Varför ses nationalism och populism som ett hot?
Europaparlamentet röstar, 26 mars 2019 i Strasbourg, Frankrike. Foto: Frederick Florin/AFP/Getty Images


Under en längre tid har vi sett politiska ledare utmåla nationalism och populism som ett stort hot mot utvecklingen i Sverige och Europa. Särskilt nu inför valet till Europaparlamentet i maj har retoriken skruvats upp rejält då det ser ut som de partier som företräder dessa idéer kan komma att flytta fram sina positioner.

Frans Timmermans, socialdemokratisk kandidat till ny ordförande i EU-kommissionen, anser att EU-valet blir en kamp om Europas själ.

– Den kommer att stå mellan dem som säger att vi kan styra över vårt öde genom att inkludera människor och se till att samhället arbetar för alla, och de som säger att vi styr över vårt öde om vi exkluderar andra, bygger murar och gör Europa vitt, sade han vid det svenska systerpartiet, SAP:s, partikongress i Örebro i mars i år.

Stefan Löfven gjorde nyligen ett uttalande vid socialdemokraternas valkonferens, där han hävdade att kampen mot högerextremism och nationalism är valets viktigaste fråga.

Helen Fritzon, socialdemokraternas förstanamn på EU-listan, säger sig vilja exportera januariöverenskommelsens principer som modell för hur socialdemokrater och liberaler ska stänga ute inflytande från högerextremismen, nationalismen och högerpopulismen i EU.

Internationellt

Vi har även sett exempel på hur rörelser som ofta benämns högerextrema, nationalistiska och populistiska, har lett till allvarliga konflikter internationellt. Storbritanniens Brexit tycks ha landat i ett politiskt kaos snarare än ett EU-utträde, trots det demokratiska mandatet bakom. EU och EU-vänliga politiker ser ut att göra allt för att förhala processen och utnyttja det politiska kaoset för att värma upp opinionen för ännu en omröstning, i hopp om att folket "röstar rätt" denna gång.

I Frankrike har presidenten och den tidigare hyllade bankmannen Emmanuel Macron hamnat i direkt konflikt med sitt eget folk. Missnöjesprotester av de så kallade ”gula västarna” har blossat upp och krävt hans avgång, då han upplevs springa andras ärenden framför sitt eget folks. Detta har lett till allvarliga konfrontationer och våld mellan folket och polisen, med allvarliga personskador som följd.

I USA har president Donald Trump inte haft det så lätt att driva en politik som grundar sig i nationalism, vilket i detta fall har inneburit att upprätthålla landets gränser och att gå ur icke-bindande internationella avtal och bestämmelser om man inte anser dem vara rättvisa, produktiva eller legitima. Detta har lett till allvarliga inrikespolitiska konflikter. Till exempel har utredningen om Rysslands eventuella inblandning i valet snarast tagit formen av att hitta en anledning att avsätta presidenten.

Man kan fråga sig hur det kommer sig att just högerextremism, nationalism och populism utgör ett sådant stort hot, i en tid då många upplever andra mer framträdande samhällsproblem?

Nationalism

Nationalism innebär idén om en samhällsorganisation och gemenskap grundad inom nationens gränser. Man anser att en gemensam flagga, historia och kultur är en praktisk och stabil grund för gemenskapen. Detta leder naturligt till en avgränsning mellan den egna nationalstaten och det som ligger utanför.

Denna idé har länge starkt kritiserats och avfärdats av det politiska etablissemanget inom Sverige och EU. Säkerligen mycket tack vare inflytandet från socialdemokratins ideologi bestående av reformistisk socialism och internationalism. Detta har lett till ambitionen att upplösa gemenskapen inom nationsgränserna och ersätta denna med en centraliserad maktapparat med omfattande befogenheter.

Att ingen ska exkluderas framgår i Frans Timmermans citat ovan, vilket tyder på att ambitionen är en global gemenskap. Denna ambition ligger således i direkt konflikt med nationalismen.

Populism

Populism innebär populära uttryck av folkopinionen, ofta med misstänksamhet mot en politisk elit. Dock anklagas inte den senaste tidens ungdomliga klimatprotester för att vara populistiska, trots att dessa anklagar den politiska eliten för att vara ansvariga för en annalkande domedag.

Sannolikt är anledningen deras syn på lösning av problemet: de kräver att nationalstaterna underkastas internationella byråkratiska kontrollorgan, vilka ges makt att diktera de enskilda ländernas miljö- och energipolitik, med förhoppningen att detta påverkar klimatutvecklingen.

De rörelser som framhålls som ett hot och anklagas för populism är istället de som motsätter sig just denna strävan och istället framhåller idén om att människor, och i förlängningen de nationer de utgör, är fria, likvärdiga och bör behålla sin suveränitet och rätten att självständigt stå upp för sina egna intressen.

I opposition till denna idé har vi företrädarna för vänstern, klimataktivisterna och det politiska etablissemanget som anser att byråkratiska institutioner beskrivna med ord som "liberala", "demokratiska" och "öppna", bör tillåtas diktera villkoren för massan, då endast de har kompetensen, förnuftet och moralen att undvika den katastrof som människors fria vilja annars hade lett till.

Högerextremism

Det är inte självklart vad som menas med högerextremism i dessa sammanhang, när det buntas ihop med nationalism och populism. De krafter som förespråkar nationalsocialism, rasrenhet och högerorienterat våld och terror har försvinnande liten sympati hos väljarna och obefintlig representation i parlamenten. Således utgör inte dessa ett reellt hot mot de socialdemokratiska och liberala krafternas inflytande.

