, inte ljuga, eller det som Jonathan Swift kallade "säga det som inte är"). Våldet är på sätt och vis inte primärt eller orsakat av vårt lidande; det är symptomatiskt.

Låt oss se på historien om Kain. Men dra dig först till minnes att Djävulen är "lögnens fader" och att falskt tal resulterar från falskt tänkande. Falskt tänkande av det slag som förvränger moraliska ställningstaganden rör sig ofta om ett tänkande som helt skilt sig från hjärtat känslor.

“Kain dödar Abel” 1608-9 av Peter Paul Rubens. The Courtauld Institute of Art, London.

Tänker vi på Kains våld erinrar vi oss att Gud varnade honom för att synden hukade vid dörren och att den var ett begär som han var tvungen att bemästra. Efter den varningen sade Kain något till sin bror och dödade honom sedan. Vi vet inte vad Kain sade till sin bror, men kopplingen mellan att berätta något för sin bror – som om han ville dela med sig eller klargöra något – och sedan döda honom när han inte fick det han ville från Abel är påtaglig. Vad det än var Kain sade till brodern kan vi anta att det inte var sant. Han ljög för sig själv när han ljög för brodern och mordet var hans täckmantel.

Roten till progressivt tänkande: Lögnen

Vi är alla alltför bekanta med denna typ av falskt språk eftersom vi alltid har exponerats för det. Historien är full av kända exempel på falskt, missledande och lögnaktigt tal. Ibland känner vi att vi måste ta till "vita lögner" om vi önskar bevara goda relationer med personer som vi inte vill förarga – en familjemedlem, till exempel. Detta är motsatsen till vad den konfucianska lärde Chu Hsi sade (fritt översatt): "Ärlighet är verklighetens princip. Den är inte densamma i människors ansikten som bakom deras ryggar."

Buddhismen förklarar detta i den ädla åttafaldiga vägen. Stegen på denna väg är Rätt förståelse, Rätt avsikt, Rätt tal, Rätt handling, Rätt levebröd. Rätt ansträngning, Rätt medveten närvaro och Rätt koncentration och meditation. Notera detta underbara flöde: förståelse ...avsikt ...tal ...handling. Detta fungerar inte bara på en individuell nivå utan även på samhällsnivå. Ett samhälle som bygger på lögner och uppmuntran till lögn får fasansfulla konsekvenser – om inte omedelbart så senare.

Dharmahjulet med sina åtta ekrar symboliserar den ädla åttafaldiga vägen inom buddhismen. 

Det är därför som George Orwell, trots att han var socialist, var en slags hjälte på så vis att han obevekligt sökte sanningen och använde språket till detta. Han dokumenterade och förutspådde vad som skulle hända när språket inte längre speglade verkligheten omkring oss. Hans uppsats "Politik och det engelska språket" är en juridisk analys av problemet; och hans två stora fiktiva verk Djurfarmen och 1984 påvisar med kuslig precision konsekvenserna av falskt språk. Hans verk är överlägsna exempel på fiktion som är mer sann än något politiskt dokument av hans tid.

Innan vi återvänder till frågan om guldålderns språkbruk kan vi notera att vi har detta problem i västvärlden just nu. Vi kallar det "fake news" men det är ingen skillnad från propagandaspridningen under nazist- eller Sovjettiden på 1900-talet. Fake news är propaganda och den är avsedd att skapa missämja, osäkerhet och rädsla.

På så sätt enerveras rimliga åsikter och till slut undermineras och omintetgörs demokratin om inte demokratiska och legitima auktoriteter agerar beslutsamt för att motverka detta angrepp mot tankar och tänkande.

Av särskilt intresse i sammanhanget är den återuppväckta marxistiska ideologin som döljs bakom "progressiva" rubriker. Den genom tiderna kanske mest klargörande kommentaren om marxism, kommunism eller bolsjevism stod filosofen Leszek Kolakowski för i sin bok The Main Currents of Marxism: Its Origins, Growth, and Dissolution (fritt översatt): "Lögnaktighet är bolsjevismens själ".

Lögnaktighet är dess själ! Det är kärnan i den; och detta är motsatsen till guldåldern, den åttafaldiga vägen, Adam före syndafallet och mer därtill. Språket i denna ideologi framhåller alltid framsteg, men innebär i själva verket motsatsen. Och det är därför historiker ofta håller med professor Norman Davies som säger att "på den moraliska fronten måste man notera den extrema kontrasten mellan den europeiska civilisationens materiella framgångar och den fruktansvärda tillbakagången vad gäller politiska och intellektuella värderingar (fritt översatt)" i sin bok Europe: A History.

Med detta i åtanke är den intressanta frågan: Hur var egentligen det där förlorade språket? Finns det mer att säga om det? Det ska vi titta på i del 2 av den här artikeln.

Åsikter som  uttrycks i artikeln är författarens egna.

James Sale är en engelsk affärsman vars bolag, Motivational Maps Ltd. är verksam i 14 länder. Han har skrivit mer än 40 böcker om management och utbildning hos betydande internationella förlag som Macmillan, Pearson och Routledge. Som poet vann han första pris i den tävlan som Society of Classical Poets ordnade 2017 och talade i juni 2019 vid gruppens första symposium på Princeton Club i New York.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.