Däremot har Sverigedemokraterna, ett parti med den tidiga socialdemokratiska välfärdsstaten som ideologisk modell, kommit att samla ett konstant växande folkligt stöd sedan intåget i riksdagen 2010, med sin nationalistiska och konservativa retorik om att bevara Sverige och folkhemmet så som vi traditionellt känner igen det.

Då just SD konsekvent utmålas som ett högerextremt parti, är det rimligt att anta att högerextremism i dessa sammanhang i själva verket innebär all opposition från höger mot den nuvarande politiska makten.

Framväxandet av populism

I Sverige kan främmande människor olagligen uppehålla sig i landet, åtnjuta svensk välfärd, få uppehållstillstånd och medborgarskap utan att ens styrka sin identitet. Detta samtidigt som vi ignorerat att upprätthålla gränssäkerheten, har lett till en situation där det sakta börjar bli uppenbart vilka problem som kommer av att implementera alla dessa direktiv, lagar och bestämmelser som EU och FN begärt av Sverige.

Vi ser att IS-terrorister obehindrat kan vandra tillbaka från det nu störtade kalifatet i Syrien och begära välfärd på svenska folkets bekostnad, och det verkar inte finnas någon möjlighet att stoppa detta.

Det kan tyckas vara en rationell reaktion att folkopinionen då svänger till fördel för en mer restriktiv migrationspolitik, för att sätta sitt eget lands intressen, säkerhet och långsiktiga välgång, framför att implementera dessa byråkratiska direktiv från EU och FN.

Denna utveckling står dock i direkt intressekonflikt med makthavare inom Sverige och EU, som till varje pris tycks vilja fortsätta på den redan inslagna vägen – även om det innebär att man kallar lojalitet till sitt eget land och demokrati för extremism.

Detta handlande visar på den stora nackdelen som det politiska etablissemanget har i kampen mot nationalism och populism, nämligen att de inte tjänar på en rationell och saklig debatt. Därav behovet av att demonisera oppositionen och kväva debatten. Diskuteras dessa frågor öppet kommer folket med stor sannolikhet inte att sympatisera med de idéer som innefattar att avveckla nationalstaten, demokratin och ersätta det egna folket.

Sveket

Dessutom ligger deras misslyckande och svek fortfarande färskt i minnet hos många. I Sveriges fall hade vi nyligen ett riksdagsval där det blev ganska uppenbart att folkviljan är sekundär och den politiska makten primär, då regeringsuppgörelsen av många uppfattades sakna demokratisk legitimitet och innebar ett stort svek för väljarna. Det börjar även dag för dag bli mer uppenbart vilka konsekvenser som kommer av den förda politiken bakom ord som öppenhet, inkluderande, mångfald och solidaritet, nämligen allvarliga ekonomiska och sociala problem samt säkerhetshot.

Detta svek, att folkets säkerhet nu är hotad, torde vara det allvarligaste, då detta är statens huvuduppgift. Staten kan ses som en organisation av folket i syfte att sköta de större administrativa uppgifterna för att upprätthålla folkets grundläggande rättigheter och säkerhet.

Representanterna för staten jobbar således för folket, är avlönade av folket, och – viktigast av allt – består av folket. Vi kan dock observera att dessa representanter på grund av sin position tycks ha kommit att anse sig vara högre stående än sina uppdragsgivare och ansett det rättfärdigat att istället vända sig om och diktera villkoren för dessa. Detta har lett till dagens situation där de istället för att värna folkets intressen har prioriterat sina personliga intressen samt främmande intressen utanför Sveriges gränser. Resultatet blir det direkt omvända mot vad folket tror sig betala för: deras säkerhet och rättigheter tas sakta ifrån dem.

Denna utveckling ligger dock inte endast dessa fåtal politiska representanter till last. Det är folket som successivt har accepterat idén om att dessa representanter gärna får ta över en del ansvar – och därav makt – från dem själva. Vi har kommit att acceptera dessa människor som högre stående och att de är de som innehar nyckeln till det verkliga värdet i samhället.

Reinfeldt beskriver detta på ett mindre finkänsligt sätt i sin bok "Det sovande folket": "Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd."

Det återstår att se om väljarna köper den bild som nu hårt marknadsförs av medier inför EU-valet, nämligen att Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor är företrädarna för den växande svenska högerpopulismen. Exempelvis skriver Anders Lindberg i Aftonbladet att Kristdemokraterna leder ”Trump-högern” i Sverige.

Det är inte självklart att detta kommer anses trovärdigt, då KD inte på något sätt har visat sig vara i opposition till den politik som förs av det politiska etablissemanget och EU, annat än retoriskt. Till exempel tjänar man gärna populistiska poäng på att kritisera politisk korrekthet, feminism och den förda invandringspolitiken, men man hade inget problem med att ingå i decemberöverenskommelsen och skriva på FN:s migrationsavtal.

Det är inte heller självklart att SD i längden kommer att uppfattas som ett valbart alternativ hos dessa populistiska strömningar, då partiet nyligen har svängt i EU-frågan och inte längre förespråkar ett EU-utträde för Sverige.

Det är möjligt att Stefan Löfven har rätt i att detta är EU-valets viktigast fråga. Det är en fråga om huruvida det allt mer auktoritära EU kan komma att respektera nationalism, och därmed nationers självständighet och suveränitet, och huruvida man respekterar populism, och därmed demokrati.

Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna.